XVII.

Då

kongl. may:tz tro tienare och licent-inspector
uti stapel-staden Narfven,

ehreborne och välbetrodde

Herr Erich Gollsteen

samt

ehreborne och dygdbeprydde jungfru,
Jungfru Barbara Jacobi

slöto med hvarannan ett christlofligit ächta förbund
uti förbem:te stad den 30 Junii 1698.

Så vill nu ock så I, herr Gollsteen, bort och paras

Med en kiärkommen brud och med des tillhielp faras,
Men huru skickar sig, at I terminen satt

Till bröllops, då vij ha lång dag och stackot natt?

Man skulle snarar' tänckt, då vara rätta tijden
Till gifftas, in moot det, at sommar'n är framliden,
Då kulna hösten oss det rådet gifva plär,
At man skall skillia sig från enslighetz besvär

Och laga, at man kan en goder sänglag finna,
Som enom nattens längd må hielpa öfvervinna
Med liuflig natteroo, förty det heter så:
Vee den allena är, men bättre vara två.

Dock sij! Jag kommer hog, at äfven Juni måna,

Om jag en gissning får utaf en tysker*) låna,

Skall haa sitt nampn af jung. Och ty ey undran värdt, At han een jungfru ehr till ächta vän beskiärt.

*) Colerus. Oeconomia I: 124 & 184.

Och efter nu all ting sig till sin mognad skicka,
Så tienar det sig väl, at I moot eder flicka

Och täcka jungfru brud en mogen kiärlek tee,
Och skillien ehr nu straxt från enslighetens vee.

Den fägnad I därmoot af hennes kiärlek finne,
Är ey den ringste debl, som edert redlig sinne
Af lyckan har förtient. O trefalt lyckligt par,
Som i hvar annans dygd sin kiärleks nöije har!

Om hvilcket nöije jag väl mera skulle skrifva,
Om jag det sielfver rönt, men måst' nu låta blifva;
Dock beder jag om låf, fast jag än uthe står,
Jag lell får önska godt åth den, som nu ingår

I ächta kiärlekzbo, och ty af himlen beder,
At han ehr bägge två, dem sielfva nöijet leder

I säng och säte boop, täckt's gie ett ymnigt mått
Af alt det som med skiäl kan säijas vara godt,

Och särdels, at I ock bland annan hiärtans fägnad,
Som sig infinna lär uti ehr ächta hägnad,

Må haa een huus-music af papp- och mamma-roop,
Som jempte vaggans knarr må rosamt stämma hoop.

Jag kröker, böijer mig, som ormen sig plär slingra,
Till sambla tarfves jag, så väl som at förskingra;

Skall jag ståå mitt uti, så är jag något raak,
Men krympes jag ihop, så sätter man mig baak;
I siötull-rätten jag det främsta rummet tager,
Och finnes ofta nog i alla svenska sager,

På resor är jag med och kan dock icke gåå.
Ja med ett ord: Jag fins hos Gollsteen mitt uppå.

XVIII.

När handelsmannen

ehreborne och välachtade herr

Daniel Zachau

med

ehreborne och dygdesamme jungfru,

Jungfru Lucia Hilcke

fijrade deras bröllopz-dag i Stockholm den 19 Julii 1698
blefvo efterfölliande rader hasteligen upsatte.

Hvad tecken är det då? Så pläga många fråga, iliz

När de sku see sig ut en lycklig bröllopz-dag,
Då rådligst vara må det spelet til at våga,
At sluta med en vän ett stadigt fredz fördrag.

Vist är, at stiernorna, planeter och hvad mehra,
Dem Gud til tecken satt på himlens höga rund,
Kun' haa sin influentz; dock må de ey regera

1

En menniskias råd och dåd, fast mindre hiertans grund;

Ty Gud allena är, som öfvermachten äger,

Men har och menniskian sin frija villia giett, Och ty behöfves ey, som mången giöra pläger, At sättia troo til det, han af Almnackan sedt.

Och som i annat man bör slijk fåfängia lembna,
Så är ock bäst, att man i bröllopz tijdens vahl,
När man at giffta sig i Herrans nampn har ämbna
Ey tror, at tecken kunn' någ'n lycka hafva fahl;

I medlertijd bör det otroligt icke vara,

At som i denne må'n den hetste tijden är; Det ock så två och två sig sökia sammanpara, För kiärlekz betan skull at stilla sit besvär.

Fördenskul seer man ock de tvenne hierte-vänner,
Som nu på denne dag sin kiärlek låta see,
Den deras dygd uti hvar annans bröst uptänner,
Sig under Astrildz macht och välde fågna gie;

Ty han fast mera rår, än leijonet och hunden,
Som vijsa denna tijd sin hetziga natur,

De haa der's vissa rum; men Astrild är ey bunden,
Han fälas öfver alt rätt som en hufvud-lur.

Och efter han och så nu prof derpå har gifvit,

Herr Zachau med sin brud till kiärlek sammanbögt, At af dem tvenne är en siäl ocb hiärta blifvit, Som i förenat dygd til döden är förnögdt,

Så vill man ock så nu af öfverväldet bedia,
At detta kiärlekz band så fast må knutit blij,
At döden sielf ey kan uplösa samma kedia,
För'n de med nöije fåå sin höga ålder sij!

Gåta.

Hvad är, som har ibland två dussin vederlijka
Det sidsta rum, när de uti svensk ordning gåå,
(Fast de i dagligt bruk sig annorledz förlijka)

Och finnes dag och natt främst uppå Zachau ståå?

XIX.

Brudskrifft öfver

h. k. may:tz trotienare och controleur
vid store siötullen i Marstrand,
ehreborne och välbetrodde

Herr Anders Liung

samt

den gudälskande och mycket dygderijke matrona

Hustru Catharina Eek,

framledne borgmästarens

sahl. herr Anders Radous effterlåtne enckia

hvars bröllops-dag begicks i Marstrands stad den 1 Novemb. 1698.

0m

m kiärleks kraft och macht plä många mycket skrifva; Men jag, som ogift är, har mycket svårt at drifva

Den saken som sig bör; dock tör jag ursäkt fåå, At jag af andras sägn der om nu skrifva må, Det kiärlek är en eld, som fast han ey är synlig, Så vittnar värcket dock, at han är mycket pijnlig

Och hiärtat tvingar så, at man sig sielf ey rår,
För'n man mot heetan sin en önskad kylning får.
Och skiönt at Astrild ey har liung-eld, blixt och dunder,
Som Jofur härskar med, har han dock hiärte-tunder,
Det han uti ens sinn' med en subtiler pust
Inblåser, at det får til kiära-leken lust.

Ja fast än Mars har svärd at hugga, sticka, fäckta,
Plär Astrild lijkväl mehr uthrätta med sin skiäckta,
Och utan något bång, ell' at förspilla blod,
In under välldet sitt betvinga mångens mod.

XII: 21.