Sidor som bilder
PDF
ePub

V.

Siu

evigt grönskande cypresser,

den

Menelöse Stora Svia Drotning,

högst i åminnelse och hos Gud salig,

Fru Ulrika Eleonora

till skyldig ihugkommelse kring des lägerstad planterade,

hon ifrån sin

makalöse

Herr Carl den elfte,

Sverjes, Göthes och Wendes Konung,
gick til at hvila i det långa tysta.
Af tvenne

OROR

i Upsala uhrvärk.

Väl dig, o Menelaus! de Sparthers konung store,

En Giöthe till din stam, så Menlös, from och vijs, Att och de Gudar ha dig gifvit större prijs Änn alla bjeltar, som med dig till Troja fore.

Det vitzord gier dig och den store Troje skalden,

Att hvem, som sanning sökt, till dig mått han ha gått, Som varit utan Men; ty har du och så fått Den nåd för andra då bli förd till Glisis-valden.

Har du fått sådan lön, som uti mörkret sutit,
Hvad tro Hulrika får, som vist var menelös?
Hull-riket, konung tro, from, vijs, ja makalös,
Och det, som ädlast är: har sanna liuset niutit.

En Drotning, som ju var i alla dygder mogen,
Och hela landets tröst; i ty des dygders lius
Lyst Nordens mörker upp och byggt det folket hus,
Som husvillt varit har och orkat ey med plogen.

Den store Dejan, som uti sin qved har burit
Siu Atleborne barn, och tre af dem födt opp
Utaf sitt dygde-blod, som strimat af des kropp,
Att dygden synes sielf af sig de Mönster skurit.

Ty lär den himle-ell, som i des bröst har brunnit, Des aska glödga upp, och bloden, som blitt kall, Väl åter gifva lif i nya Glisis-vall,

Där trefalt heligt siungs för lambet, som hon vunnit.

Så har hon Makalös sin Menelös nu lämnat,
Giort Makalös den förr var Faderlös. Ach ve!
Doch icke Barnelös: ty Menelöse tre

Ha Makalöse två till trenne Kronor ämnat.

VI.

Thet svarta Nordens sorgemoln fördrifvit,

når

then Stormächtigaste Konung och Herre,

Konung Carl Then Tolfte,

Sveriges, Göthes och Wendes Konung, Storfurste till Finland, Herre uti Skåne, Estland Lifland, Carelen, Bremen, Verden, Stettin-Pomern, Cassuben, och Wenden, Furste till Rügen, Herre öfver Ingermanland och Wissmar, så och Pfaltzgrefve vid Rhein i Bayern, till Jülich, Clewe och Bergen, Hertig,

smordes

under then högtly sande

JOFURS KRONA,

glimmande af tolf the klaraste stiernor i Norden,
utmärkt
vid
ORION.

1.

Post nubila Phoebus.

Så klarnar åter upp then sorgse midnatts-solen,

Och gamle Phoenix syns uhr molnen gläntsa röd, Nyss stigen uhr sin mull, ther han har legat döď, Och giordt ett mörker kring om bela nordske polen.

2.

Som sig åth öster sträckt, åth väster och åth söder,
Och ganska himlens här, med the planeter siu,
Samt Jofurs stiernor tolf, och Baldurs enkefru
I svartast mörker klädt, när Store Carl blef döder.

3.

En fast beklaglig död! ty hela verlden lider,

Dock mäst du, Svia-land, om Carl ei lemnat qvar En Carl sig sielf så lik, som namnet thet ban har, Then Tolften större spår, som vunnit alla tider.

4.

Som Carl tå varit här en Karl och tapper hielte, Then aldrig undan flytt, men stadigt karlikt stått, Har Carl i döden och mot vådurn*) segren fått, In under lambets skiöld, som verldens vädur fällte.

5.

Så är Kong Carl ei död; men städs odödlig blifver, Så länge någon Carl vår Karl vagn styr och rår, Och Konung Carl i Carls then stores fotspår går, Och Karle vagnen sin med himmelstecken drifver.

6.

Carls like har man än i Norden icke funnit,
Ja knapt i verleen mer; then Bore burit fram,
Och Disa dejat upp af gamle Gudars stam.
Ty har och ingen hint, tit Carl then store hunnit,

7.

Hvars kyskhet ogemen, hvars höga konga later,
Hvars rätta nit om Gud och oförskräckte mod
Har vist oss mer än klart, hvad härligt Guda-blod
Uti hans ögon lyst, och stora Carle-dater.

8.

Så att then himle-sol sin vördnad icke glömde,
När han then Store Carl i Nordland skåda fick,
I Torne tornets högd, då hon i molnet gick,
Och för hans ögons lius sig vördsamt undan gömde.

*) Uti thetta himmels tecknet afsomnade Hans Högtsalige Majestet.

9.

Har och i thetta åhr, thet dödsens lia tecknadt
Med sin förmörkad by, behiertadt Sverges nöd,
Och på then elfte dag lyst ut then Elftes död,
Som femte dag April i vädurns tecken bleknadt.

10.

Sex nätter sökte han med sin förmörkning bida,
På thet han Konung Carl then Elfte till behag
Och större eftertryck, på Herrans bvilodag,
Hans död förkunna mått kring hela verlden vida.

11.

Och thet med sådan blixt och gruflig Thordöns dunder, Att ingen säja vet, att här så dundrat har,

Som tå för Store Carl: then uti sanning var För hela verlden här en förebild, ett under.

12.

Thes utan ville han med skienet sitt ei hindra
The stora stiernor sex, som Sverige tå till gagn
Med Oxen lyste upp omkring vår Carlavagn,
Till morgon-solen sielf på himlen kom att glindra.

13.

Ther hon och lyser nu så häll och klar i Norden,
Att hela himmeln af thes klarhet klarnar opp,
Och allom gifver om så goda tider hopp,
Som varit sedan skyn blef lyfter öfver jorden.

14.

Så går thet töcknet fort, then tiocka sorge-dimma,
Som öfver Svia land så svart och mörker stått,
Sen afton-solen vår in uti molnen gått,

Och torrast ögon lärdt i tårefloder simma.

« FöregåendeFortsätt »