Sidor som bilder
PDF
ePub

15.

Vijd slijk ödleggiande iag kunde ey besiona,
O Gudh, hvad nöje var uti titt ook at finna,
Ty ta förborgat har en sötma ganska god,
Som vederqveckia kan mit bierta, sinne, mod,
All godas överflöd, hur godt är bunden sittia
I bojor tin, min Gud, än verdzlig frijhet nyttia.

16. Na faller iag bär med, o Herre, för tig nijd, Och vil så vapnen min ey mera kenoas vijd, Med them iag mot tig stridt. Iag vil titt ook nu bära, Som med sin liuligheet mig myckit godt kan lära. At undergiva mig tin lag, o berre mild, Tbet är at höra tig så och mig sielvan til.

17.
To nya jemväl ock aff ålder sköna fägring,
Som om mig vårda vil och göra en belägring,
O skönheet utan fuck, o vellust utan Berd,
Titt nådes skcen thet är med rett all vördna verd.
Hvar finner siäleo mio then tig kan väl beskriva?
Ach bvi har iag så sent mig kunnat tig ebrgiva!

18. Hur vil iag drista mig, tu Gudh, min vacht oc vård, At vijsa tig en siäl, som är så torr och hård. När själen diervelig velgerping tin förskiuter, Hvad kan hon verva sig, thet bon med rätta niuter? Hrad kan hon skaffa sig, som kunde kallas värdt, At bon mäd lengtan stoor, thet samma bar begärdt?

19.

Hur kommer detta til, at iag bar kunnat keana
Tin väsendz mayestät, och icke vördat benna,
Ell’ dyrkat äfven then, som likvist borde ske,
0, store berre Gudb, ell’ock åtminstone,
Hur bar iag, Gudh, kent tin rettferdigheet at tuchta,
Och icke vetat thet, tin allmacht värdigt fruchta?

20.

Thet moste vara vist en sann dyrck-värdan-krafft
Och överflödig nåd, med mildbetz liuve safft,
Som i så långan tijd har kommit tig at tåla
Mitt övermood, och thet, iag tig syns lijtet våla;
Ach, hvad för en bög nåd förmåt affböja tig
At icke straffa strax mit upror uti mig.

21.

Alt sen tu fåfengt har förventat på min dyrckan,
Utståt aff mig föracht, försmedelse och yrkan,
Står tu endock, o Gudb, och vijser tig så mild,
Fast tu förtörnat är, lijkväl mig bjuder til
Tin nådes skattar och tin godbeetz strimor klara;
Jag tig förtörnat har, du vil mig doch bevara.

22.

Fördenskull finner iag förmedelst mildbeet tin
Tin krafftige försorg, o bögste berre min,
Så genom boot och kors, som tin velgerning, nåde,
At tu undsäger mig och frelsa vil aff våde,
At villian min ban nu ödmjuklig böjer sig,
Tin nåd at ta emot, och altijd follia tig.

23.

Lycksaligt må iag na mitt upsåth rettlig kalla,
Hvad ljufligt lijdande är thetta ibland alla,
At engslas dag och natt in under velde titt po
Än effter mitt bebag i synden leva fritt; its bordlys
Titt väldes träldom är ey svår at underblifva, the
The, intet thet försökt, är ovant sig dijt giva. idadi

24. Ach, hvad för liuflig frögd ingiutes i min sial! Ach hvad för biertans lust mig frögdar nu så väl! At Gudh allena gör all gledie, som iag niuter, At Gudb allena är, som icke mig förskiuter, All verdzens godz och lust med hela sit bebag Försvinna från mig bort, min Gudh, på thenna dag.

25. För thenna godheet tin, min Gudh, then iag ey binner Begripa, och tin nåd, som dagelig oprinner, Hvad tacksamhet kan iag bevijsa tig igän För sådan godheet, som tu mig bevijsar än, För sådan goda kärt och högsta tu ey sparar, Hvad offrar jag igån, som tig så vārdt kan vara?

26.

Tin storheet ingen ting mebrn tu sielf värdig är,
Ty tu thet högste loff å jord och bimmel bär;
Jag vörda ey förmår tin godbeet, som sig borde,
Så framt i ångest min iag ey opoffra torde
Åt tig tin käre son, som sig opoffrat har
För mig, enär som han all synder på sig bar.

27.
Åtminstone lijkväl, at vijsa mig ebrkänna
Tin kärlek jemväl ock nu stoore nåden thenna,
Om jag tig giver fram mit hierta, herre min,
Som tu begärat har, så billar iag mig inn,
Tu ej förskiuta vil dess ringheet, men optaga,
Helst när tin käre son, thetsamma vil framdraga.

28.

Mitt ringa offer, Gudb, igenom honom tag,
I hvilken iag väl veet tu bar et godt behag.
Lät kärlekz, fridzens and och aldrig återvenda,
Men värdes uti mig thet offer ju optenda
Med sådan eld som ey utslockna nonsin kan,
På hiertans altare, at tu then tender ann!

HENRIK GEORG VON BROBERGEN.

Till läsaren.

Den som ey någon vers törs skrifva,

Förr'n den är allom uti lag, Den bör detsamma låta blifva

Till slutet af den sidsta dag.

« FöregåendeFortsätt »