Sidor som bilder
PDF
ePub

Då sådant bracktes ano för högst-mält hieltes sonen,
Som nu i denne dag bekläder Svea-thronen ,

Vår allernådigst kang - Gudb gifven mång god dag
Och frijdsampt regement att sköta folck och lag!

Blijr salig Trotzenfeldt af konglig gunst och nåde
Och för den trogne tienst, han giordt med råd och dåde

Och ännu giöra bord, til bättring aff sitt stånd
Med adels nampn och sköld behedrat

Hur han sitt embetz plicht bar skött, dhet må de vittna,
Som vor' i rätt och lag medh honom jämn-besittna;

Hur ban sin öfverbeet med lydna banda gått,
Med sina embetzbrör i vänskap hafver stått,

Emot gemene man, i rätt och androm tingom
Nu bonom sökt, sig tedt, mot fattigom och ringom,

Uthi sitt eget huus mot maka, barn och folck,
Moot slächt och vänner med, bör mig ey vara tolck.

Der någon veta vil, hvad mera kunde vara
Om honom föra inn, kan väl och snart blij svara,

At han är blifven död. Vij ha den säkre tröst,
Det Gud, som med sin död har oss från döden löst,

Skal bonom väckia up. Han har sin väg så vandrat,
At vij ey sörja må. Så kan och ey blij andrat

Det Herren här har giordt. Med salig Trotzenfeldt
Är, Gudi lof och prijs, nu alztings väl bestält.

A mademoiselle,

Mademoiselle Marguerite Brunner,

ma très-chère cousine,

à Upsale.

Salutem! Ehuruväl min skyldigheet fordrade, at jag til denne dag, på hvilken min dygdige fränka, i Herrans nampn qvitterandes sitt här tills med beröm och bäste loford anbrachte jungfrustånd, med vederbörandernes gode minne och samtyckio täncker medelst kyrckiones band at vinna stadfästelse på den emillan benne sampt ebrevyrdig och höglärde herr Georg Schröder christeligen begynte echtenskapz-bandel, med en serdeles ebreskrifft mig infinna skulle; så seer jag lijkväl, det jag nu finner mig der til mindre fallen, än jag hade förmodat, anten sådant då aff de dag och natt (til säijandes) mig i hufvudet liggiande bryller, eller något annat kan vara förorsakat, aldenstund jag och aldrig bar giordt mig förslag på, såsom en part, at kunna skrifva hvad jag vil, när som jag helst ville och tiden det fordrade.

Jag har i ty beel billig orsak mig at bugna öfver det Gud i denne motto bar behagat göra, aff hvilkens allvijse försyn alt vårt väsende och all vår lycka allena hänger, och hvilkom vij, ehvad oss kan tillstöta, det vare sig ondt eller godt, men doch i ett vist anseende och med itt sunt förpufft böre tilskrifva, väl vetandes, at han, skönt det kan falla 088 underligit och sällsamt, ja ibland svårt och surt, lijkväl i sinom tijd alt väl gör. Sådane tanckar qvalde icke mindre mig än månge andre rättsinnige, då nu snart för tre år sedan igenom samma gode Gudens skickelse min fränckas älskelige fader, den bögäbrevyrdige och höglärde, nu mehra hoos Gud i den bimmelske glädien salige doct. Martinus Brunnerus oförmodeligen oss ifrån rycktes. Men

