Sidor som bilder
PDF
ePub

ställning och betygade honom sin synnerliga bevågenhet. Följande år utgaf han en akademisk afhandling de circulatione sanguinis och lät i Westerås trycka sin beskrifning om de lymfatiska kärlen under titel de ductibus hepatis aquosis. Nu framträdde doktor Bartholin i Köpenhamn med påstående, att upptäckten tillhörde honom och ej Rudbeck. Detta föranledde en långvarig strid, som slutligen slöts dermed, att den store Haller afkunnade utslag till Rudbecks fördel. År 1653 erhöll Rudbeck af drottning Christina ett betydligt stipendium, hvarigenom han sattes i tillfälle att företaga en resa till Leyden, som den tiden var medicinens förnämsta högskola. Här uppehöll han sig öfver ett år och var en af den berömde doktor Hoorns flitigaste lärjungar, hvarjemte han sysselsatte sig med vidare undersökningar af menniskokroppen samt botaniska studier. Tillfället att taga kännedom om de många sinnrika mekaniska inrättningar, hvarpå Holland redan då hade rik tillgång, lemnade han icke heller obegagnadt. Vid denna tid lät konung Ludvig XIV erbjuda honom en årlig lön af 4,000 rdr, om han ville ingå i fransk tjenst; men han föredrog att för en mindre lön tjena sitt fädernesland och återvände hem 1654, rikt försedd med en mängd rara frön och växter samt ritningar och modeller. Efter återkomsten till Upsala biträdde han först professorerna Frank och Stenius, blef 1655 medicine adjunkt och 1658 e. o. professor i fysik och botanik, hvarjemte han skulle hafva vården öfver den af honom året förut anlagda botaniska trädgården, hvilken han ock vårdade så, att utländingar förvånades att se de växter, han odlade, trifvas i Thule.

Efter professor Stenii död 1660 erhöll Rudbeck fullmagt att vara ordinarie professor i anatomi och botanik. Året derefter erhöll Hofvenius den andra medicinska professionen, och genom dessa båda utmärkte lärare börjades en ny epok för det medicinska studiet vid Upsala akademi. Angelägnast blef nu anskaffandet af en ordentlig anatomi-sal, och detta behof afhjelptes medelst den gustavianska kupolens inredning för ändamålet. Motviljan för det anatomiska studiet, som förr betraktats såsom en »res nova et inaudita och ett mysterium för den dödes slägt», hade Rudbeck redan undanröjt, och lärjungarnes antal ökades med nästan hvarje föreläsning, så att det vid årets slut utgjorde 87, då före honom ytterst få egnat sig åt denna vetenskap.

År 1662 valdes Rudbeck till akademiens rektor, och på samtlige professorernas begäran och kanslerns tillstyrkan innehade han detta embete ett helt år, då ombyte eljest skedde för hvarje termin. Vid årets slut mottog konsistorium med harm och förtrytelse den underrättelsen, att akademien skulle ställas under ett slags kuratel eller uppsigt. Man skyndade då att hos kanslern undanbedja sig detta förmynderskap, men fick till svar, att sådant väl behöfdes i anseende till professorernas kif, split och försumlighet i lektionerna. Kort derefter ankom ock regeringens bref af den 14 Februari 1663, som förordnade ärkebiskopen Stigzelius, landshöfdingen Rålamb och professorn Rudbeck till kuratorer. Nu bestormade kamraterna Rudbeck såsom upphofsman härtill; han bedyrade, att han häruti icke någon del hade, men ingen ville sätta tro till hans försäkran. Man visste, ats Rudbeck stod i stor ynnest hos akademiens kansler, grefve M. G. de la Gardie, och att denne gerna lyssnade till hans råd, hvaraf man slöt, att äfven denna nyhet utgått från Rudbeck.

Nu fick väl Rudbeck tillfredsställa sin lust att styra, men ock i rikt mått skörda obehag och förföljelser af kamraterna, som icke kunde lida hans öfvermagt. Imellertid vann akademien betydligt under Rudbecks styrelse, ej blott genom hans nit för ungdomens ordentliga undervisning, utan äfven genom hans synnerliga ifver i att uppföra och förbättra nödiga byggnader för akademiens räkning. Denna byggnadslust lades dock honom till last, emedan räntkammaren var i den ställning, att professorerna och öfrige tjenstemän hade svårt att få ut sina löner; men han styrde och ställde utan att konsistorium rådfrågades eller räntmästaren fick kännedom om kostnaderna; tog med den ena handen, gaf med den andra och lade af egna medel till, der så tarfvades.

