Sidor som bilder
PDF
ePub

XI.


commissarien vid kongl. Svea håf-rätt,

ehreborne och välbetrodde
Herr Lars Banck

samt

ehreborne och dygderijke jungfru,

Jungfru Juliana Elisabet Mandel, begingo deras bröllops-fäst vid Mälarestranden den 2 Julij 1695.

H.

mandeln äta vill, ban måste skalet bryta,
Den lycklig vill blij gift, den måst' det ey förtryta

At lijda stort besvär på dygdens svåra steg,
Men måst' i stadighet och alfvar vara seg

At gå frambärdigt fram, om han skal prisen viana,
Och i en önsklig stund sin dygds belöning finna.

Han måsť ey gifvas upp, ban måste tråka fram,
Til dess ban hinner till den föresatte haman.

Vår brudgum, som i dag at paras bafver achtat
Med sin kiärkomne brud, har detta väl betracbtat,

Han har på dygdens väg i redligheet framgått,
Ocb en dygdälskand' vän til lön af dygden fått,

I det, at Julius nu oppå dygdens vägnar
Den kjärlekzrijke Banck med Juliankio fägnar,

Den bonom all sin da'r så jufli vara lär,
Som hon ey utan gagn det namn Juliana bär.

Dessutan blifver han til lön för redlig vandel
Af dygden med en skatt beskiänckt af så dyr mandel,

Som intet lösas kan med alt det mandel-kram,
Hvarmed i Indien at handla man är van;

Men är alzintet värdt emot den klärlekz-bandel,
Som Bancken denne dag begynner med sin Mandel,

Och mycket kofras lär, det ingen tviflar på,
Så länge Bancken sielf förlägg're vara må.

Ty ban ey utan frucht sitt capital lär sticka
I ett så kostligt kram; men sig där vid så skicka,

At för'n man räkna kan två gånger månar fem,
Lär ban haa där utur godt interess' igen.

Så önske då med mig, ebo som önska gitter,
At deras mandel sööt ey nånsin må bli bitter:

Jag menar, at de må uti sitt kjärlekz-boo
Ha aldrig sorg och pust, men altid lust och roo!

XII.

Ett lyckligt ächtenskaps liufligheet,

uppå
kongl. may.tz tro tienares och inspectors
öfver Afvesta bruk och mynt, med Garpenbergz

koppar-grufvor,
ehreborne och välbetrodde

Herr Anders Lööfgrens,

samt

ehreborne, gud- och dygdälskande jungfrus,
Jungfru Anna Scheibes,

bröllopz-dag,
som begickz på Eggeby gård den 28 Julii 1696.

Om någon hugnad står at finna oppå jorden,

Om nå'n förnöijlighet in under solen är, Om någon sällbeet är them dödligom skiänckt vorden,

Om något kan med skiäl för godt blij prijsat bär,

Så är tbet visserlig thet helga stånd och orden,

Som med the dyra ord af bögsta Gudens muod: “Thet är ey menn'skian godt at ensam blij“, är vorden

På verldzens siette dag insatt i Edens lund,

Thet adla ächta stånd, hvars värde ey lär kunna

Af någon ogiffts band beskrifvas som sig bör, Dock tör Thalia mig på thenne stund föranna,

At jag thes stora lof med korta ord berör.

Jag skrifver oförfar'n, men hoppas at förfara,

Hvad som jag skrifver om, och grundar mig nu på Then roo och livflighet, som allmänt säijes vara

I lyckligt echtenskap, ty thet väl kallas må

The trenne gratiers tält och dygdens heders-boning,

Trohetens ögnesteen, märg, kiärna, siäl och lijf, All timblig fägnads prijs och alla ordens droning,

Vänskapens guldne band och glädiens tijdfördrijf,

Alt nöijes sammelplatz, och lyckans skjönste gåfra,

En utvald läkedom moot enslighet och sorg, En säng, där fruchtsamhet och sämia sammansofva,

Kyskhetens säterij, naturens bälsoborg,

En verldens örtegård för them, som skola komma,

Ungdomens ögnemåhl, then medle åldrens roo, The gamlas lefnadz tröst, ett rijkes gagn och fromma,

En ähre-crantz för them, som i thet ståndet boo,

All sötmas magazin, som finnes i naturen,

Kiärlekens riddarspehl, all sällhets bästa lått, Som bär på jorden är förlänt åth creaturen,

Ett kort begrep af alt, som liufligt är och gått.

In summa med ett ord: en mensklig englalefnad,

Ett jordiskt paradijs. Mig tryta flera ord, At kunna skrifva om lycksalighetens trefnad

I nõijsamt kiärlekzboo, som jagb väl hade bordt;

Men I, ber brudgum, baa i sielfva vārcket vunnit,

Hvad jag med pennan rört, ty I på thenne dag Haa i ebr kiärstes dygd ebr önskans nöije fuonit,

Och lycklig blefven skild från enslighetens lag,

I baa ebr städz bemött på dygdensbahin at vandra,

At allom är bekant ehr vandels redligheet,
Ach sielfva afvund ey bar skiäl därå at klandra,
Ty ebr försvara nog the dygde-proof I giedt,

XII: 20.

Hvarför och himlen har ehrt vittra vett täckts kröna,

Och förnämt bedersrum i kongens tienst beskiärdt, Så skal ock thenna stund ebrt fromma sinne löhna

Med en så liufig vän, som dygden ehr föräbrt.

Så träd', herr Löfgreen, då i ecbta-stånd tilsamman

Med eder väna brud och sluten ett förbund, Som troo och enigheet försegla med hvar annan,

At ouplösligt blij til eder sidsta bland.

Ebr lycka fägnar mig, ty vill jag troligt önska,

At himlen som städz är, them dygden älska, blijd, Täckts låta edert boo i fruchtsam sällheet grönska,

At Lööfgreens grenar må tilväxa tijd från tijd!

En gåta för gästerne.
På bygden vistas jag så väl som uti städer,

I loften fins jag ey, men är uti hvart väder,
I dantsen går jag främst, och fins med vanlig skrud

Hoos brudgum mitt oppå, och efterst på hvar brud

« FöregåendeFortsätt »