IV.

Då hans kongl. maij:tz vår allernådigste konungs tro tienare och välförordnat inspector öfver tullen, så och syndicus

uti staden Örebro, ehreborne och välbetrodde

Herr Petter Lothigius,

sampt

ehreborne och dygdbeprydde jungfru,

Jungfru Brita Wäster

med hvarannan ingingo ett ächta trohetz förbund vijd förnämt folcks bivistan på Biörkeborens bruuk den 30 Martij 1692.

Ho, som i Herrans namn är sinnat och har achta'

Begynna echtenskap uti en lycklig stund,

Han måste först och främst det nogsamt väl betrachta, At Gud sielff stichtat har det stånd i Edens lund, Och at han än i dag tillfogar hvar sin maka,

Lijk som han Adam giort, fast ey på synligt sätt; När som då Gud vill sielf til gifftermålet jaka,

Så är man säker nog, at man har frijat rätt, Och om Gudz jak'-ord kan man då förvissad blifva, När man med ödmiuk bön hans nåde lijter til, At han en den persohn i hågen täckes gifva, Som han seer vara bäst och utaf nåde vill, Där jämpte måst' en sielf på möylig'st sätt ransaka, Och skåda effter dygd och sann gudfruchtigheet Hoos den man sinnat är, at vällia till sin maka, Kan man tillijka och få rijkdoms ymnogheet, Så tar man sådant up, som himlens skiänk och gåfva, Och om dess rätta bruuk troinnerligen be'er; Dock så, at när man skall sin ächta troohet låfva, Man uppå dygdens lius och ey på kistan seer.

Den såled's välbetänckt en maka sig utvällier,

Får hennes sampt des slächts och fränders goda ja, Ey något tvifvelsmåhl des sinne nånsin qvällier,

At icke himlens sluth det såled's velat haa,

Och den med Gudz hielp tror sig kunna hustru nära,
När han sig har betänckt i ächta-stånd at gie,
Den lär' och himlens gunst, hvad nyttigt är, beskiära,

Och kröna redlig flijt med rijk välsignelse.
Vår brudgum och vår brudh ha detta väl betrachtat,
Först offrat himlen bön, så tagit fränders råd,
Hvarför the och så nu på denna dag ha achtat,
At ställa moget råd i värk- och kiärligt dåd.
En redlig ungerkarl med nöije här nu finner

En from, gudfruchtig, kysk och dygdesinter möö,
Hvars hiärtan kiärlekz krafft i sämja sammanbinner,
At lefva med hvarann och med hvarannan döö.
Så önsker då med mig vår brudgum jämte bruden,
At dhe må lefva hoop i många goda åhr,
Och niuta alsköns nåd af högsta himmelsguden,

I alt hvad deras siäl, kropp, lijf och huus angår.
At dem ey något godt och trefnad måtte tryta,
I visthuus, källar', säng, och hela deras boo,
Til des af lefnad mätt' de detta lijfvet byta
I evig salighet och oupphörlig roo!

Til gästerne.

1.

Hedervärde bröllops gäster
Fägnen ebr på denna dag,
Som Lothigius med sin Wäster

Giör ett echtenskapz fördrag,

Ta' til goda det som vanckar,

Och blijr skänckt af himmels högd,

Ha'n ey annat i ehr tankar,

Än som glädie, lust och frögd,

2.

Ungersvänner, varer snälle,

Taa en jungfru hvar och en,
Dantzer in till annan qväller,
Ingen aff ehr vare seen

Något roligt at påhitta

Och förvärfva jungfrurs tack,
Talen ey, när som I sitta,

Annat än som kärleks snack.

3.

Jungfrur, sitten intet tysta
Uppå denna bröllops dag,
Lijk som vore I nykysta,
Ty det tager intet lag;
Dantza, föra roo på bahne,

Det skall vara eder seed,
Sådant ären I väl vahne,
Om I läggen villian ved.

4.

I, som åldren vill förmena
At så mycket springa kring,
Varer lijkväl intet seena

Låta glasen gå i ring,
At I fijtigt skålar yrken,

Giören hvar och en beskie',
Ehr med bergzmäns vijnet styrken,
At man må ehr lustig see.

5.

Summa: Frögdens, varen glade,
Önskandes dhe unga två
Alt det godt dhe gärna hade,
Och sig sielfva önska må.
Särdel's at, när man lär' skrifva
Annat åhrtahl, man då seer

Deras säng förökter blifva

Af den frucht, som kiärlek gier!

XII: 19.

VI.

Konst-gudinnornes lyck-önskningar

uppå

landzhöfdingens öfver Nylandz och Tavastehuus lähn,
Herr Carl Bondes,

frijherres til Hessleby, Gräfsten och Biörnö,

sampt

Fröken Maria Gustava Gyllenstiernas

högstsälle bröllops-fäst,

som myckit högtideligen begickz uti Stockholm den 2 Febr. 1693, de högvälborne contrahenterne till aller-ödmiukeste

Vällkommen

tienstvijsning på papperet samblade.

Clio.

ällkommen sälle dag, på hvilken gudar ärna Herr Bonde foga hoop med fröken Gyllenstierna Uti ett högstförnögdt lycksaligt ächta-stand!

Dhen dagen komme seent, som löser detta band!

Melpomene.

Så grönske denne stamm, at han sin grenar breder
I längden vidt och bredt til Svea gagn och heder!
Den höga Bonde-ätt ey nånsin slockne ut,
Förr'n alt, i verlden är, skall see sitt sidsta slut!

Thalia.

Ehr frögd, ehr roo, ehr lust täcks himblen så förmera,
Att I må med hvarann haa glädie-dagar flera,

Än jorden bönder bär, och gyldne stierne-lius
Med glimmand klarhets glants bepryda himlens hus!

Euterpe.

Hvad godt som himlen kan them dödligom tillägna,
Alt hvad som önskligt är, och lyckans skiöt månd' hägna,
Det stånde ebr til tienst, I välförente två,

Som i hvarannans dygd ehr önskans nöije nå!

Terpsichore.

Af vatnet skall blij eld, och elden vatnet släckia,
Af luften skal blij jord och jorden solen räckia,
I hafvet foglar ta's, och fisk i högsta tall,
För'n någon sällheets deel hoos eder brista skall!
Erato.

Man plär ett trefalt tåg ey lättlig sönderrifva;
Ehrt ächta band skall ey af döden söndrat blifva
I månge gode åhr. Ty hierta, mund och hand
Haa i en lycklig stund hopknutit detta band.

Calliope,

I, som med högsta rätt i ährans skiöte sittia,
Och lyckans håfvor all som dygdens arfdebl nyttia,

Hvad kan ehr önskas mer, än att ehrt väll och säll
Må städz sin morgon ha, men aldrig se sin qväll!
Uranie.

Högädelt dygde-par, omfamner nu hvar annan,
Och nyttien himlens gunst i ouphörlig gamman;

Så blijr, den vijssdom och rättferdigheet haa krönt,
Af Fröija andra gång med dygdens bild belönt.

Poly hymnia.

Ehr man- och vänlighet lär Astrild visslig prijsa
Uti det cabinet, dijt han ehr sielf vil visa,

Han vinckar eder nu och hafver lust at sij
En fröken Gyllenstiern' sin Bondes hus-fru blij.

Hvem täckes gissa på hvad som iag vara må?

Man finner mig ey mehr än en städs uti jorden,
Och lijkväl finnes iag på tvenne rum i Norden,
Men ey i Svearijk, hur stort det vara må;

Dock har hvar Bonde ett, hvar Gyllenstierna två.