Grifft-minne

öfver

vandringzloppet, i lijffstijden fördt

aff

fordom äldste borgmästaren i denne kongl. residencestaden Stockholm, edel och välboren

nu mehra hoos Gudh salig

Herr Peter Trotzenfeldt,

hvilken effter dess fulländade mål i en såliggiörande tro på sin återlösare Christum ifrån detta timmeliga lifvet här sammastädes saligen affsomnade den 3 Octob. 1670. Då dess döde lekamen til sin hvijlocammar med hög och förnäm lijkprocess ifrån S:t Jacobs up i Stockholms stadz Store kyrkia den 13 Junij beledsagät vardt, korteligen fattat aff

E. Wennæsio.

Hur kommer det doch til och vil sig ändtlig rima,

Hvar gång nån jordefärd i Stockholm plägar tima,
Tu aff nyfijkenheet, tin ögon til behag,

Til ränner at påsee det tu seer hvarje dag?

Tu röner daglig dagz, at ingen stund bijlöper,
Med mindre någon en för dödzens udd kulstuper,

Måst gå all verldsens väg, den tig så säker är,
At tu om så är sant ey hafva torff besvär.

Ey annars än tu veet, der örlig är för händer
Och tu en starckan fiend blir varse moot tig vänder,
Der som i hvar minut mång tusend skiutas nid
Tig rundt omkring, och seer ey teckn til mera frijd.

Hur kommer lijkväl til, tu som det daglig röner,
Och tyckes och så med uthbrist' i suck och böner,

Tå tu seer lijk-process, ell följer lijk til graf
Och täncker tig här näst står före samma traf;

Men sän processen är förbij och tu hem kommer,
Som fölgt i kyrkian med och syntz den stund så frommer,
Är sedan värr än förr, och offta, som man spör,
En hedning i sin värck rättfärd- och helig gör?

Man må för denne gång den handel ey omröra,
Emedan fåfängt blir, hvad jag mig tager före,

När tu ey rättas kan aff den med bättre skäl
Och lämpa saya kan, hvad illa står ell väl.

Den på sin döde mull ett ährligt nampn åstundar,
Men verldsens pracht ey meer verderar och begrundar,
Än som hon har förtient, sitt hela vandringz lopp
Har fäst på säker foot, til Herren ställt sitt hopp,

Ehvad tilstöta kan, sitt samveet veet sig ställa
För lag uthi all lag, der lag och rätt bör gälla,

Och ey förhäfver sig aff hvad som hälst han kan:
Han räknas för en vijs, ja säll och salig man.

Her Peter Trotzenfeldt, den äldste borgemäster
I Svea hufvudstad, aff dödzens skott här qväster,
Förtiener at hans lof hos oss så hålles qvar,
Som han välsignelse hoos Gudh nu blifver vaar,

Den der i himmlen är. Om Gud nu här på jorden
Med oss välsignels' gör, är han och krönter vorden

Aff Gudz välsignand hand, ifrån han först blef til
Til sidste ändemål, boo der til märckia vil.

Aff ehrbar-achtad ätt är han i liuset boren
I mälte hufvudstad, bekänd til fad- och modren,

De der hans ungdoms åhr aff christ- och börlig nijt
Haa styrdt på dygdens väg, så vijda deras flijt

Til saken kunnat giordt

All konst i dette måhl.

emedan der på hänger

Sän han nu blef en dränger

Om sine sexton åhr och hemma har förstådt,
Hvad honom bordt förstå i alt det som sig godt

Och nyttigt kunde blij, der Gud i flere dagar
Hans åhr förlängia skul; han sig då före tager
För mere vetenskap igenom resande

I det hålländske språk och köpmans väsende

Til Amsterdam först gåå, der han på femte sommar
Förblifver, sökiand upp den förste frucht och blommor,
Han i den samma engd in hämpta syfftat bar,
Der han aff allom väl undfådd och fägnat var.

Men som uthi hans sinn, aff dhet han hår tils fattat,
Upväcktes ny begär, så nöd- som nyttig skattat

Til vijdar hans fortun, och åhren gofvo med,
Han ifrån sagde ort nu tager sitt affsked

Och ställer så sin koos til Frankers konga-rijke,
Som full eij mindre då än nu skull villia vijka
Nån annan republicq aff de nästgräntzand är,
Som uthi annat alt så och commercier.

