Gunstige och fromme läsare. Jag har vidh åthskillige giffne tilfällen sammansatt en hoop öfverskriffter, hvilka och här medh effter goda vänners inrådande aff trycket varda uthgångne. Men förr än iagh dem den gunstige läsaren för ögonen steller, skattas icke onödigt honom i begynnelsen medh någre ord uppehålla, der igenom til at vijsa den orsak, som mig til detta upsåtet i skrifvande styrckt hafver. När iagh från alfvarsamt läsande ledig vistades, syntes mig mine ledige tijmar icke bättre kunna användas, än då iagh medh annat höfligit skemt och läsande tijden förnöt, der igenom til at undvijka den lastfulle lättian; fördenskull iagh ock då och då, som tijden och tilfälle gåfves, satte migh neder at sammanskrifva öfverskriffter, til dess iag ock nu en Centuriam fullkomnat, hvilken iag här medh then fromme läsaren förebringar, förmodandes at hon honom i sine ledige och från alfvarsamme bestellningar frije stunder skal, om intet förlusta, allenast betiena til tijdfördrijff. Thet tör väl hända, at en deel aff öfverskrifftren kunna sellsamme förekomma, men så må en vara försäkrad, at intet tryckverdigt är så eleckt, som icke på något sätt motte behaga. Der nu den gunstige läsaren dhetta, som i största hast fattat är, täckes gynna, så skal han innan kort hafva flere saker at förvänta. Farväl. I. Til läsaren. Salt maat mong törstig giör, at dricka plär behaga. O, at ock verser min kund monga til sig draga! II. Om sigh sielff. En hoop the saya dhet, at iagh ey är poët, III. Evæ fall. I solen sällan skeer förmörckels', månan meer; IV. Solen och tijden. Fast solen skyndar sigh, doch löper tijden fort, ས. Delila. Sij, Simson miste håår för skökians Delil' skul; Aff slijke Deliler är verlden vorden full. VI. Upgång. Nedergång. När solen går tigh up, tänck, Christus frälst af nöd; När solen sehn går ned, så tänck uppå tin död. VII. Menniskia. Du gret, när du bleff född, ty tu ey hade frögd; VIII. Vänner åro skuggan lijka. När solen klar och skär på jorden synnes lysa, IX. Verldzens föracht. Vil tu medh lyckan god tin verld igenom gå, X. Älskogz läkedom. Sitt longt från qvinnor bort, alt lijksom elden het, XI. Med en foot ingen kan på vägen nårsteds vandra; XII. Högre handen. Ehvad tu tar ell' ger, så högre handen haff, XIII. Til en drinckare. Om gullet vor' så lätt at dricka någon tij', XIV. Konst til at älska. Om du ey af natur at älska är benägen, XV. Til en, som drömbde. O kunnog, hemlig ting i sömnen lärer du, När sömnen, dödzens vän, kan tigh mehr slijkt fram vijsa? XVI. Emot the jord- och verdzlig-sinte köpmän. På haff så väl som land vil köpman gull ta fatt; XVII. Til en fattig läkiare. Den siuka ger tu boot, men han tigh gull igän; XVIII. Til Cipum Genutium. Borttagas kunn' the horn, som tig naturen gifver; XIX. Om hustrun holler ey hvad lofvads mannen kär; XX. Suum cuique pulchrum. Til H. L. Din nästas hustru har du kiär, ban åter tin. XXI. Difficilia quæ pulchra. Til M. M. Hör, bör, lät vara sant: svårt är hvad vackert är. Tag du een lättan mỗ, giff mig en svårar' här. XXII. Moria Erasmi. Erasmus aldraförst mond tokhet högt beprijsa: Then tokheet monde väl hans stora klokhet vijsa. XXIII. Konungar. Propheter. En kung uthom sitt land als intet råda har; XXIV. Mong trappor vist behöffz at komma up i håff; Men een behöfz alleen, enär man får förlåff. XXV. Din anletes svett. ' Du skal medb arbete sök' daglig bröd undfå: Ur himlen dufvan stekt til tigh ey komma må. XXVI. Om sigh sielff. Om öfverskrifftren min ey äro god, så veet, XXVII. Om en spegel aff sin käresta gifven. Hvar i iag mig kan see, har tu mig kärsta gedt; Hvar i tu skådas må, iag heller hade sedt. XXVIII. Försichtig enfaldighet. Vil du ey skada non, så sök var' dufvan lijker, Var åter ormen lijk at annan tigh ey svijker. |