V. Siu evigt grönskande cypresser, den Menelöse Stora Svia Drotning, högst i åminnelse och hos Gud salig, Fru Ulrika Eleonora till skyldig ihugkommelse kring des lägerstad planterade, då hon ifrån sin makalöse Herr Carl den elfte, Sverjes, Göthes och Wendes Konung, OROR i Upsala uhrvärk. Väl dig, o Menelaus! de Sparthers konung store, En Giöthe till din stam, så Menlös, from och vijs, Att och de Gudar ha dig gifvit större prijs Änn alla bjeltar, som med dig till Troja fore. Det vitzord gier dig och den store Troje skalden, Att hvem, som sanning sökt, till dig mått han ha gått, Som varit utan Men; ty har du och så fått Den nåd för andra då bli förd till Glisis-valden. Har du fått sådan lön, som uti mörkret sutit, En Drotning, som ju var i alla dygder mogen, Den store Dejan, som uti sin qved har burit Ty lär den himle-ell, som i des bröst har brunnit, Des aska glödga upp, och bloden, som blitt kall, Väl åter gifva lif i nya Glisis-vall, Där trefalt heligt siungs för lambet, som hon vunnit. Så har hon Makalös sin Menelös nu lämnat, Ha Makalöse två till trenne Kronor ämnat. VI. Thet svarta Nordens sorgemoln fördrifvit, når then Stormächtigaste Konung och Herre, Konung Carl Then Tolfte, Sveriges, Göthes och Wendes Konung, Storfurste till Finland, Herre uti Skåne, Estland Lifland, Carelen, Bremen, Verden, Stettin-Pomern, Cassuben, och Wenden, Furste till Rügen, Herre öfver Ingermanland och Wissmar, så och Pfaltzgrefve vid Rhein i Bayern, till Jülich, Clewe och Bergen, Hertig, smordes under then högtly sande JOFURS KRONA, glimmande af tolf the klaraste stiernor i Norden, 1. Post nubila Phoebus. Så klarnar åter upp then sorgse midnatts-solen, Och gamle Phoenix syns uhr molnen gläntsa röd, Nyss stigen uhr sin mull, ther han har legat döď, Och giordt ett mörker kring om bela nordske polen. 2. Som sig åth öster sträckt, åth väster och åth söder, 3. En fast beklaglig död! ty hela verlden lider, Dock mäst du, Svia-land, om Carl ei lemnat qvar En Carl sig sielf så lik, som namnet thet ban har, Then Tolften större spår, som vunnit alla tider. 4. Som Carl tå varit här en Karl och tapper hielte, Then aldrig undan flytt, men stadigt karlikt stått, Har Carl i döden och mot vådurn*) segren fått, In under lambets skiöld, som verldens vädur fällte. 5. Så är Kong Carl ei död; men städs odödlig blifver, Så länge någon Carl vår Karl vagn styr och rår, Och Konung Carl i Carls then stores fotspår går, Och Karle vagnen sin med himmelstecken drifver. 6. Carls like har man än i Norden icke funnit, 7. Hvars kyskhet ogemen, hvars höga konga later, 8. Så att then himle-sol sin vördnad icke glömde, *) Uti thetta himmels tecknet afsomnade Hans Högtsalige Majestet. 9. Har och i thetta åhr, thet dödsens lia tecknadt 10. Sex nätter sökte han med sin förmörkning bida, 11. Och thet med sådan blixt och gruflig Thordöns dunder, Att ingen säja vet, att här så dundrat har, Som tå för Store Carl: then uti sanning var För hela verlden här en förebild, ett under. 12. Thes utan ville han med skienet sitt ei hindra 13. Ther hon och lyser nu så häll och klar i Norden, 14. Så går thet töcknet fort, then tiocka sorge-dimma, Och torrast ögon lärdt i tårefloder simma. |