såsom Gud gaff å både sijdor nåd och styrckia, samma anstöt medelst tolemod och Aijtig bön at afväria eller åth minstone lindra; så har och den nådige Fadren effter banden låtit påskijna, at ban oss igen har lust at göra godt, sedan ban om vår troo och tilförsicht på honom förmedelst sådant proff har blifvit försäkrat. Detta införer icke jag, at jag den glädie, som här nu bafves för händer, til det ringeste vill brylla, uthan såsom en tacknämlig åmindelse af den sabl. herrens berömlige lefverne, och at jag jämväl der igenom kunde hafva en öpnare väg, min franckas effter föräldrarne såsom igenom arffzlott tilfallne dygder at berömma. Ändoch jag väl veet, at såsom der uprichtigt och oförfalskat vijn är til fånga, är intet aff nöden at utbängia någon krantz; altså behöfver och dygden ingens roos och berömmelse, uthan bedrar och prijsar sig sielff. Tijden medgifver nu intet at gå til bvar och en dygd i synnerheet, hvar med min dygdige fräncka är zijrat. Och skönt jag än bade öfrig tijd der til, veet jag doch icke, om jag vil görat, at mig icke tilvijtas måtte, jag dermed min egen saak förfächtade. Jag blefve elliest i slijk händelse edre öron, hvilka fåfängt prijs och beröm förachta, der igenom besvärlig. Men aldramest för tadlares skull, hvilka ingen ting låta oklickat, varandes de gemenligen aff den arten, at de för det roos och berömmelse skull, som enom androm, den det och med rätt och skiäl kan hafva förtient, gifves, inbilla sig missfyrmas. Vare na der om hura det vill, är jag doch försäkrat, at hvad jag reda i detta ärendet sagt bafver, lärer ingen, som vill rätt döma och stå vid sanningen, der aff taga sig tillfälle til förargelse, men snarare glädias med dem, som glade äre, och önska min fräncka lycka och välsignelse. Och alldenstund hon nu vid desse åren icke gått til rådz med blinde och galne förpufftet, seendes effter utvärtes väsen- och anseendet, som kunde tyckias falla väl i ögonen, har och himmelen hennes tapçkar sig låtit bebaga och henne tilskyndat en sådan vän, med hvilken bon och nu fram för alle andre har slutit, så länge kroppen aff den lijffachtige anden regeres, at sammanlefva. Hvar aff är bändt, at såsom hon (gåendes helt och bållit ifrån deras maxime, som flera frijarer tillijka hålla opp en tijd med fagre ord, så länge de kunna få den dem bebagar, men sedan de nog länge stått i valet, få omsider ingen) uthan lång effterspaning och öfver

vägande aff dens och dens stånd, förmögenbet, sinne, skickelighet etc. tagit vid det tilbodet, som effter föräldrars och gode vänners godtfinnande blifvit för giltigt skattat; bar hon, som förmodeligit är, med minste väsende i tysthet nått det måbl, hvari bon medelst dens Högstes hielp och välsignelse lärer finna sin lycka och trefnad. Nu såsom jag nogsamt seer mig vederbörandernes åstundan, hennes bedersdag på behörligt sätt at upvachta, för andre beställningar skull icke kunna göra tilfyllest, blifver i medlertijd detta, som jag har måst stiela mig til at sammanrafsa, mig til uhrsächt, brilken, om den någon vichtigheet kan bafva, hafver jag sådant min fränkas fromheet at tilräkna. Såsom vij för denskull tvifvelsutan i brådkastet intet vidare läre få talas vid och ty måste aff hvar annan ett uprichtigt afsked taga, vil jag önska at den gode Gud, som min fränka ifrån moderlijtvet på händerne burit och nu med heder och välsignelse låtit få see sin hedersdag, värdes henne jämväl hädan åth i åminnelse hafva. Det ståndet, som hon i Herrans fruchtan böriat och änteligen på behörligt sätt nu inträder, låta lända henne sielff til fromma och förökelse, dem androm, som vederbör, til frögd och hugnad; bennes själ och sinne med den Helige andes krafft styrkia och stadfästa och sidst, då bon är aff lefvernet mätt vorden, såsom een uthvald bvetekjärff til den himmelske oändelige saligheten, til hvilken Gud oss skapat och i sin älskelige Son, vår frälserman, kallat bafver, insambla. Så önskar jag: Fabrer i medlertijd mycket väl och bälser herr brudgummen jempte the andre aff hedervärde gästerne med mio tienst. Aff Stockholm den 9 Junij 1682.

E. W.

XII: 15.

[blocks in formation]
« FöregåendeFortsätt »