IX.

Utvaldt gifftotecken,
sedt och tedt,
då

commissarien, ehreborne och högachtat

Herr Elias Wolker

sampt

gudälskande och dygdbeprydde jungfru,

Jungfru Elisabet Boye

fijrade sin bröllops högtijd i Stockholm den 19 Nov. Anno 1693.

Nyss hörde iag en röst af heligt rum förkunna,

Herr Wolker villia sig i ächta ståndet gie; Mig tycktes sådan act ey rätt beqvemlig skie Den tiden Svea-sorg förbjuder oss att kunna

Dess liufve bröllopz-dag med spel och dantzer ära,

Som dock med allskiöns frögd skull' billigt firat blij. Jag tog min almanack och skulle där ur sij, Om något tecken fanns, hvaraf iag kunde lära

Hvad honom bar bevekt, at tee sin kiärleks-låga

I så sorgmulen höst. Jag slog November opp, Och vardt strax varse där en bild af menskio-kropp, Som satt och nåtte till med pijl på spänder båga;

Men målet såg iag ey, skönt iag det ville gärna;

Dock troor iag fullt och fast, att han kund råka på,
Och at dess skodde pijl ey skulle mist-om gå

Det målet, dijt som han att skiuta hade ärna.

Då jag nu tänkte kring, hvad denne skytt betydde, Om det vor' märke till, att man skull taa i acht För andra denne tijd, at gå på skall och jacht, Så föll mig äntlig in, att Astrild jemväl lydde

Till båge-skyttars skrå, som spänna, syffta, skiuta,
Förty han hafver lärdt af moor sin måtta nätt,

Har flinckt och färdigt doon och drabbar altid rätt, Och fast han stundom måst på skyttars vijs kryp', luta,

Ja offta gå på knä, han slijkt dock intet achtar;

Och therför giör I rätt, herr brudgum, at och I
Haa denne tijden valdt, på det I mågen blij
En goder kiärleks-skytt, som effter målet trachtar.

Men sij, förutan det, att skytten nu regerar,

Jag än ett tecken fann, som nog märckvärdigt är, At just på samma dag ehrt bröllop hållas lär, Som man Elisabet till stadigt minne ährar.

Är det nu öfligt bruk, att man plär band utdela,
När gode vänners dag om åhret faller inn,
At där med låta see sitt vänskapz-bundne sinn,
Som man till vännen bär. Så kan det icke fela,

Att ju vår jungfru-brud i lycklig stund blir bunden,
Som nu uppå sin dag inträder ächta-stand,

Och knyter med sin vän ett heligt kiärlekz-band. Jag tror, bland jungfrur all lär ingen varda funnen,

Som ey skull önska sig at såleds bunden blifva,

Med en så kostlig skiänck, som är en ächta vän, Den hennes hiärta får och gifver sitt igän. Och hvem kan bättre band än kiärligt hiärta gifva?

En sådan dyr juvel vill jungfrun intet mista,

Men söker framför alt att finna tienligt bann, Hvarmed hon honom på sitt hiärta binda kan, Där bästa giömman är. Och at det ey må brista

På nogsamt starcke band, hon sjelfver boijor smijder Utur sitt egit namn och fängzlar vännen qvar, At blij en kiärleks slaf i alla sina daar.

O liufste boijor, dem bvar ungkarl gärna lijder!

Nu, o tu store Gud, som alt så vijslig lagar,

Lät detta kiärleks-band en signad ålder nå, Och desse unge tu all sällhetsgåfvor få, Till dess af lefnad mätt' de sluta sina dagar!

X.

Lyckligt ny-åhrs ny

sedt och tedt
då

ehrevördige och vällärde

Herr Christian Winblad,

Gudz ordz trogne lärare och medarbetare vid
domkyrckian i Wijborg,

sampt

Gud- och dygdälskande jungfru,

Jungfru Johanna Margareta Hanssdotter

med christvanlige ceremonier fijrade sin hederlige glädie-dag uti Borgo den 14 Januar. 1694

Om det är lofligt bruk, at nyåhrs-gåfvor dela

Til trogen vänskaps pant, om det och lyckas plär At gifftas uti ny, så kan det icke fela,

At edert upsåt ju båd låf- och lyckligt är.

Til nyåhrs gåfva I hvarannan önskligt gifva

Ett bierta, som är fullt af kiärlekz heta glöd, Hvar med I binden ehr i sämia samman blifva,

Til des ehr skillier åth den mer än bittra död.

En sådan gåfva kan väl alla gåfvor trotza,

Dem man på nyåbrs tijd hoos vänner delar uth, En slijk förnöijlig skiänck från enslighet kan låssa,

Och giör på alt besvär, hon med sig har, ett slut.

I fåå, herr brudgum, nu til skiäncks en dygde-pärla,
En Margaretha, som skall blij ehrt andra lijf,
Och liufste ögnelust så arla och så serla,

En sool uti sitt huus, ehr frögd, ehrt sorgfördrif.

På ehr, o brud, har ock den högsta velat tänckia,
Och främiat edert gagn lijk som en trogen far,
Ty han till nyåbrs-skiänck har velat eder skiäncka
En hedervärdig man, som Christi anda har.

En man, som med all nijt predikar Christi lära,
En man, som hafver ehr utaf alt hierta kiär,
Och håller eder för sin crona och sin äbra,

Samt eder största roo och fägnad vara lär.

Det är vist lycklig stund, at såleds blifva giffter;

Ty skiönt nymånan man för lycklig hålla plär At gifftas, som ock sees utaf dhe gamlas skriffter, Och eder bröllops-dag i ny't begripen är.

Dock kan ey sådant vahl och rätt fåfänglig lära
Nå'n säker lycka spå. Men det skall säkert blij
Den som i gifftet sitt seer effter dygd och ähra,
Var' nedan eller ny, giör lyckligt frijerij.

Och hvad som sägs om ny't, man billigt kan förklara, At man skal giffta sig i ungdoms ny och våhr,

Då bästa tecknet är sig til at sammanpara,

Förn än med åldrens höst blå nedanet ingår.

Förthenskull lycka till, I kiärlekz-såta vänner,

Som på det nya åbr inträden ett nytt stand, Och i ehr ungdoms ny med kiärlekz-trogne händer Förnöjligt knyten hoop ett ächta sämieband.

Sij, med den kiärleekz färg, som gröna vinblad förer, Och med det skiära skeen hoos brudens pärla boor, Den finska Astrildz konst et lustigt bockspocks giörer, At Vinblad blifver far och Pärla blifver mor.