Vee den 8 XVII. Då uti stapel-staden Narfven, Herr Erich Gollsteen Jungfru Barbara Jacobi uti förbem:te stad den 30 Junii 1698. Så vill nu ock så I, herr Gollsteen, bort och paras Med en kiärkommen brud och med des tillhielp faras, Men buru skickar sig, at I terminen satt Till bröllops, då vij ba lång dag och stackot natt? Då kulna hösten oss det rådet gifva plär, clase !! 3d13113 113. ja elgtiili e 13-M Och laga, at man kan en goder sänglag finna, *z-tizoja: Som enom nattens längd bielpa öfvervinna Med liuflig natteroo, förty det heter så: allena är, men bättre i vara två. samt d må Dock sij! Jag kommer hog, at äfven Juni måna, Skall haa sitt nampn af jung. Och ty ey undran värdt, Och effter nu all ting sig till sin mognad skicka, Och täcka jungfru brud en mogen kiärlek tee, Den fägnad I därmoot af hennes kiärlek fione, O trefalt lyckligt par, Om bvilcket nöije jag väl mera skulle skrifva, Dock beder jag om låf, fast jag än uthe står, I ächta kiärlekzbo, ocb ty af himlen beder, I säng och säte boop, täckt's gie ett ymnigt mått Och särdels, at I ock bland annan hiärtans fägnad, Må baa een bụus-music af papp- och mamma-roop, En gåta till plägning. Jag kröker, böijer mig, som ormen sig plär slingra, Till sambla tarfves jag, så väl som at förskingra; Skall jag ståå mitt uti, så är jag något raak, Men krympes jag ihop, så sätter man mig baak; På resor är jag med och kan dock icke gåå. XVIII. När bandelsmannen ehreborne och välachtade herr Daniel Zachau med .. Jungfru Lucia Hilcke blefvo efterfölliande rader hasteligen upsatte, Hvad tecken är det då? Så pläga många fråga, När de sku see sig ut en lycklig bröllopz-dag, Då rådligst vara må det spelet til at våga, At sluta med en vän ett stadigt fredz fördrag. Vist är, at stiernorna, planeter och hvad mebra, Dem Gud til tecken satt på bimlens böga rund, Kun' baa sin influentz; dock må de eg regera En menniskias råd och dåd, fast mindre hiertans grund; Ty Gud allena är, som öfvermachten äger, Men har och menniskian sin frija villia giett, Och ty behöfves ey, som mången giöra pläger, At sättia troo til det, han af Almpackan sedt. Och som i annat man bör slijk fåfängia lembna, Så är ock bäst, att man i bröllopz tijdens vabl, När man at giffta sig i Herrans nampn bar ämbna Ey tror, at tecken kunn' någ’n lycka bafva fahl; I medlertijd bör det otroligt icke vara, At som i denne må'n den betste tijden är; Det ock så två och två sig sökia sammanpara, För kiärlekz betan skull at stilla sit besvär. Fördenskul seer man ock de tvenne bierte-vänner, Som ve på denne dag sin kiärlek låta see, Den deras dygd uti hvar annans bröst optänner, Sig under Astrildz macht och välde fågoa gie; Ty ban fast mera rår, än leijonet och hunden, Som vijsa denna tijd sin hetziga natur, De baa der’s vissa rum; men Astrild är ey bunden, Han fälas öfver alt rätt som en bofvud-lur. Och efter han och så nu prof derpå har gifvit, Herr Zacbau med sin brud till kiärlek sammanbögt, At af dem tvenne är en siäl ocb biärta blifvit, Som i förenat dygd til döden är förnögdt, Så vill man ock så nu af öfverväldet bedia, At detta kjärlekz band så fast må knutit blij, At döden sielf ey kan uplösa samma kedia, För'n de med nõije fåå sin höga ålder sij! Gåta. Det sidsta rom, när de uti svensk ordning gåå, (Fast de i dagligt bruk sig annorledz förlijka) Och finnes dag och natt främst uppå Zachau ståå? XIX. Brudskrifft öfver ehreborne och välbetrodde Herr Anders Liung samt den gudälskande och mycket dygderijke matrona Hustru Catharina Eek, framledne borgmästarens sabl. berr Anders Radous effterlåtne enckia hvars bröllops-dag begicks i Marstrands stad den 1 Novemb. 1698. Om kiärleks kraft och macht plä många mycket skrifva; Men jag, som ogift är, har mycket svårt at drifva Den saken som sig bör; dock tör jag ursäkt fåå, At jag af andras sägn der om nu skrifva må, Det kiärlek är en eld, som fast han ey är synlig, Så vittnar värcket dock, at ban är mycket pijnlig Och biärtat tvingar så, at man sig sielf ey rår, För'n man mot beetan sin en önskad kylning får. Och skiönt at Astrild ey har liung-eld, blixt och dunder, Som Jofur bärskar med, har ban dock biärte-tunder, Det han uti ens sion' med en subtiler pust Inblåser, at det får til kjära-leken lust. Och utan något bång, ell' at förspilla blod, XII: 21. |