Her Anton von Grooth, då han sin civile tienst uti militair förvandlade, på embarquerings dagen i Stockholm den 17 Aug. 1707. Sonnet. Vill du, bror Anthon, nu en annan thon begynna Och pennan, den du fördt, i värja byta om, Din tro och tapperheet allstädes så kan vijsa, X. Då ehreborne och konst-erfarne Tobias Bergman, sedan han sine läre-åhr redeligen och väl igenom gått blef med vanli- som begicks i Upsala uti kongl. acad. book-tryckerij Sonnet. Syr. X: v. 1. Värcket prijsar mästaren. Rätt hafver Syrach dömbt, at värket bör beprijsa Sin mästare, förty ju ädlar' konsten är, Dät vittnas på det ting, som bär sitt namn af Disa: En konst, som visslig är en särdel's nåde-gåfva,' Hög-ädle tryckar-konst, hvars lof ey ändas skall, Sonnet. Prov. XVIII: v. 12. Förr än man til ähro kommer, måste man lida. Man måste lijda, för'n man komma kan til äbra; Så har den vijsaste ibland de vijsa sagt, Hvars ord och sannas på den nu närvarand' act. Där man seer mödsam flijt ähr-rijke fruchter bära, Ty efter Bergman har på tryckar-konstens lära Sin ungdoms tijd så väl och idkesamlig lagt, Så at det lända må till prijs af Herrans namn Brud-skrifter. I. Öfver borgaren och handelsmannen Herr Niels Lönqvist, sampt ebreborne, gudfruchtige ock dygdesamme Jungf. Johanna Maria Håkans-dotter Biörckman, då de den 30 Decemb. 1690 uti förnähmt folcks närvaru Cupido, Fröyas son, den lilla kiärleks grijsen, Som är en varmer svän och icke rädz för ijsen, Hvarför han bågan ock pijlstinna kogret tog, Och lade kållven på; men fåste knapt vid pinn, Förr'n snälle pijlen foor så nätt och artigt inn Uti en biörk, som man bland fler' fann där i lunden, At han ock af en lönn, som nylig var uprunnen, I-genom-farandet en fager qvist afbröt. Cupido giord' en min, lijk' som at han förtröt, Det han, som väl sin konst at rättlig syfta viste, Skull' råka lönn ock biörk, och skiuta diuren miste; Dock troor full säkert den, som detta såg och skref, At samma pijl med flijt åth biörken skuten blef, Och at det samma så i sanning månde vara, Det sanna lönn och biörk, som sig nu samman para, Och efter at en pijl dem både hafver svedt, Igenom kiärlekz band nu villia blifva ett. Vij villia derför dhem til detta upsåth önska Alt sielfbegiärligt godt, och at de måge grönska, I enighet och roo, höst, vinter, sommar, våhr, Så länge Brunckeberg på samma ställe står. Till förgyllning. En gåta för jungfruerne. Jag är i förstone heel veeklig, smal och slaker, I mörckret bruks jagh mäst och undflyr dagsens lius, All'städes ymnigt nog; ey lärer iag til talen En gåta för ungkarlarne. Tu ord i svenskas språk i ändan lijka lyda, |