LXIV.

Thet liugs gerna på folck, therföre tro ey alt det du hörer
Syrach c. 19.

Gudh bettre desse ord, the sannas alla tijder,
Then ena hastigt tror hvad annan vrångligt vrijder.

LXV.

Samma capitel 22 vers.

Hvad byggning doger til snart synes på des knut.
Se klädnat, löye, gång, the vijsa karlen ut.

LXVI.

Til en, som gärna tog mutor.

Så länge är du glad, som tu här mutor får,
Men samma mutor ey til tredie arfving går.

LXVII.

Girig är fattig.

Den altijd mehr vil ha, han rättlig fattig skattas,
I ty at myckit år, som fattig mannen fattas.

Du giör åth ann en groop, och kastar den grant opp; Men glömmer sehn du skal der enda sielff ditt lopp.

LXIX.
Rödt håår.

Du kallar den heel falsk, som röda håret bar,
Tror digh ey vaxa slijk, som annan ferga bar;
Men hör, ditt röda håår det brister intet fram,
Uthvertes fergat skeen, invertes synd och skam.

LXX.

Til en förnehm yngling.

Tig önskas aff mong man, at tu leng lefva*) fâr;
Ty önskas siukdom tigh, ey läkdom i tin åhr.
*) Lenge lefva är lenge plågas.

LXXI.

Öfver then slutne frijden.

Välkommen gyldne frijd aff frijdzens förste stora!
Bliff qvar i våra dar, lät oss ey tigh förlora.

LXXII.

Fly lättia.

Ehvad tu giör så haff ey arbete förskont;
Ty lättian föder vist utaf sigh myckit ondt.

LXXIII.

Siälen skillies talande från kroppen.

Iagh far nu åter dijt til den migh kallat har,
Men tu nu uti jord, din moder, hvijlo tar;
Til dess vij finnas gän vid itt basune-liud,

Då mohr din ger tig mig, men mig åth tig ger Gud.

LXXIV.

Til en, som älskade sig sielff.

Hur skal man kunna väl åth tig min herre laga,
Enär tu sielfver nog kan tigh ey väl behaga.

LXXV.

Fyllerijs plåga.

Hur mongen affton-dryck han plägar myckit kosta; I ty när morgon blir, så har han hefftig hosta.

LXXVI.

Nytt i Sverige.

Sein diener och min tienst inkom för någre åhr;
Ty har nu svensken glömt sitt gamla ord gåttåhr.

LXXVII.

Til en, som undrade på sådant.

Hvij undrar du så högt at thetta är bortlacht
Nyfijkenhet der mot oss högferd igen bracht.

LXXVIII.

Bästa music.

Då har man best music, när mun och hierta lijka
The lofva herren Gudh, som kan alt ondt afvijka.

LXXIX

Giff then fattige.

Eho som rijker är, och vil här kräsligt äta,
Så moste icke du den fattige förgäta;

Ty hvad then torfftiga i hand aff tigh kan få,
Thet räknar Gud alt som thet honom gifvas må.

LXXX.

Bäst ha något sielff.

Ehvart helst lyckan vår på jordzens kretz omhvelfver, Så är le lyckligst den, som något hafver sielfver.

LXXXI

Fly dryckenskap.

Den man, som lefva plär i dagligt suus och ruus,
Förmörker sielf för sigh sitt egit hiertas lius.

LXXXII.
Framtalig.

Eho framtalig är, han finner sällan vänner;
Ty strax utaf hans taal hvar en då honom känner.

LXXXIII.

Til en framtalig.

Om du här vänner har, så äro dhe väl få.
Tv den ondt samvet har, medh tigh ey vil umgå.

LXXXIV.

Til en, som väntade uth lijfvet på sin nästa.

Du moste i ditt hus ha bakat myckit bröd,
Ty oviss är du än, när nästan din blir död.

Ät pölsan medan hon
Ty achtar tu ey tigh,

LXXXV.
Achta tijden.
ännu kan vara varm;
så gör tu sielff digh harm.

LXXXVI.

Bäst är tija.

Än illa säya fram är bettre man kan tija:
Thet värcker ey i tån, som plär i hufvud klija.

LXXXVII.

Kiättia.

Förmedelst mongen leek, och liuflig qvinno-sång,
Förlorat mongen har sin goda schole-gång.

LXXXVIII.

Fyllerij. Horerij.

Ach tänk mongt fyllerij och stygge hore-jacht
Har mongen vacker man i träcken nederlacht.

LXXXIX.

Syrach 9 v. 2.

Ibland går tvert emot, ty qvinnan byxor har,
Och man medh tålamod en sijdan kiortel drar.

XC.

Til en liugare.

Då hunden lycktat skält, är skallet strax sin väg.
Så äro ock tin ord, i hvilka fins bedräg.

XCI.

Syrach cap. 25 v. 19.

Dhe orden sanna är och sannas alla tijder;

Ty giörs nu ey behoff, at man them mehr uthtyder.

XCII.

Tvenne löyliga ting.

Här finnes tvenne ting, hvar aff mong har sitt nöye,
Åth hvilka tvenne ting naturen ger sitt löye.

Dhet första detta är: at gubbar rädde ära
Om gambla kerngar sin, at de skol' var non kära;
Thet andra lyder så: då femti åhra möö

Vil taga sig en man, hon best behöffde döö.

XCIII.

Böner.

Vil du at böner din hos Gud skol' blifva hörda,
Förqveffjas the ey most' aff synders tunga börda.

XCIV.
Enfaldigh.

Gemenligt går thet så, enfaldig mistar sitt;
Ja dufvan böta most, fast räfven stiäler fritt.

XCV.

Förachta ingen.

Dhe ringa ey försmå, see til at dhe bli hielpta;
Ibland aff tofvor små är stora lass kull stielpta.

XCVI.
Sara.

At nu then Sara få, iag tror ey finnas kan,
Som pigan til en tijd vil läna åth sin man.

XCVII.

Jungfru-beröm.

Gudz fruchtan fram för alt plär jungfrur högt upföra,
Och at dhe i sin huus ha ehrbar ting at giöra.
Ja när een jungfru så sin leffnad steller an,
Så är ey tvifvel på, at hon ju får en man.

XCVIII.

Hus-tro. Hus-roo.

Den en gång vorden gifft, vij svenske kalla hus-tro,
Ty hon är husets tro, der til så är hon hus-ro.

XCIX.

Til förtalaren.

Hör tu, som medh förtaal din vana aldrig glömmer,
Sätt tigh man ned och skrifv', lät see hvem tigh berömmer.

C.
Gunstige läsare.

Hvad hastigt sammanskreffs, lät tig man väl behaga;

Så skal tu annat mehr få effter någre daga.