Han bar och ey beloof at Herculs klubba lähna,
Och sig til någons tvång der af til at betiäna,

Men brukar andre grep och är i alt subtil,

At förr'n man veet där af, så har ban med sin pijl Ens sinn' och bierta qväst, at man ey läkt kan blifva, Förr'n man sig til hans träl och fånge måtte gifva,

At blifva bunden fast med kiärlekz fasta band,

Som ingen förrän dö’n uplösligt giöra kan.
Så stor är Astrilds macht, så fijne bans practiquer,
Hvar med ban öfver alt at stiffta kiärlek fijker.

Ja ingen liungand eld, som blixtand farer fram,

Man emot Astrilds krafft och värkap lijkna kan.
Exempel har man väl, att liung-eld bafver varit
Så penetrant, att den en skinsäck genom farit,

Ocb pen’gar smält i hop, som voro däruti,

Dock att man intet fehl på säcken kunnat sij. Man veet ock väl, att han de störst och starcksta träna, Ja ofta eeken med, som diuren skydd plär läna,

Har klufvit ändalånga från topp til nederst root,

Så at fast ingen ting hans mackt kan stå emot.
Ja, många ä', som tro, en särdels vigge vara,
Som uti liung-eld plär slå ne’r och genom fara

Hvad som i vägen står och diupt i jorden gåå,

Och sän i några åbr alt småningom upståå; Men vare bur' det vil, om det så är re vera Med viggen eller ey,

så kan dock Astrild mera Utbrätta, när som ban två hiertan smälter så

I kiärleks-degelen, att ett blijr utaf två.
Han klyfver ock i tu, så att dens balfva hiärta,
Som brinner af hans eld och plågas af dess smärta,

Är halft i ägar'ns bröst, men andra bälften är

Hoos den, han til sin vän och läkedom begiär. Så kan ban tu til ett och ett til tvenne giöra, Hvar om man och nu prof i Masterland får höra,

I det hans liung-eld har en vacker eek så svedt,

At både Liung ock Eek nu skola blifva ett. Den e eken, hvilken förr af Anders bägnadt blifven, Hon är nu åter 'gen i Anders värjo gifven,

Och Anders, som bär til i ensambeten gått,

Har nu vijd denne eek dess roo och bvijla fått. Sålunda bafver ban nu lyckligt öfvervunnit Mång ledsam dag och stund, som han tilförne funnit,

Och ändra' bland size il

sinn' förra

Och de förnimma māst, som än med Hercull stå

Tvehogsse, bvarest de sin' pålar skole slå,
Hvars sinne medlertijd båd' af och till så vanckar,
Lijk som ett skiepp i sjön förutan styr och anckar

Af böllior bijt och dijt blijr kastat af och an,

Att det är stundom där och stundom långt från land. Ey annars går det til med dem, som vilja syffta

Angel Och kuxa sig i kring, hur de ska blifva giffta;

De ståå i vankelmod hven rådligst vara må,

I äckta vännevahl at fästa bågen på.
De villja, villja ey, de villja ey, de villja,

de gåå uth en tillia. De villja växel-vijs sin villjas vederspebl,

Och både ja och ney haa där i lijka debl. Ja Evæ döttrar kund', om ingen ville sticknas ) Man understundom väl med lyckte-gubben lijkna,

Som fyr alt mehr och mehr, ju närmóre man vil gåå'n,

Men följer foot på foot, när som man går ifrån.
Vår brudgum torde väl alt sådant haa förfarit,
När han med tanckar'sin i Astrilds vagn kringfarit,

Men är i lycklig stund nu därför blefven frij,

Ty han på dygdens grund har bygdt sitt frijerij. Hans der af fattad frögd, som billigt stor bör vara, Skal nu upmuntra oss, at vij bvarannan svara

Med danmans röda skål, danqvinnans lijka så,

Och sedan tre på rad kring bordet låta gåå.
Dock, at man der til må bereda väl sin maga,
Så vil man smaka, hrad La Bans nu har tillaga'

Af ostror, råcke-fisk och ann' krafftgifvand spijs,

Til bröllops folcketz gago tilredd uppå franskt vijs. Skull' någon där upå, och sä’n ban vackre klanckar Har tagit sig til lijfz, at hufvud något runckar,

Vill stilla torsten sin, men ey törs taga boot

Af samma drycke-slag, bvar af ban fått sin soot, Den kan uppå Carlsteen, om han så lyster, klifva, Och låta sig en kopp utur dess kiälla gifva,

Och när han nyckter blijr, i skiären sig begie,

Där han med nöije får vid Pater noster see,
Hur som man cabliau, taskkräftor, vittling, långer,
Sampt bammer, kolljor, qveet slugt och behändigt fångar.

