Gunstige och fromme läsare.

Jag har vidh åthskillige giffne tilfällen sammansatt en hoop öfverskriffter, hvilka och här medh effter goda vänners inrådande aff trycket varda uthgångne. Men förr än iagh dem den gunstige läsaren för ögonen steller, skattas icke onödigt honom i begynnelsen medh någre ord uppehålla, der igenom til at vijsa den orsak, som mig til detta upsåtet i skrifvande styrckt hafver. När iagh från alfvarsamt läsande ledig vistades, syntes mig mine ledige tijmar icke bättre kunna användas, än då iagh medh annat höfligit skemt och läsande tijden förnöt, der igenom til at undvijka den lastfulle lättian; fördenskull iagh ock då och då, som tijden och tilfälle gåfves, satte migh neder at sammanskrifva öfverskriffter, til dess iag ock nu en Centuriam fullkomnat, hvilken iag här medh then fromme läsaren förebringar, förmodandes at hon honom i sine ledige och från alfvarsamme bestellningar frije stunder skal, om intet förlusta, allenast betiena til tijdfördrijff. Thet tör väl hända, at en deel aff öfverskrifftren kunna sellsamme förekomma, men så må en vara försäkrad, at intet tryckverdigt är så eleckt, som icke på något sätt motte behaga. Der nu den gunstige läsaren dhetta, som i största hast fattat är, täckes gynna, så skal han innan kort hafva flere saker at förvänta. Farväl.

I.

Til läsaren.

Salt maat mong törstig giör, at dricka plär behaga.

O, at ock verser min kund monga til sig draga!

II.

Om sigh sielff.

En hoop the saya dhet, at iagh ey är poët,
Ty den, som säger sant, poët han aldrig het.

III.

Evæ fall.

I solen sällan skeer förmörckels', månan meer;
En man han ey så snart som qvinnan sig förseer.

IV.

Solen och tijden.

Fast solen skyndar sigh, doch löper tijden fort,
Ja solen stannat har, dhet har ey tijden giort.

ས.

Delila.

Sij, Simson miste håår för skökians Delil' skul; Aff slijke Deliler är verlden vorden full.

VI.

Upgång. Nedergång.

När solen går tigh up, tänck, Christus frälst af nöd; När solen sehn går ned, så tänck uppå tin död.

VII.

Menniskia.

Du gret, när du bleff född, ty tu ey hade frögd;
Hvij sörjer du då döö och lefv' i himla-bögd.

VIII.

Vänner åro skuggan lijka.

När solen klar och skär på jorden synnes lysa,
Vil en der mellan gå, skal skuggan sig snart vijsa;
Men kommer molnet fram i hast medh hefftigt vähr,
Så skal man skuggan seen ey mer kunn' skönja här.
Då lyckan skijn tigh blijd, så följa tigh mong vänner;
Då motgång lyckan täckt, man tig ey mebra känner.

IX.

Verldzens föracht.

Vil tu medh lyckan god tin verld igenom gå,
Förachta verlden mest, då kan tu lijfvet få.

X.

Älskogz läkedom.

Sitt longt från qvinnor bort, alt lijksom elden het,
Som brinna snarast tör, når du minst der af vet;
Men vil du fly den eld, som kärlek medh sig har,
Så är tigh aldrabest, at du en hustru tar.

XI.
Vänskap.

Med en foot ingen kan på vägen nårsteds vandra;
Den ena vännen ey umbära kan den andra.

XII.

Högre handen.

Ehvad tu tar ell' ger, så högre handen haff,
På thet den venstre hand ey veta må der aff.

XIII.

Til en drinckare.

Om gullet vor' så lätt at dricka någon tij',
O hvilken grufva stor din buk då skulle blij!

XIV.

Konst til at älska.

Om du ey af natur at älska är benägen,
Så hielper icke stort i Naso vara trägen.
Naturen hielper mest, och icke öron din.
Aff ögon kärlek vist i hierta ditt går in.

XV.

Til en, som drömbde.

O kunnog, hemlig ting i sömnen lärer du,
Them tu ey bruka kan, fast om du vaknad nu.
Hur myckit mehr lär du i döden döden prijsa,

När sömnen, dödzens vän, kan tigh mehr slijkt fram vijsa?

XVI.

Emot the jord- och verdzlig-sinte köpmän.

På haff så väl som land vil köpman gull ta fatt;
Men mistar så der medh i himlen evig skatt.

XVII.

Til en fattig läkiare.

Den siuka ger tu boot, men han tigh gull igän;
Hans siukdom botar du, din läker han, min vän.

XVIII.

Til Cipum Genutium.

Borttagas kunn' the horn, som tig naturen gifver;
The horn, som hustrun ger, slett ingen från tig rifver.

XIX.
Hornen.

Om hustrun holler ey hvad lofvads mannen kär;
Hvij bär tå hornen han oskyll? Man hufvud är.

XX.

Suum cuique pulchrum. Til H. L.

Din nästas hustru har du kiär, ban åter tin.
Hur har då hvar och en sitt kärt? Tyd orden min!

XXI.

Difficilia quæ pulchra. Til M. M.

Hör, bör, lät vara sant: svårt är hvad vackert är. Tag du een lättan mỗ, giff mig en svårar' här.

XXII.

Moria Erasmi.

Erasmus aldraförst mond tokhet högt beprijsa: Then tokheet monde väl hans stora klokhet vijsa.

XXIII.

Konungar. Propheter.

En kung uthom sitt land als intet råda har;
I sitt land en prophet ey nånsin trodder var.

XXIV.
Håfftrappan.

Mong trappor vist behöffz at komma up i håff; Men een behöfz alleen, enär man får förlåff.

XXV.

Din anletes svett. '

Du skal medb arbete sök' daglig bröd undfå: Ur himlen dufvan stekt til tigh ey komma må.

XXVI.

Om sigh sielff.

Om öfverskrifftren min ey äro god, så veet,
Jag klådd ey hufvud mitt, ey heller naglar beet,

XXVII.

Om en spegel aff sin käresta gifven.

Hvar i iag mig kan see, har tu mig kärsta gedt; Hvar i tu skådas må, iag heller hade sedt.

XXVIII.

Försichtig enfaldighet.

Vil du ey skada non, så sök var' dufvan lijker, Var åter ormen lijk at annan tigh ey svijker.