Efter det klagomål öfver denna sjelfrådighet tid efter annan anförts hos kanslern, kom denne ändtligen den 4 Juli 1670 till staden för att undersöka förhållandet. Sedan han sammankallat konsistorium, uppfordrades Rudbeck att bemöta de anklagelser, som mot honom blifvit anförda. Rudbeck aflade då en fullständig redovisning öfver hvad han till akademiens fördel uträttat. Deraf framgick, att han inköpt plats till trädgård för 6,227 daler och för dess anläggning sjelf tillsläppt 9,500 dlr, byggt theatrum anato

micum för 6,893 dlr, köpt ett hus vid torget till apothek för 5,000 dlr, uppfört ett laboratorium för 365 dlr, på egen bekostnad reparerat akademiens qvarn för 909 dlr, upparbetat musiken och i egen kost hållit tre musikanter, skänkt konsistorium en »himmel», som kostat 378 dlr, inrättat en sumpbåt, hvarigenom professorerna hvarje vecka kunde erhålla färsk fisk, låtit stenlägga stadens gator och utfört flera processer till akademiens fromma, m. m., hvilket allt kostat honom 19,000 dlr af egna medel förutom resekostnader. Sedan han sålunda redogjort för hvad han uträttat, begärde han afsked från sitt kuratel för att undvika ytterligare anmärkningar öfver de åtgärder, han vidtagit. Härtill svarade kanslern, att han utan kgl. maj:ts särskilda tillstånd icke kunde bevilja det begärda afskedet, hvarföre han uppmanade de tvistande parterna till sämja och foglighet, särskildt professorerna Scheffer och Arrhenius, hvilka såsom inspectores ærarii ingifvit en skarp skrift mot Rudbeck.

Afsigten med kanslerns besök, att försona sinnena, förfelade sin verkan. Kort derefter uppflammade tvedrägtens låga ännu häftigare, och Rudbecks motståndare lemnade intet tillfälle obegagnadt att reta och motarbeta honom. Sålunda hade han vid inträffad ledighet tillsatt en ny kursor utan att derom rådföra sig med öfrige consistoriales. Någon motpart skyndade sig då till kanslern, som, okunnig om Rudbecks åtgörande, på den förres förslag gaf sysslan åt en annan. Rudbecks svåger, akademieboktryckaren Curio, anklagades för vårdslöshet och dyrhet, hvarföre hans afsättning yrkades. Rudbeck tog hans försvar; sedan den förr så mägtige kanslern genom reduktionen ej blott förlorat sin egendom, utan äfven sitt inflytande vid hofvet, föll äfven Rudbecks magt. I samma mån växte motståndarnas mod, så att de slutligen lyckades bringa honom derhän, att han 1675 afsade sig all gemenskap med akademien och lät skrifva sig såsom kontingentborgare i Upsala stad för att ej lyda under akademiens jurisdiktion. Grälet om Curio upphörde först 1684, då hofrätten stadfästade konsistorii rätt att afsätta honom. Under tiden hade Rudbeck försett honom med arbete.

men

Rudbeck afhöll sig nu en lång tid ifrån de akademiska föreläsningarna och arbetade på fullbordandet af sitt verldsbekanta verk Atland eller Manheim, samt det botaniska praktverket Campi Elysii eller Glysisvald, hvars fullbor

dande han dock öfverlemnade åt sonen. Sedan han 1692 på begäran erhållit tjenstfrihet, och sonen mottagit professionen, fick han i ostörd ro egna sig åt författareverksamheten, och utom förr nämnda arbeten utgaf han under det sista decenniet af sin lefnad flera isländska sagor, hvarigenom han icke ringa bidragit att väcka sina landsmäns intresse för studiet af denna literatur, om än hans editioner i tolkning och textkritik nu förlorat i värde. Ånda intill sista dagarne af sin lefnad fortsatte han utan rast sina mångartade arbeten, och det var ej blott till den vetenskapliga forskningens områden, hans verksamhet sträckte sig: i nästan hvarje handtverk var han äfven hemmastadd; han kände byggnadskonstens reglor och mekanikens lagar och kunde ej blott uppgöra plan och ritning till en byggnad eller ett mekaniskt verk, han kunde äfven lägga hand vid sjelfva arbetet. Under sin professorstid gaf han undervisning ej blott i de ämnen, som ålågo honom, han undervisade äfven i sex andra ämnen, deribland fysik, mathematik och mekanik; att juridiken icke heller var främmande för honom, visar sig deraf, att han för akademiens räkning lyckligt utförde flera mångåriga och invecklade processer. Utom allt detta förde han en vidlyftig brefvexling, deraf en betydlig samling ännu förvaras och förtjenar att särskildt utgifvas såsom bidrag till Upsala akademies historia och till den utmärkte författarens karakteristik.

