FÖRORD. Under första decenniet af 1600:talet inflyttade från Brockbergen vid Rhen till Sverige Henrik von Brobergen, sedan han åtta år tient i handel i Lübeck, bosatte sig såsom egen handlande i Nylöse (= nya Lödöse, n. v. Göteborg), och dref handel på Stockholm, Södertelge och Nyköping, i hvilken sistnämnde stad han sedan blef borgare. Derefter blef han tullförvaltaré, tullinspektor och tullarrendator och var sist bosatt i Norrköping, der han affed 1673, 91 år gammal. Han var först gift med Anna Kröger från Lübeck och efter hennes död gifte han sig andra gången med Christina Staffansdotter från Norrköping. Han hade tillsammans 26 barn, och 7 af hans söner i andra giftet blefvo 1678 naturaliserade svenske adelsmän. De ingingo alla i statens tienst, och två af dem följde drottning Christina till Rom, den ene såsom sekreterare, den andre såsom kammarherre. HENRIK GEORG von BROBERGEN, sonson till den förrnämnde och son till Peter von Brobergen, guvernementssekreterare i Pomern, föddes den 20 Juni 1669. Efter fullbordade studier blef han först registrator och sedan aktuarie i kammarkollegium, ingick äktenskap med Christina Maria von Schantz 1702 och dog i sin kraftigaste ålder den 30 April 1708, efterlemnande enka, en son och en dotter. Oaktadt de talrika afkomlingar tullinspektoren Henrik von Brobergen efterlemnade, utslocknade dock denna slägt på svärdsidan med skaldens brorson redan 1760. Kort före sin död utgaf H. G. v. Brobergen anonymt sina dikter under titel "Ledige stunders poetiske tijd-fördrijf", åtföljde af gratulationer af Didr. Granatenflycht och Olof Broms. Upsala den 24 December 1869. XII: 17. P. Hanselli. Men Gud, var mig nådelig, var mig nådelig, ty uppå tig tröstar min siäl, och under tina vingars skugga hafver jag tillflyckt, till dess att det onda går öfver. jag vill skåda titt ansichte i rättferdigheet, jag vill mätt varda, när jag upvacknar effter titt beläte. Psalm. XVII: 2 och 15. På samma nåd fahr jag nu hän, Gudz ansichte i evighet, När jag blijr mätt och gud-lijk fatt: Gudz nåde är min högsta skatt. II. Öfver en af sin christendom skrytande menniskia. 1. Hur fåfäng är din christendom, Om du vill därför vara frommer, 2. Uti den blinda hedendom Har man fördenskull öfvat dygden, 3. För lof och prijs att vara from, 4. Alt är ju skaparns egendom, 5. Ett ögnableck det går knapt om, 6. Du äst af alt, som lofvärdt, tom; 7. Det är ju blott ett flychtigt liom, 8. Ach, om Gud går med dig till dom, 9. Vår mensklig svaghets kännedom 10. Hur illa, illa slår du bom, Om du tror dig berömmas böra, 11. Det vore bättre, att din gom 12. Sätt då för munnen din en bom, 13. Vill du berömmas, rees till Rom, |