FÖRORD.

Under första decenniet af 1600:talet inflyttade från Brockbergen vid Rhen till Sverige Henrik von Brobergen, sedan han åtta år tient i bandel i Lübeck, bosatte sig såsom egen handlande i Nylöse (= nya Lödöse, n. v. Göteborg), och dref handel på Stockholm, Södertelge och Nyköping, i bvilken sistnämnde stad han sedan blef borgare. Derefter blef han tullförvaltaré, tullinspektor och tullarrendator och rar sist bosatt i Norrköping, der ban afed 1673, 91 år gammal. Han var först gift med Anna Kröger från Lübeck och efter hennes död gifte ban sig andra gången med Christina Staffansdotter från Norrköping. Han hade tillsammans 26 barn, och 7 af hans söner i andra giftet blefro 1678 naturaliserade svenske adelsmän. De ingingo alla i statens tienst, och två af dem följde drottning Christina till Rom, den ene såsom sekreterare, den andre såsom kammarherre.

HENRIK GEORG von BROBERGEN, sonson till den förrnämnde och son till Peter von Brobergen, guvernementssekreterare i Pomern, föddes den 20 Juni 1669. Efter fullbordade studier blef han först registrator och sedan aktuarie i kammarkollegium, ingick äktenskap med Christina Maria von Schantz 1702 och dog i sin kraftigaste ålder den 30 April 1708, efterlempande enka, en son och en dotter. Oaktadt de talrika afkomlingar tullinspektoren Henrik von Brobergen efterlempade, utslocknade dock denna slägt på svärdsidan med skaldens brorson redan 1760.

Kort före sin död utgaf H. G. v. Brobergen anonymt sina dikter under titel "Ledige stunders poetiske tijd-fördrijf“, åtföljde af gratulationer af Didr. Granatenflycht och Olof Broms. Upsala den 24 December 1869.

P. Hanselli.
XII: 17.

Andlige Dichter.

1.

Gud, var mig nådelig, var mig nådelig, ty uppå tig tröstar min siäl, och under tina vingars skugga hafver jag tillflyckt, till dess att det onda går öfver. Men jag vill skåda titt ansichte i rättferdigheet, jag vill mätt varda, när jag upvacknar effter titt beläte.

Psalm. XVII: 2 och 15.

1. Godz

Tudz nåde är min högsta skatt, tal :
Som mig förnöijer dag och natt;
Ty ropar jag med dubbelt liud: juin
Var nådig, nådig mig, o. Gud!
Utan tin nåd förgåås jag platt:
Guds nåde är min högsta skatt.

2.
På Gud förtröstar sig min själ, tinal
I Gudi är mitt enda väl, fı Tü Bijl
Och under vingar hans jag har
Min säkra tillflyckt och försvar
Uti deu mörcksta motgångs natt:

Davidson
Gudz nåde är min bögsta skatt.

3.t") mit Beelit
På samma nåd fabr jag nu hän,
Med samma nåd jag åter 'gen
Vil skåda i rättfärdighet
Gudz ansichte i evighet,
När jag blijr mätt och gud-lijk fatt:
Gudz nåde är min högsta skatt.

II. Ofver en af sin christendom skrytande menniskia.

Uti den blinda hedendom
Har man fördenskull öfvat dygden,
Att man skull blij berömbd kring bygden.
Hur fåfäng är din christendom!

3.

För lof och prijs att vara from,
Det är skenbelighetens crona,
Men aldrig något prof af trona.
Hur fäfäng är din christendom!

4.

Alt är ju skaparns egendom,
Som ban dig täcks af nåd förläna,
Och dermed vill du lof förtiena!
Hur fåfäng är din christendom!

5.

Ett ögnableck det går knapt om,
Att du i synd ey skulle snafva,
Och lijkvist vill du loford bafva.
Hur fåfäng är din christendom!

6.
Du äst af alt, som lofvärdt, tom;
Alt godt bör ju Gudz påd tillskrifvas,
Och ingen menn'skia däraf yfvas.
Hur fåfäng är din christendom!

no

Det är ju blott ett lycbtigt liom,
Som du så mycket efftertrachtar
Och för din lefnadz endmåbl achtar.
Hur fåfäng är din christendom!

8. Ach, om Gud går med dig till dom, Så lärer du snart nog förfara, Hur slätt ditt loford lärer vara. Har fåfäng är din christendom!

9. Vår mensklig svaghets kännedom Betygar, att den största bristen Fins hoos den bäst förmente christen. Hur fåfäng är din christendom!

10.
Hur illa, illa slår du bom,
Om du tror dig berömmas böra,
För det du giör, det du bör giöra.
Hur fåfäng är din christendom!

- 11.1 1. 1.
Det vore bättre, att din gom
Och tungan evigt bängde bopa,
Än att du skulle dig beropa
Att blij berömd för christendom!

12. Sätt då för muonen din en bom, Som ock din tanckar må instängia, Att aldrig tänckia slijk fåfängia. Hur fåfäng är din christendom!

13.
Vill du berömmas, rees till Rom,
Där man plär gerningar värdera
Och mehr än troon att æstimera,
Men ey i luttersk christendom.