Sidor som bilder
PDF
ePub
[ocr errors][ocr errors][ocr errors][merged small][merged small]

Her Anton von Grooth,

då han sin civile tienst uti militair förvandlade, på embarquerings dagen i Stockholm den 17 Aug. 1707.

Sonnet.

Vill du, bror Anthon, nu en annan thon begynna

Och pennan, den du fördt, i värja byta om,
At visa, det du har af bägge kiännedom,
Och kan dig så i ett, som i det andra finna,
Så önskar jag, at du ditt nöije stedz må vinna,
Att lyckan sielf må blij din säkre egendom,
Som altid ricktar dig och aldrig lembnar tom,
Och att du lyckligt må till ändemålet hinna.
Då veet jag, at som du det edle namnet bär,
Von Grooth, man äfvenväl med tijden spörja lär
Dig blij en grooter man, som kung och fosterland
Så uti militair som det civile stand

Din tro och tapperheet allstädes så kan vijsa,
At både Mars som ock Apollo dig sku prijsa.

X.

ehreborne och konst-erfarne

Tobias Bergman,

sedan han sine läre-åhr redeligen och väl igenom gått blef med vanli-
ge ceremonier til en ledamot uti den loflige book-tryckare
Societeten antagen, uppå den hederlige
Postulats-dag,

som begicks i Upsala uti kongl. acad. book-tryckerij
den 16 Febr. 1706.

Sonnet.

Syr. X: v. 1.

Värcket prijsar mästaren.

Rätt hafver Syrach dömbt, at värket bör beprijsa

Sin mästare, förty ju ädlar' konsten är,
Ju större lof ock så med rätta gifvas plär
Åth den sig der uti kan välförfaren vijsa.

Dät vittnas på det ting, som bär sitt namn af Disa:
När denne dag åth den en frijhets-crants förär,
Som för en dyrbar konst haft mödo och besvär,
En konst, till hvars beröm ey orden nån'sin spijsa:

En konst, som visslig är en särdel's nåde-gåfva,'
För den man bör Gudz nampn båd' arl' och serla låfva,
En konst, som Herrans ord, samt lag och rätt förvarar.
All konst och vettenskap från undergång försvarar.

Hög-ädle tryckar-konst, hvars lof ey ändas skall,
Förr'n verldens sidsta eld upsmälter stylar all.

Sonnet.

Prov. XVIII: v. 12.

Förr än man til ähro kommer, måste man lida.

Man måste lijda, för'n man komma kan til äbra;

Så har den vijsaste ibland de vijsa sagt,

Hvars ord och sannas på den nu närvarand' act. Där man seer mödsam flijt ähr-rijke fruchter bära, Ty efter Bergman har på tryckar-konstens lära

Sin ungdoms tijd så väl och idkesamlig lagt,
Har han ock med Gudz nåd det nu så vida bracht,
At konsten honom kan båd' bröd och lof beskiära.
Hans lähr-åhr ä' förbij; hans frijbet nu uprinner,
En frijhet, hvar uti han önskligt nöije finner.
Nu Gudh, som honom har til värcket snille gifvit,
Han lät det samma städz af honom så blij drifvit,

Så at det lända må till prijs af Herrans namn
Till allmän nyttighet, så och hans egit gagn!

Brud-skrifter.

I.

Öfver

borgaren och handelsmannen
ehreborne och välförståndig

Herr Niels Lönqvist,

sampt

ebreborne, gudfruchtige ock dygdesamme

Jungf. Johanna Maria Håkans-dotter Biörckman,

då de den 30 Decemb. 1690 uti förnähmt folcks närvaru
ett ouplösligit ächta förbund ingingo.

Cupido, Fröyas son, den lilla kiärleks grijsen,

Som är en varmer svän och icke rädz för ijsen,
Och nordens bittra vähr sampt bistra vinter-daar,
Han och för lijten tijd så kiäck och katig var,
At han, fast Eolus och Boreas månd rasa,
Med bijt- och brennand kiöld, hvar vid hvar man kund' fasa,
At siö til landzväg blef, och jorden var betäckt
Alt öfver med en ijss hvijtskimrand' vinterdräckt,
Lijkväl sig dristat har, doch med sin fru-mors nåde,
At draga uth på jacht, den dem behagar både,

Hvarför han bågan ock pijlstinna kogret tog,
Och där mäd uth på jacht efter sin vana drog.
Kom så uti en skog, der diuren hoptals rände,
At fälla hvilka han sin båga hastigt spände,

Och lade kållven på; men fåste knapt vid pinn, Förr'n snälle pijlen foor så nätt och artigt inn Uti en biörk, som man bland fler' fann där i lunden, At han ock af en lönn, som nylig var uprunnen,

I-genom-farandet en fager qvist afbröt.

Cupido giord' en min, lijk' som at han förtröt, Det han, som väl sin konst at rättlig syfta viste, Skull' råka lönn ock biörk, och skiuta diuren miste; Dock troor full säkert den, som detta såg och skref, At samma pijl med flijt åth biörken skuten blef, Och at det samma så i sanning månde vara, Det sanna lönn och biörk, som sig nu samman para, Och efter at en pijl dem både hafver svedt, Igenom kiärlekz band nu villia blifva ett. Vij villia derför dhem til detta upsåth önska Alt sielfbegiärligt godt, och at de måge grönska, I enighet och roo, höst, vinter, sommar, våhr, Så länge Brunckeberg på samma ställe står.

Till förgyllning.

En gåta för jungfruerne.

Jag är i förstone heel veeklig, smal och slaker,
Men sticks iag offta in, så blijr jagh fuller raker,
Ju större är min prijs, ju tiockare iag är,
I ryssgåln ä' tilredz så många man begiär;
Ibland kan flera sig af 1 tillfyllst betiena,
Ibland vil hvar ock en haa 1 för sig allena.

I mörckret bruks jagh mäst och undflyr dagsens lius,
Jag finnes jämväl nu i detta brude-huus

All'städes ymnigt nog; ey lärer iag til talen
Just kunna svara moot all qvinnfolck här i salen;
Giss på, och räkna sän; den som först hittar på,
Hans skål skall tre på rad ikring om bordet gå.

En gåta för ungkarlarne.

Tu ord i svenskas språk i ändan lijka lyda,
Men till sin rätta grund haa olijkt at betyda,
När som de bindz ihop, och ett det andra täcker,
Så giör det mångens väg at resa mycket stäcker,
Än han om sommarn är; och då plär man den sanna,
Som uti ordspråk't sägs: Een fryser hop med annan
Den som först hittar på, han skal få lof propera
Om siö med sniö är täckt, och det sän referera.

« FöregåendeFortsätt »