XI. Då ehreborne och välbetrodde samt ehreborne och dygderijke jungfru, Jungfru Juliana Elisabet Mandel, begingo deras bröllops-fäst vid Mälarestranden den 2 Julij 1695. H. mandeln äta vill, ban måste skalet bryta, At lijda stort besvär på dygdens svåra steg, At gå frambärdigt fram, om han skal prisen viana, Han måsť ey gifvas upp, ban måste tråka fram, Vår brudgum, som i dag at paras bafver achtat Han har på dygdens väg i redligheet framgått, I det, at Julius nu oppå dygdens vägnar Den bonom all sin da'r så jufli vara lär, Dessutan blifver han til lön för redlig vandel Som intet lösas kan med alt det mandel-kram, Men är alzintet värdt emot den klärlekz-bandel, Och mycket kofras lär, det ingen tviflar på, Ty ban ey utan frucht sitt capital lär sticka At för'n man räkna kan två gånger månar fem, Så önske då med mig, ebo som önska gitter, Jag menar, at de må uti sitt kjärlekz-boo XII. Ett lyckligt ächtenskaps liufligheet, uppå koppar-grufvor, Herr Anders Lööfgrens, samt ehreborne, gud- och dygdälskande jungfrus, bröllopz-dag, Om någon hugnad står at finna oppå jorden, Om nå'n förnöijlighet in under solen är, Om någon sällbeet är them dödligom skiänckt vorden, Om något kan med skiäl för godt blij prijsat bär, Så är tbet visserlig thet helga stånd och orden, Som med the dyra ord af bögsta Gudens muod: “Thet är ey menn'skian godt at ensam blij“, är vorden På verldzens siette dag insatt i Edens lund, Thet adla ächta stånd, hvars värde ey lär kunna Af någon ogiffts band beskrifvas som sig bör, Dock tör Thalia mig på thenne stund föranna, At jag thes stora lof med korta ord berör. Jag skrifver oförfar'n, men hoppas at förfara, Hvad som jag skrifver om, och grundar mig nu på Then roo och livflighet, som allmänt säijes vara I lyckligt echtenskap, ty thet väl kallas må The trenne gratiers tält och dygdens heders-boning, Trohetens ögnesteen, märg, kiärna, siäl och lijf, All timblig fägnads prijs och alla ordens droning, Vänskapens guldne band och glädiens tijdfördrijf, Alt nöijes sammelplatz, och lyckans skjönste gåfra, En utvald läkedom moot enslighet och sorg, En säng, där fruchtsamhet och sämia sammansofva, Kyskhetens säterij, naturens bälsoborg, En verldens örtegård för them, som skola komma, Ungdomens ögnemåhl, then medle åldrens roo, The gamlas lefnadz tröst, ett rijkes gagn och fromma, En ähre-crantz för them, som i thet ståndet boo, All sötmas magazin, som finnes i naturen, Kiärlekens riddarspehl, all sällhets bästa lått, Som bär på jorden är förlänt åth creaturen, Ett kort begrep af alt, som liufligt är och gått. In summa med ett ord: en mensklig englalefnad, Ett jordiskt paradijs. Mig tryta flera ord, At kunna skrifva om lycksalighetens trefnad I nõijsamt kiärlekzboo, som jagb väl hade bordt; Men I, ber brudgum, baa i sielfva vārcket vunnit, Hvad jag med pennan rört, ty I på thenne dag Haa i ebr kiärstes dygd ebr önskans nöije fuonit, Och lycklig blefven skild från enslighetens lag, I baa ebr städz bemött på dygdensbahin at vandra, At allom är bekant ehr vandels redligheet, XII: 20. Hvarför och himlen har ehrt vittra vett täckts kröna, Och förnämt bedersrum i kongens tienst beskiärdt, Så skal ock thenna stund ebrt fromma sinne löhna Med en så liufig vän, som dygden ehr föräbrt. Så träd', herr Löfgreen, då i ecbta-stånd tilsamman Med eder väna brud och sluten ett förbund, Som troo och enigheet försegla med hvar annan, At ouplösligt blij til eder sidsta bland. Ebr lycka fägnar mig, ty vill jag troligt önska, At himlen som städz är, them dygden älska, blijd, Täckts låta edert boo i fruchtsam sällheet grönska, At Lööfgreens grenar må tilväxa tijd från tijd! En gåta för gästerne. I loften fins jag ey, men är uti hvart väder, Hoos brudgum mitt oppå, och efterst på hvar brud |