Sidor som bilder
PDF
ePub

V.

Siu

evigt grönskande cypresser,

den
Menelöse Stora Svia Drotning,
högst i åminnelse och hos Gud salig,

Fru Ulrika Eleonora
till skyldig ihugkommelse kring des lägerstad planterade,

hon ifrån sin

makalöse
Herr Carl den elfte,
Sverjes, Göthes och Wendes Konung,
gick till at hvila i det långa tysta.

Af tvenne

OROR
i Upsala ubrvärk.

Val dig, o Menelaus! de Sparthers konung store,

En Giöthe till din stam, så Menlös, from och vijs,

Att och de Gudar ha dig gifvit större prijs Änn alla hjeltar, som med dig till Troja fore.

Det vitzord gier dig och den store Troje skalden,

Att hvem, som sanning sökt, till dig mått han ha gått,

Som varit utan Men; ty bar du och så fått Den nåd för andra då bli förd till Glisis-valden.

Har du fått sådan lön, som uti mörkret sutit,

Hvad tro Hulrika får, som vist var menelös?

Hull-riket, konung tro, from, vijs, ja makalös, Och det, som ädlast är: bar sanna liuset niutit.

En Drotning, som ju var i alla dygder mogen,

Och hela landets tröst; i ty des dygders lius

Lyst Nordens mörker upp och byggt det folket hus, Som husvillt varit bar och orkat ey med plogen.

Den store Dejan, som uti sin qved bar burit

Siu Atleborne barn, och tre af dem födt opp

Utaf sitt dygde-blod, som strimat af des kropp, Att dygden synes sielf af sig de Mönster skurit.

Ty lär den himle-ell, som i des bröst bar brunnit,

Des aska glödga upp, och bloden, som blitt kall,

Väl åter gifva lif i nya Glisis-vall, Där trefalt beligt siungs för lambet, som hon vunnit.

Så har hon Makalös sin Menęlös nu lämnat,

Giort Makalös den förr var Faderlös. Acb ve!

Doch icke Barnelös: ty Menelöse tre
Ha Makalöse två till trenne Kronor ämnat.

[ocr errors]

Thet svarta Nordens sorgemoln fördrifvit,

när
then Stormächtigaste Konung och Herre,

Konung Carl Then Tolfte, Sveriges, Göthes och Wendes Konung, Storfurste till Finland, Herre uti Skåne, Estland Lifland, Carelen, Bremen,/ Verden, Stettin-Pom. ern, Cassuben, och Wenden, Furste till Rügen, Herre öfver Ingermanland och Wissmar, så och Pfaltzgrefve vid Rhein i Bayern, till Jülich, Clewe och Bergen, Hertig,

smordes
under then högtlysande

JOFURS KRONA,
glimmande af tolf the klaraste stiernor i Norden,

utmärkt

vid ORION.

Post nubila Phoebus.

1. Så klarnar åter

upp
then
sorgse

midnatts-solen,
Och gamle Phoenix syns ubr molnen gläntsa röd,

Nyss stigen uhr sin mull, ther bao bar legat död, Och giordt ett mörker kring om bela nordske polen.

2.

Som sig åth öster sträckt, åth väster och åth söder,

Och ganska himlens här, med the planeter siu,

Samt Jofurs stiernor tolf, och Baldurs enkefru
I svartast mörker klädt, när Store Carl blef döder.

3. En fast beklaglig död! ty bela verlden lider,

Dock mäst du, Svia-land, om Carl ei lemnat qvar

En Carl sig sielf så lik, som namnet thet ban bar, Then Tolften större spår, som vunnit alla tider.

4. Som Carl tå varit bär en Karl och tapper bielte,

Then aldrig undan flytt, men stadigt karlikt stått,

Har Carl i döden och mot väduro *) segren fått, In under lambets skiöld, som verldens vädur fällte.

5. Så är Kong Carl ei död; men städs odödlig blifver,

Så länge någon Carl vår Karlvagn styr och rår,

Och Konung Carl i Carls then stores fotspår går, Och Karlevagnen sin med bimmelstecken drifver.

6. Carls like bar man än i Norden icke funuit,

Ja knapt i verleen mer; then Bore burit fram,

Och Disa dejat upp af gamle Gudars stam.
Ty har ocb ingen bint, tit Carl then store bunnit,

7. Hvars kyskhet ogemen, hvars böga konga later,

Hvars rätta pit om Gud och oförskräckte mod

Har viist oss mer än klart, hvad härligt Guda-blod Uti hans ögon lyst, och stora Carle-dater.

8. Så att then himle-sol sin vördnad icke glömde,

När han then Store Carl i Nordland skåda fick,

I Torne tornets högd, då bon i molnet gick,
Och för hans ögons lius sig võrdsamt undan giõmde.

*) Uti thetta himmels teckuet afsomnade Hans Högtsalige Majestet.

9. Har och i thetta åhr, thet dödsens lia tecknadt

Med sin förmörkad by, bebiertadt Sverges nöd,

Och på then elfte dag lyst ut then Elftes död, Som femte dag April i vädurns tecken blekoadt.

10. Sex nätter sökte han med sin förmörkning bida,

På thet ban Konung Carl then Elfte till behag

Och större eftertryck, på Herrans bvilodag, Hans död förkunna mått kring hela verlden vida.

11. Och thet med sådan blixt och gruflig Thordóns dunder,

Att ingen säja vet, att bär så dundrat bar,

Som tå för Store Carl: then uti sanning var För hela verlden här en förebild, ett under.

12. Thes utan ville ban med skienet sitt ei bindra

The stora stiernor sex, som Sverige tå till gagn

Med Oxen lyste opp omkring vår Carlavagn, Till morgon-solen sielf på himlen kom att glindra.

13. Ther hon och lyser nu så bäll och klar i Norden,

Att hela himmeln af thes klarhet klarnar opp,

Och allom gifver om så goda tider bopp, Som varit sedan skyn blef lyfter öfver jorden.

14.

Så går thet töcknet fort, then tiocka sorge-dimma,

Som öfver Svia land så svart och mörker stått,

Sen afton-solen vår in uti molnen gått, Och torrast ögon lärdt i tårefoder simma.

« FöregåendeFortsätt »