Då han alt nöye fått i det han fann sig gagna
Til kundskap aff dess staat, handtering och slijkt anna,
Begifver han sig heem ey som de vandringzmän,
Som för sitt capital genkomma lytt och meen,

För ädle hälsans skatt köpt heem- och helig plågor,
Slijk seder återfördt, som lit' ell' intet doger,

Slijk drächter och manér i kläder, som hvar dag
Förbätt- och ändras skal til skräddarns hufvudlag.

Och som förfarenbeet gaff honom bäst vid banden,
Hvar skilnaden i stod i handeln mellan landen,

Och hvarst hans lycka tyckts sig villia taga fast,
Går han til Amsterdam tilbaka annat kast,

Och inom kortan tijd Gudz signand hand så spörjer,
At han med alfvar der sin pålar nidslå börjer,

Och til den ände der i echtenskap sig fäst

Med jungfru Catharin van Beerken, sin då bäst

Och aller-trognast vän, en dygd- och tuchtig dame
Aff borgerlig upkomst i staden Amsterdame.

Med hvilken han i tro samfälte siutton åhr
Tilbrackt och tvenne barn til samman aflat bar,

Då han med bitter smertz måst låta hopa läggia
De ögon, honom förr til glädie månd' uppäggia,

Som skedde sammestädz för detta sexton åhr,
När den smittsamme pest den staden öfver går.

Från hvilken tijd han har in på det siunde åhret
En enslig lefnad fördt, då Gudh i frögd hans tårar
Förväxlar och igen en ann eij minder kiär-
Och väl ankommen vän Christina Clou beskär,

Aff dygd och ehrbarbeet hoos oss fulväl bekänder,
Uthgången aff den högt-berömd Lenæi länder,
För detta erkebisp uthi Upsala stifft;

Med mr Abel Kock det förra sinne gifft.

Den Herren (som all hielp och tröst, här skeer å jorden,
Allena gifva kan, som han uti sitt orde

Uthlofvar) värdigas förhielpa denne sorg
Väl at igenom gå och blij dess faste borg.

Hvad här kan vara talt den salig man till minne,
Är merndels som privat och eenskylt at påminna;

Men om man märcker til, lär här och finnas aff,
At dygd och redligheet har honom brackt på traf.

Man veet, den hedne verld åthskillig slut har fattat,
Hvar dygden uthi stod. En part ha lärdom skattat

För högst; den tapperheet i fäldt; en ann igen
Der på han dristat har moot vijs- och tappre män.

Her Trotzenfeldt han har igenom egne profver
Inhämpt förfarenheet, den gode sinsens gåfvor

Så mycket mere styrckt, som man väl tänckia kan,
Naturlig böyelse giör värde aff en man.

Hvar aff då kundbart bleff den tijd han uthe sitter,
Med råd och redligbeet god ting uthrätta gitter,

Sitt fosterland til tienst; straxt hennes mayestet,
Då förand Svea styrsl, den store Gustafs ätt,

Med rijksens samptlige collegier påtäncker,
At honom, som sig giordt, förutan någre svänker,
Uthi commercier och navigation

Förfaren, tilbetro mång vichtig commission.

Hvar aff och sittiande ministrern' ́uthi landen
Godt lius och rättelse i mycket gafz vid handen,

Alt medan han der var. At och den tappre bielt
(Nu meer glor-värdigast) i fridztijd väl som fäldt,

De Svea-Göthers kung, deslikest aff hans dygder
Så funnit sig betient, at han var väl benögder:

Det och den salig man har räknat för meer nåd
Än någon gyllen skänk aff kongligt husgeråd.

Sän han så uthomrijks de värf, som är berättat,
Sin öfverheet til alt godt nöye har förrättat,

Skeer at han der uppå förmedlst credentie-breff
Til herrar staterne fullmägtig färdat bleff

För commissarius, at handla högre saker.
Hvar uthi han sig har vijst så capabl och vaker,
At i anseend der aff han införskrifven är,
Försäkrat om den charg, som han och sedermeer

Med nöye tager ann, då han för borgemäster
Vid Stockholms residentz är valder och uthkeester.
Der han ey mindre prof än all den förre tijd
Har vijst aff ährligheet, hvar om fins bättre nid.