Om hvilket alt man väl kund' skrifva mången stund,
Men nu vil tijden det tillåta ingaland.

Hvarföre vil jag mig til brude-paret vända,
Och önska dem, at de må medla väl ocb ända,

Hvad de haa väl begynt, och at man offta seer
Dem bugoas af den frucht, som äckta kjärlek gier.

Gåta.
Jag är en half mån lijk, och fins på alle croner,
Hoos Bickor finnes jag, men intet boos matroner,

Och jungfrur baa mig ey, ey beller nånsin haft,

Hvarföre de också mig icke kunnat tapt;
Man finner mig igen (hvar en står fritt at syna)
Två städs boos Habacuc och framman på Cath'rina;

Förutan mig kan man ey hafva courtoisie,
Och hvarken cardinal ell' cuculurias blij.

Ho något vällja vil in under månans ring
Och något nöije sij uti de jordisk' ting,
Han vällje sig en vän, som honom håller kiär,
Förty en ächta vän det bästa nöyet är.

Då
kongl. may:tz trotienare och tullförvaltare vid store sjötulls-

cammaren i Marstrand,
ebreborne och välbetrodde
Herr Emanuel Widegren

med
ehreborne och dygdbeprydde jungfra,

Jungfru Cicilia Bagges and ingick ett christlofligit echtenskapz förbund uti Marstrands stad

den 25 Junij 1699, betrachtat och i följande från Stockholm öfversände bröllops-skrift

kortel. föreställt. Die

Hei.

Dua Hvad vad är en ächta vän? Jag menar den, som blifvit u

Af kiärlek öfvertalt, det var sig möö ell' svän, At den sitt hierta bar emot en annans gifvit,

Och medelst ächta band bar blitt en trogen vän. Hvad är en sådan vän? Så kan jag fuller fråga,

Men finner för mig svårt at gifva der på svar. Ty buru skulle den, som ogift är, sig våga

Beskrifva, hvad som ban ey sielf förfarit bar? Dock giör jag mig det bopp, at jag ursäcbtat blifver, ...)

At fast jag icke bar förfarenbeet til grund, Jag likväl til ett syar med korta ord framgifver

Det lof en ächta văn plär baa aff rychtetz mund.

Hvad är en achta vän? En engel uppå jorden,

En ädel lifsens tröst, en ovärderlig skatt,
All hugnadz bästa debl, som menniskian är vorden

Af timlig ting förundt, ett ljus i motgångs natt,
Förnöplighetens prijs, en själ, som sig fördelar

I tvenne såta bröst, en utvald läkdoms art, Som enslighetens soot och krämpor önskligt beelar,

En trygger bamn emoot olyckans vågors fart, Kiärlekens ögnasten, kyskbeetens rena spegel,

Upprichtighetens bild och dygdens skådemynt,
Hvarpå hon sielfver satt sin egen skönbetz prägel,

Ett prof utaf den lust i Eden blef begynt,
En krafftig biert-magnet, en pant af himlens nåde,

En dag- ach natteroo, trobetens semperviv,
En tilförlitlig hielp i dåd så väl som råde,

All liuflighetz begrep, sio kiärstes andra lijff. En sådan ächta rän, bar I, herr brudgum, vunnit

Af lyckans blijda band och effter Gudz bebag; En sådan ächta rän har I och lyckligt funnit,

Vår täcka jangfru-brud, på denne glädie-dag. Kan då, som vij i dag på heligt rum fått böra,

Ett fåhr, som varit tapt och återfunnit är, En herdes bierta til en sådan glädie röra,

At han förgäter alt i öknen hafft besvär, Och sipe grannar til ett frögde-samqväm kallar,

Och glader sig med dem, at han ey fåfängt gått
I skogens ödemarck och bergens brante ballar,

Men effter önskan sia sitt fåhr har återfått.
Hvi skulle dock ey I fastmehr, herr brudgum, vara

Af alt ebrt bierta glad, at I vijd Marstrands bamn, Där klippor, baf och berg sig med hvar annan para,

Har fått på denne dag en ächta vän i famn, En vän, som är ett fåbr, fast hon månd' Bagge heta,

Ett fåhr, som dricker af ebrt egit dryckes-kar, Et fåhr, som mättat blijr af eder egen beta,

Ett fåbr, som fägnar ehr båd' nätter, som ock da'r, Ett fåbr, som hvijlar sig uti ebrt egit skiöte?

Acb lycklig berde, som bar fått ett sådant fåbr! Och ty bör eder nu vist stämma glädie-möte,

Til tecken af den frögd, som edert bierta rår. I bar ock, jungfru brud, vist orsak ebr at frögda,

At bimblen eder bracht ati den herdens vård,