Sidor som bilder
PDF
ePub

IX.

Utvaldt gifftotecken,
sedt och tedt,


commissarien, ebreborne och högachtat

Herr Elias Wolker

sampt
gudälskande och dygdbeprydde jungfru,

Jungfru Elisabet Boye fijrade sin bröllops högtijd i Stockholm den 19 Nov. Anno 1693.

Nyss hörde iag en röst af heligt rum förkunna,

Herr Wolker villia sig i ächta ståndet gie;

Mig tycktes sådan act ey rätt beqvemlig skie Den tiden Svea-Borg förbjuder oss att kunna

Dess liufve bröllopz-dag med spel och dantzer ära,

Som dock med allskiöns frögd skull billigt firat blij.

Jag tog min almanack och skalle där ur sij, Om något tecken fanns, hvaraf iag kande lära

Hvad honom bar bevekt, at tee sin kjärleks-låga

I så sorgmulen höst. Jag slog November opp,

Och vardt strax varse där en bild af menskio-kropp, Som satt och nåtte till med pijl på spänder båga;

Men målet såg iag ey, skönt iag det ville gärna;

Dock troor jag fullt och fast, att han kund råka på,

Och at dess skodde pijl ey skulle mist-om gå Det målet, dijt som ban att skiuta hade ärna.

Då jag nu tänkte kring, hvad denne skytt betydde,

Om det vor’ märke till, att man skull taa i acht

För andra dende tijd, at gå på skall och jacht, Så föll mig äntlig in, att Astrild jemväl lydde

Till båge-skyttars skrå, som spänna, syffta, skiuta,

Förty ban bafver lärdt af moor sin måtta pätt,

Har flinckt och färdigt doon och drabbar altid rätt, Ocb fast ban stundom måst på skyttars vijs kryp', luta,

Ja offta gå på knä, ban slijkt dock intet achtar;

Och therför giör I rätt, herr brudgum, at ocb I

Haa denne tijden valdt, på det I mågen blij En goder kiärleks-skytt, som effter målet trachtar.

Men sij, förutan det, att skytten nu regerar,

Jag än ett tecken fann, som nog märckvärdigt är,

At just på samma dag ehrt bröllop bållas lär, Som man Elisabet till stadigt minne åbrar.

Är det nu öfligt bruk, att man plär band utdela,

När gode vänners dag om åbret faller inn,

At där med låta see sitt vänskapz-bundne sion, Som man till vännen bär. Så kan det icke fela,

Att ju vår jungfru-brud i lycklig stund blir bunden,

Som nu appå sin dag inträder ächta-stand,

Och knyter med sin vän ett heligt kiärlekz-band. Jag tror, bland jungfrur all lär ingen varda funnen,

Som ey skull önska sig at såleds bunden blifva,

Med en så kostlig skiänck, som är en ächta vän,

Den hennes biärta får och gifver sitt igan.
Och hvem kan bättre band än kiärligt biärta gifva?

En sådap dyr juvel vill jungfrun intet mista,

Men söker framför alt att finna tienligt bann,

Hvarmed hon honom på sitt biärta binda kan, Där bästa giömman är. Ocb at det ey må brista

3

På oogsamt starcke band, hon sjelfver boijor smijder

Utur sitt egit namn och fängzlar vännen qvar,

At blij en kjärleks slaf i alla sina daar.
O liufste boijor, dem brar ungkarl gärna lijder!

No, o to store Gud, som alt så vijslig lagar,

Låt detta kiärleks-band en signad ålder nå,

Och desse unge tu all sällhetsgåfvor få, Till dess af lefnad mätt de sluta sina dagar!

X.

Lyckligt ny-ábrs ay
sedt och tedt


ehrevördige och vällärde

Herr Christian Winblad,
Gudz ordz trogne lärare och medarbetare vid

domkyrckian i Wijborg,

sampt Gud- och dygdälskande jungfru, Jungfru Johanna Margareta Hanssdotter med christvanlige ceremonier fijrade sin hederlige glädie-dag

uti Borgo den 14 Januar. 1694

Om det är lodigt bruk, at nyåhrs-gåfvor dela

Til trogen vänskaps pant, om det och lyckas plär At gifftas uti ny, så kan det icke fela,

At edert upsåt ju båd låf- och lyckligt är.

Til nyåbrs gåfva I bvarannan önskligt gifva

Ett bierta, som är fullt af kjärlekz beta glöd, Hvar med I binden ebr i sämia samman blifva,

Til des ebr skillier åtb den mer än bittra död.

En sådan gåfva kan väl alla gåfvor trotza,

Dem man på nyåbrs tijd boos vänner delar uth, En slijk förnöijlig skiänck från enslighet kan låssa,

Och giör på alt besvär, hon med sig bar, ett slut.

I fåå, herr brudgum, nu til skiäncks en dygde-pärla,

En Margaretha, som skall blij ebrt andra lijf, Och liufste ögoelust så arla och så serla,

En sool ati sitt huus, ehr frögd, ebrt sorgfördrif.

På ehr, o brud, bar ock den högsta velat tänckia,

Ocb främiat edert gagn lijk som en trogen far, Ty han till nyåbrs-skiänck har velat eder skiäncka En bedervärdig man,

som Christi anda har.

En man, som med all nijt predikar Cbristi lära,

En man, som bafver ehr utaf alt hierta kiär, Ocb håller eder för sin crona och sin äbra,

Samt eder största roo och fägnad vara lär.

Det är vist lycklig stund, at såleds blifva giffter;

Ty skiönt nymånan man för lycklig bålla plär At gifftas, som ock sees utaf dhe gamlas skriffter,

Och eder bröllops-dag i ny't begripen är.

Dock kan ey sådant vabl ocb rätt fåfänglig lära

Nå'n säker lycka spå. Men det skall säkert blij Den som i gifftet sitt seer effter dygd och äbra,

Var nedan eller ny, giör lyckligt frijerij.

Och hvad som sägs om ny't, man billigt kan förklara,

At man skal giffta sig i ungdoms ny och våhr, Då bästa tecknet är sig til at sammanpara,

Förn än med åldrens höst blå nedanet ingår.

Förthenskull lycka till, I kiärlekz-såta vänner,

Som på det nya åbr inträden ett nytt stand, Och i ehr ungdoms ny med kiärlekz-trogne händer

Förnöjligt knyten hoop ett ächta sämieband.

Sij, med den kiärleekz färg, som gröna vinblad förer,

Och med det skjära skeen hoos brudens pärla boor, Den finska Astrildz konst et lastigt bockspocks giörer,

At Vinblad blifver far och Pärla blifver mor.

« FöregåendeFortsätt »