commissarien vid kongl. Svea håf-rätt,
ehreborne och välbetrodde
Herr Lars Banck
ehreborne och dygderijke jungfru,
Jungfru Juliana Elisabet Mandel,
begingo deras bröllops-fäst vid Mälarestranden den 2 Julij 1695.
Ho mandeln äta vill, han måste skalet bryta,
Den lycklig vill blij gift, den måst' det ey förtryta
At lijda stort besvär på dygdens svåra steg,
Men måst' i stadighet och alfvar vara seg
At gå framhärdigt fram, om han skal prisen vinna,
Och i en önsklig stund sin dygds belöning finna.
Han måst' ey gifvas upp, han måste tråka fram,
Til dess han hinner till den föresatte hamn.
Vår brudgum, som i dag at paras hafver achtat
Med sin kiärkomne brud, har detta väl betrachtat,
Han har på dygdens väg i redligheet framgått,
Och en dygdälskand' vän til lön af dygden fått,
I det, at Julius nu uppå dygdens vägnar
Den kiärlekzrijke Banck med Juliankin fägnar,
Den honom all sin da'r så jufli vara lär,
Som hon ey utan gagn det namn Juliana bär.
Dessutan blifver han til lön för redlig vandel
Af dygden med en skatt beskiänckt af så dyr mandel, Som intet lösas kan med alt det mandel-kram, Hvarmed i Indien at handla man är van;
Men är alzintet värdt emot den kiärlekz-handel,
Som Bancken denne dag begynner med sin Mandel,
Och mycket kofras lär, det ingen tviflar på,
Så länge Bancken sielf förlägg're vara må.
Ty han ey utan frucht sitt capital lär sticka
I ett så kostligt kram; men sig där vid så skicka,
At för'n man räkna kan två gånger månar fem,
Lär han haa där utur godt interess' igen.
Så önske då med mig, eho som önska gitter,
At deras mandel sööt ey nånsin må bli bitter:
Jag menar, at de må uti sitt kiärlekz-boo
Ha aldrig sorg och pust, men altid lust och roo!
Ett lyckligt åchtenskaps liufligheet,
kongl. may:tz tro tienares och inspectors öfver Afvesta bruk och mynt, med Garpenbergz
koppar-grufvor,
ehreborne och välbetrodde
Herr Anders Lööfgrens,
ehreborne, gud- och dygdälskande jungfrus,
Jungfru Anna Scheibes,
bröllopz-dag,
som begickz på Eggeby gård den 28 Julii 1696.
m någon hugnad står at finna uppå jorden,
Om nå'n förnöijlighet in under solen är,
Om någon sällheet är them dödligom skiänckt vorden, Om något kan med skiäl för godt blij prijsat här,
Så är thet visserlig thet helga stånd och orden,
Som med the dyra ord af högsta Gudens mund:
"Thet är ey menn'skian godt at ensam blij", är vorden
På verldzens siette dag insatt i Edens lund,
Thet ädla ächta stånd, hvars värde ey lär kunna
Af någon ogiffts hand beskrifvas som sig bör,
Dock tör Thalia mig på thenne stund förunna,
At jag thes stora lof med korta ord berör.
Jag skrifver oförfar'n, men hoppas at förfara,
Hvad som jag skrifver om, och grundar mig nu på
Then roo och liuflighet, som allmänt säijes vara
I lyckligt echtenskap, ty thet väl kallas må
The trenne gratiers tält och dygdens heders-boning, Trohetens ögnesteen, märg, kiärna, siäl och lijf, All timblig fägnads prijs och alla ordens drouing, Vänskapens guldne band och glädiens tijdfördrijf,
Alt nöijes sammelplatz, och lyckans skiönste gåfva,
En utvald läkedom moot enslighet och sorg,
En säng, där fruchtsamhet och sämia sammansofva,
Kyskhetens säterij, naturens hälsoborg,
En verldens örtegård för them, som skola komma,
Ungdomens ögnemåhl, then medle åldrens roo,
The gamlas lefnadz tröst, ett rijkes gagn och fromma,
En ähre-crantz för them, som i thet ståndet boo,
All sötmas magazin, som finnes i naturen,
Kiärlekens riddarspehl, all sällhets bästa lått,
Som här på jorden är förlänt åth creaturen,
Ett kort begrep af alt, som liufligt är och gått.
In summa med ett ord: en mensklig englalefnad,
Ett jordiskt paradijs. Mig tryta flera ord,
At kunna skrifva om lycksalighetens trefnad
I nöijsamt kiärlekzboo, som jagh väl hade bordt;
Men I, her brudgum, haa i sielfva värcket vunnit,
Hvad jag med pennan rört, ty I på thenne dag
Haa i ehr kiärstes dygd ebr önskans nöije funnit,
Och lycklig blefven skild från enslighetens lag,
I haa ehr städz bemött på dygdensbahn at vandra,
At allom är bekant ehr vandels redligheet,
Ach sielfva afvund ey har skiäl därå at klandra,
Ty ehr försvara nog the dygde-proof I giedt,
Hvarför och himlen har ehrt vittra vett täckts kröna,
Och förnämt hedersrum i kongens tienst beskiärdt, Så skal ock thenna stund ehrt fromma sinne lõhna Med en så liufig vän, som dygden ehr förährt.
Så träd', herr Löfgreen, då i echta-stånd tilsamman
Med eder väna brud och sluten ett förbund,
Som troo och enigheet försegla med hvar annan,
At ouplösligt blij til eder sidsta blund.
Ehr lycka fägnar mig, ty vill iag troligt önska,
At himlen som städz är, them dygden älska, blijd,
Täckts låta edert boo i fruchtsam sällheet grönska,
At Lööfgreens grenar må tilväxa tijd från tijd!
På bygden vistas jag så väl som uti städer,
I luften fins jag ey, men är uti hvart väder,
I dantsen går jag främst, och fins med vanlig skrud
Hoos brudgum mitt uppå, och efterst på hvar brud
|