Vijd slijk ödleggiande iag kunde ey besinna,
O Gudh, hvad nöje var uti titt ook at finna,
Ty tu förborgat har en sötma ganska god,
Som vederqveckia kan mit hierta, sinne, mod,
All godas överflöd, hur godt är bunden sittia
I bojor tin, min Gud, än verdzlig frijhet nyttia.
Nu faller iag här med, o Herre, för tig nijd,
Och vil så vapnen min ey mera kennas vijd,
Med them iag mot tig stridt. Iag vil titt ook nu bära,
Som med sin liufligheet mig myckit godt kan lära.
At undergiva mig tin lag, o herre mild,
Thet är at höra tig så och mig sielvan til.
Tu nya jemväl ock aff ålder sköna fägring,
Som om mig vårda vil och göra en belägring,
O skönheet utan fleck, o vellust utan flerd,
Titt nådes skeen thet är med rett all vördna verd.
Hvar finner siälen min then tig kan väl beskriva?
Ach hvi har iag så sent mig kunnat tig ehrgiva!
Hur vil iag drista mig, tu Gudh, min vacht oc vård,
At vijsa tig en siäl, som är så torr och hård.
När siälen diervelig velgerning tin förskiuter,
Hvad kan hon verva sig, thet hon med rätta niuter?
Hvad kan hon skaffa sig, som kunde kallas värdt,
At hon mäd lengtan stoor, thet samma har begärdt?
Hur kommer detta til, at iag har kunnat kenna
Tin väsendz mayestät, och icke vördat henna,
Ell' dyrkat äfven then, som likvist borde ske,
O, store herre Gudh, ell' ock åtminstone,
Hur har iag, Gudh, kent tin rettferdigheet at tuchta,
Och icke vetat thet, tin allmacht värdigt fruchta?
Thet moste vara vist en sann dyrck-värdan krafft
Och överflödig nåd, med mildbetz liuve safft,
Som i så långan tijd har kommit tig at tåla
Mitt övermood, och thet, iag tig syns lijtet våla;
Ach, hvad för en hög nåd förmåt affböja tig
At icke straffa strax mit upror uti mig.
Alt sen tu fåfengt har förventat på min dyrckan,
Utståt aff mig föracht, försmedelse och yrkan,
Står tu endock, o Gudh, och vijser tig så mild,
Fast tu förtörnat är, lijkväl mig bjuder til
Tin nådes skattar och tin godheetz strimor klara;
Jag tig förtörnat har, du vil mig doch bevara.
Fördenskull finner iag förmedelst mildheet tin
Tin krafftige försorg, o högste herre min,
Så genom boot och kors, som tin velgerning, nåde,
At tu undsäger mig och frelsa vil aff våde,
At villian min han nu ödmiuklig böjer sig,
Tin nåd at ta emot, och altijd föllia tig.
Lycksaligt må iag nu mitt upsåth rettlig kalla,
Hvad ljufligt lijdande är thetta ibland alla,
At engslas dag och natt in under velde titt
Än effter mitt behag i synden leva fritt;
Titt väldes träldom är ey svår at underblifva,
The, intet thet försökt, är ovant sig dijt giva.
Ach, hvad för liuflig frögd ingiutes i min siäl!
Ach hvad för hiertans lust mig frögdar nu så väl!
At Gudh allena gör all gledie, som iag niuter,
At Gudh allena är, som icke mig förskiuter,
All verdzens godz och lust med hela sit behag
Försvinna från mig bort, min Gudh, på thenna dag.
För thenna godheet tin, min Gudh, then iag ey hinner
Begripa, och tin nåd, som dagelig oprinner,
Hvad tacksamhet kan iag bevijsa tig igän
För sådan godheet, som tu mig bevijsar än,
För sådan goda kärt och högsta tu ey sparar,
Hvad offrar iag igän, som tig så värdt kan vara?
Tin storheet ingen ting mehrn tu sielf värdig är,
Ty tu thet högste loff å jord och himmel bär;
Iag vörda ey förmår tin godheet, som sig borde,
Så framt i ångest min iag ey opoffra torde
Åt tig tin käre son, som sig opoffrat har
För mig, enär som han all synder på sig bar.
Åtminstone lijkväl, at vijsa mig ehrkänna
Tin kärlek jemväl ock nu stoore nåden thenna,
Om jag tig giver fram mit hierta, herre min,
Som tu begärat har, så billar iag mig inn,
Tu ej förskiuta vil dess ringheet, men optaga,
Helst när tin käre son,
thetsamma vil framdraga.
Mitt ringa offer, Gudh, igenom honom tag,
I hvilken iag väl veet tu har et godt behag.
Lät kärlekz, fridzens and och aldrig återvenda,
Men värdes uti mig thet offer ju optenda
Med sådan eld som ey utslockna nonsin kan,
På hiertans altare, at tu then tender ann!
HENRIK GEORG VON BROBERGEN.
Den som ey någon vers törs skrifva, Förr'n den är allom uti lag,
Den bör detsamma låta blifva
Till slutet af den sidsta dag.
|