VII. Då solen utur oxen kleef I tvillingztecknet in, Då denne brudskrifft upsatt blef Aff ett välmenand' sinn åth cammarskrifvaren i kongl. liquidations commissionen Herr Magnus Gabriel Palm sampt dess dygdälskande brud Jungfru Anna Håkans-dotter, hvars copulation christöfligen förrättades i Stockholm den 14 Maij 1693. Nu är then liufve tijd, som fägnar all naturen Och friskar up det lijff, som vintren qvävja sökt, Nu frögdas vatten, jord och luft med alle diuren, Och blifver sådan frögd än mehra der aff ökt, At jemväl skog och trä ett gladlynt löye vijsa, Sampt effter sin natur sig lyckosälle prijsa, At sorgtijd'n är förbij, som dem med hvitt had' täckt. De knoppas, spricka uth, och skiöne blomster bära Med sådan liufligheet naturens fäst de ära, Som fijras öfver alt, där någon qvickhet är. Bland desses hoop sig ey det ringsta rum tillägnar Det ädle Palmeträt, som vijker ingen last, Det samma sig och så med jemlijk åtburd fägnar, Och som ett segrand' trä vill äga husbond-kast. Men detta lemnar jag och vänder mina tanckar Uppå den unge Palm, som nu sin kiärste får, Hvars kärlek till hvarann' med stadighetens anckar Befästat, tagit till och vuxit åhr från åhr, Så at man undra må, at Palmen icke blifvit At hålla kiär den brud, han nu med glädie vinner, I bägges väna tijd och blomstrand' ålders vår, Hoos den ban dygdigt sinn' och vackre seder finner, Medh mera, hvar af han ett kiärligt nöye får. Den lycka, som dem förr tillika hafver hägnat Dhe med stor vördnat see, at högsta himlens villia, Har icke velat dem ifrån hvar annan skillia, Om då naturen all, som nu är sagt, beprisar Sij solen sielfver vill till sådant vägen lära, Skal nu hoos hvar och en upväokia kiärligt sinn. Fördenskull giör I rätt, I kiärleksfulle vänner, Till sådant kiärligt dåd vill iag ehr lycka önska; Den dadel-frucht, som man på andra palmträ finner, Det loford och beröm, som ächta dadel bär, Reen kiärlek menar jag. Ty hoo kan rätt beskrifva, Hvad sötma och hvad godt den samma med sig har? Den ogifft är, som jag, måst sådant låta blifva, Men de kun' tal' där om, som äro mor och far. Jag önskar med ett ord, Gud täckz ehr bägge kröna Gåta. Jag hafver intet lijff och må mig sielf ey röra, Jag lägger detta till, fast gåtan synes fuul, VIII. Då solen uti jungfrun var, öfver handelsmannens uti den loflige stapelstaden Norkiöping Herr Jacob Spaldinghs sampt ehr- och dygderijke jungfrus Jungfru Catharina Elisabeth Solings christloflige sammanvigning, som uthi hederligit folcks närvaru med fäderneslandsens vanlige ceremonier förrättades i Stockholm den 3 Septemb. anno 1693. Till lycka, lycka till! Så önskar jagh ehr båda, Och huru skulle han sin gambla sed kunn' låta Hälst solen sielf har lust nu til at gåå och trafva Det tecknet menar jag, som jungfrun kallas plär, Ett nampn, som visslig värdt at nämnas med all heder, Nu sådant har och I, herr Spalding, vist betrachtat, Til dess att himblens slut tar någondera hän. O ett lycksaligt par, som hoos hvarannan finna Ett troget, redeligt, gudfruchtigt sinn' med mer, Som är och heter dygd, det iag ey alt kan hinna I korthet skrifva upp. Men af den högste beer: O at ehrt ächta band må vara hopaknutit Uti en lycklig stund til alskiöns frögd och roo, I bvilket jag nu vill til sinbild eder önska Ett fruchtbart ollioträ med desse ord der vijd: En snart uplöslig gåta: Jagh har ett hårlöst skiägg och är ey någon präst, Ey heller är iag kong, fast iag en crona bär; |