Då sådant bracktes ann för högst-mält hieltes sonen, Vår allernådigst kung Gudb gifven mång god dag - Blijr salig Trotzenfeldt aff konglig gunst och nåde Hur' han sitt embetz plicht har skött, dhet må de vittna, Hur han sin öfverheet med lydna handa gått, Emot gemene man, i rätt och androm tingom Der någon veta vil, hvad mera kunde vara Om honom föra inn, kan väl och snart blij svara, At han är blifven död. Vij ha den säkre tröst, Skal honom väckia up. Han har sin väg så vandrat, Det Herren här har giordt. Med salig Trotzenfeldt A mademoiselle, Mademoiselle Marguerite Brunner, ma très-chère cousine, à Upsale. Salutem! Ehuruväl min skyldigheet fordrade, at jag til denne dag, på hvilken min dygdige fränka, i Herrans nampn qvitterandes sitt här tills med beröm och bäste loford anbrachte jungfrustånd, med vederbörandernes gode minne och samtyckio täncker medelst kyrckiones band at vinna stadfästelse på den emillan benne sampt ehrevyrdig och höglärde herr Georg Schröder christeligen begynte echtenskapz-handel, med en serdeles ehreskrifft mig infinna skulle; så seer jag lijkväl, det jag nu finner mig der til mindre fallen, än jag hade förmodat, anten sådant då aff de dag och natt (til säijandes) mig i hufvudet liggiande bryller, eller något annat kan vara förorsakat, aldenstund jag och aldrig har giordt mig förslag på, såsom en part, at kunna skrifva hvad jag vil, när som jag helst ville och tiden det fordrade. Jag har i ty heel billig orsak mig at hugna öfver det Gud i denne motto har behagat göra, aff hvilkens allvijse försyn alt vårt väsende och all vår lycka allena hänger, och hvilkom vij, ehvad oss kan tillstöta, det vare sig ondt eller godt, men doch i ett vist anseende och med itt sunt förnufft böre tilskrifva, väl vetandes, at han, skönt det kan falla oss underligit och sällsamt, ja ibland svårt och surt, lijkväl i sinom tijd alt väl gör. Sådane tanckar qvalde icke mindre mig än månge andre rättsinnige, då nu snart för tre år sedan igenom samma gode Gudens skickelse min fränckas älskelige fader, den högährevyrdige och höglärde, nu mehra hoos Gud i den himmelske glädien salige doct. Martinus Brunnerus oförmodeligen oss ifrån rycktes. Men såsom Gud gaff å både sijdor nåd och styrckia, samma anstöt medelst tolemod och flijtig bön at afväria eller åth minstone lindra; så har och den nådige Fadren effter banden låtit påskijna, at han oss igen har lust at göra godt, sedan han om vår troo och tilförsicht på honom förmedelst sådant proff har blifvit försäkrat. Detta införer icke jag, at jag den glädie, som här nu hafves för händer, til det ringeste vill brylla, uthan såsom en tack nämlig åminnelse aff den sahl. herrens berömlige lefverne, och at jag jämväl der igenom kunde hafva en öpnare väg, min fränckas effter föräldrarne såsom igenom arffzlott tilfallne dygder at berömma. Ändoch jag väl veet, at såsom der uprichtigt och oförfalskat vijn är til fångz, är intet aff nöden at uthängia någon krantz; altså behöfver och dygden ingens roos och berömmelse, uthan hedrar och prijsar sig sielff. Tijden medgifver nu intet at gå til hvar och en dygd i synnerheet, hvar med min dygdige fräncka är zijrat. Och skönt jag än hade öfrig tijd der til, veet jag doch icke, om jag vil görat, at mig icke tilvijtas måtte, jag dermed min egen saak förfächtade. Jag blefve elliest i slijk händelse edre öron, hvilka fåfängt prijs och beröm förachta, der igenom besvärlig. Men aldramest för tadlares skull, hvilka ingen ting låta oklickat, varandes de gemenligen aff den arten, at de för det roos och berömmelse skull, som enom androm, den det och med rätt och skiäl kan hafva förtient, gifves, inbilla sig missfyrmas. Vare nu der om huru det vill, är jag doch försäkrat, at hvad jag reda i detta ärendet sagt hafver, lärer ingen, som vill rätt döma och stå vid sanningen, der aff taga sig tillfälle til förargelse, men snarare glädias med dem, som glade äre, och önska min fräncka lycka och välsignelse. Och alldenstund hon nu vid desse åren icke gått til rådz med blinde och galne förnufftet, seendes effter utvärtes väsen- och anseendet, som kunde tyckias falla väl i ögonen, har och himmelen hennes tanckar sig låtit behaga och henne tilskyndat en sådan vän, med hvilken hon och nu fram för alle andre har slutit, så länge kroppen aff den lijffachtige anden regeres, at sammanlefva. Hvar aff är händt, at såsom hon (gåendes helt och hållit ifrån deras maxime, som flera frijarer tillijka hålla opp en tijd med fagre ord, så länge de kunna få den dem behagar, men sedan de nog länge stått i valet, få omsider ingen) uthan lång effterspaning och öfver vägande aff dens och dens stånd, förmögenhet, sinne, skickelighet etc. tagit vid det tilbodet, som effter föräldrars och gode vänners godtfinnande blifvit för giltigt skattat; har hon, som förmodeligit är, med minste väsende i tysthet nått det måhl, hvari hon medelst dens Högstes hielp och välsignelse lärer finna sin lycka och trefnad. Nu såsom jag nogsamt seer mig vederbörandernes åstundan, hennes hedersdag på behörligt sätt at upvachta, för andre beställningar skull icke kunna göra tilfyllest, blifver i medlertijd detta, som jag har måst stiela mig til at sammanrafsa, mig til uhrsächt, hvilken, om den någon vichtigheet kan hafva, hafver jag sådant min fränkas fromheet at tilräkna. Såsom vij för denskull tvifvelsutan i brådkastet intet vidare läre få talas vid och ty måste aff hvar annan ett uprichtigt afsked taga, vil jag önska at den gode Gud, som min fränka ifrån moderlijfvet på händerne burit och nu med heder och välsignelse låtit få see sin hedersdag, värdes henne jämväl hädan åth i åminnelse hafva. Det ståndet, som hon i Herrans fruchtan böriat och änteligen på behörligt sätt nu inträder, låta lända henne sielff til fromma och förökelse, dem androm, som vederbör, til frögd och hugnad; hennes själ och sinne med den Helige andes krafft styrkia och stad fästa och sidst, då hon är aff lefvernet mätt vorden, såsom een uthvald hvetekiärff til den himmelske oändelige saligheten, til hvilken Gud oss skapat och i sin älskelige Son, vår frälserman, kallat hafver, insambla. Så önskar jag: Fahrer i medlertijd mycket väl och hälser herr brudgummen jempte the andre aff hedervärde gästerne med min tienst. Aff Stockholm den 9 Junij 1682. XII: 15. |