IV. Trobjärtlig lyckönskan till tro-man och kammar-råd, välborne herren, den 3 Maij 1705. Sonnet. När Carl den tolffte såg, hvad yppning döden ha de Uti hans cammar giordt, som sorgse saknat har Von Grooth, den för sin dygd bordt längre blifva qvar, Men, som oss synes, sig till roo för bittidt lade, Han då i Rawitz med högmoget råde sade: Du ädla Silfvercrantz, som min högstsalig far Och mig med trogen nijt i alla dina da'r Så mycken tienst har giordt, men bindrat meen och skade, Dig vill för din förtienst jag denne posten gifva: Du skall min cammar-råd, och jag dig nådig blifva; Hvaröfver hvar och een, som vördar Carols bud, Sin önskan yttrade i sådant fägneliud: Gud läť herr Silfvercrantz till Gudz och kongens äbra Sitt högtförtjänte kall med allskjöns nöije bära! V. Öfver Invigde Bioreken, ) uti Suæ Ulrici lund Sonnet. Ulricæ Tricæ lund sig nu med största orsak fägnar, En belgad baldrijk Biörck, och dem därmed förart, Hvad som dhem gagna kan på ädla siälens vägnar. Dem, som ä' gode fåår, en sådan Biörck tillägnar En himblaliufver safft, otaligt mehra värd, Än svalkand biörckelack, som du plär blij förtärd; Men dem, som onde ä', till egen nytta ägnar, Att utaf samma Biörck till bättring näpste blifva. Sij, så kan Biörcken lust och veh ifrån sig gifva. **) Ty bör ock alle dem, som boo i lunden, önska, Att dbe där niuta fåå, hvad deras siäl begiär, Att denne Biörcken, som så väl planterat är, Måå utaf himlens nåd i stadig sällbeet grönska! *) Kyrckioherde uti Suæ Ulricæ kyrckia på Kongsholmen, ehrevördige och höglärde hr. Mag. Johan Biörck. **) Zach. II. 7. XII: 18. VI. Vänlig lyckönskan till i Riga den 27 Maij 1705. Flat Hobita tunge huo itu Så svårt att tiena är, när man eij hugnad blifver, Af något framsteg till det bättre vara kan, Men måste blifva qvar uppå den post, där man her Uti mång åhr har stådt, så stor en hugnad gifver, nilaiad 32 Save and Enär ens trogne flijt en god befordran vinner, mano Lijk som man skulle då ny kraft att tiena fåå. I haa, herr Jæbne, nu detsamma fått förståå: fie Æbrrijkt avancement ebr önskans knut tillbipner, 5 VII. Vällment lyckönskan till åth vällborne den 23 Januar, 1706. Sonnet. Den redligt kämpar, han ock billigt cronan vinner, Till tecken, att han bar godt vitnesbörd om sig, Och den, som stadigt går på dygdens rätta stig, Uti ber Cronfeldt, som sigh stedz så redelig I sine tienster vijst, att kongen nådelig Och vitnesbörd der om af konglig ynnest gier, Samt honom med nytt nampa till nyåbra skiänck förseer: Ett nampn, som vitnar, att den embets-feldtet plöijer Med troo och redligheet, en adlig crona får: Så önskas lycka till nytt nampn och ett nytt åhr! VIIL Underdån-ödmiuk lyck-önskan, till collegier sampt stats-contoir, den högvälborne grefve Herr Fabian Wrede. Den 20 Januar. 1706 die Fabiani. Sonnet. No klarnar op den dag, som Sver’ges barn högt fāgnar, När han påminner dem det namnet Fabian, MT Som bärs af konung Carl den tolftes stora man, Den all hans cammar-stat med öm omvårdnad hägnar, At man med bögsta skiäl det loford honom ägnar Som Joseph fordom dags uti egypten fann, När han sin konungs nådd och allas hiertan vann. ! Ty önskas ock så nu på cammar-statens vägnar: 135 iliT Förläna, store Gud, gref Fabian tin nåd, so At han så nu, som förr, med högstförsichtigt råd Befrämjar ābran din och Svea Carols gagn agente del I månge gode åbr. Lät och bans höga nampn **31 Af oss baa långlig prijs och då först glömskan sij, is!: När Sver'ge och all land till intet skola blij! |