Af Atland hade tre delar, om tillsammans 2,524 foliosidor, och 208 sidor af fjerde delen och af Campi Elysii hela andra delen om 236 sidor samt 224 sidor af den första utkommit, då en den 16 Maj 1702 uppkommen eldsvåda lade största delen af Upsala stad i aska och icke ens skonade domkyrkan, der Rudbeck förvarat alla sina tryckta skrifter, hvilka sålunda äfven blefvo lågornas rof, utan att något enda exemplar kunde räddas; endast de, som till köpare eller vänner hade utlemnats, undgingo förödelsen. Den under tryckning varande fjerde delen af Atland och första delen af Campi Elysii skulle alldeles gått förlorade, om icke Rudbeck till några vänner utlemnat de tryckta arken, allt efter som de lemnat pressen. Sjelf tänkte han vid det olyckliga tillfället icke på sina enskilda tillhörigheter; akademiens och dess bibliotheks räddning var hans enda tanke. Ordnande och deltagande i räddningsarbetet, tog han derföre plats på taket af Gustavianum och lemnade den icke

förr, än faran var öfverstånden, ehuru bud under tiden ankommit, att elden fattat uti hans eget hus.

Vid 72 års ålder stod nu Rudbeck utblottad på allt, sedan lågorna i aska förvandlat ej blott hans med dryga uppoffringar förlagda skrifter med tillhörande träsnitt, hans dyrbara samlingar af böcker, ritningar, modeller, fornminnen och bohag, utan äfven hans gård, så att han ock saknade tak öfver hufvudet; men i stället för att låta sig öfverväldigas af smärtan öfver de lidna förlusterna, fattade han ritstiftet och utkastade planen till ett nytt förskönadt Upsala med ordentliga och regelbundna gator, hvilken plan också vid uppbyggandet lärer blifvit följd. Länge öfverlefde han dock icke sin förlust. Den 12:te påföljande September insjuknade han i en feber, som öfvergick till pleuresi och på femte dygnet slutade hans långa, ärorika och stormiga lefnad. Ett år derefter firade universitetet hans minne med en högtidlig, af theologie professorn Esberg hållen parentation. Den allmänna förödelsen hade dittills förhindrat, hvad talaren kallar, en offentlig tacksägelse till Gud för den åt Sverige förunnade gåfvan af en makalös man.

munter

Till karakteren beskrifves Rudbeck såsom bottenärlig, hedersam, gudfruktig, gifmild, öppen, vänsäll, i umgänge och skämtsam, fryntlig värd i det gästfriaste hus, hvars lefnadssätt gällde för ett mönster af god ton och ädla seder, tillförlitlig i alla förhållanden, men något ärelysten och hetsig mot dem, han ej tyckte om. Klädseln var enkel: han brukade ständigt ouppsatt hatt, svart rock, kort kappa och nedfallande skjortkrage. Till växten var reslig och välbildad, anletet ovalt, pannan hög, ögoeldigt spelande af ett öppet, vanligtvis gladlyut, ofta skalkaktigt uttryck. Hans för gudsfruktan och dygd af alla aktade och af honom sjelf högt älskade maka Wendela Lohrman, dotter af justitieborgmästaren här i staden, öfverlefde honom.

han nen

Rådmannen Olof Siljeström egnade honom följande särdeles målande grafsång:

Här ligger begrafven en gammal skald,
Olf Rudbeck, som föddes vid Westeråhs vald
I kong Göstafs tijd af presterlig stam.
En biskop skaffa'n i ljuset der fram.

I Upsala stad sin tid han förnött,
Ther hafver han lefvat, ther hafver han dödt.

« FöregåendeFortsätt »