Han har och ey behoof at Herculs klubba lähna, Men brukar andre grep och är i alt subtil, At förr'n man veet där af, så har han med sin pijl Ja ingen liungand eld, som blixtand farer fram, Och pen'gar smält i hop, som voro däruti, Dock att man intet fehl på säcken kunnat sij. Man veet ock väl, att han de störst' och starcksta träna, Ja ofta eeken med, som diuren skydd plär läna, Har klufvit ändalångz från topp til nederst root, Så at fast ingen ting hans mackt kan stå emot. Ja, många ä', som tro, en särdels vigge vara, Som uti liung-eld plär slå ne'r och genom fara Hvad som i vägen står och diupt i jorden gåå, Och sän i några åbr alt småningom upståå; Men vare hur' det vil, om det så är re vera Med viggen eller ey, så kan dock Astrild mera Uthrätta, när som han två hiertan smälter så I kiärleks-degelen, att ett blijr utaf två. Han klyfver ock i tu, så att dens halfva hiärta, Som brinner af hans eld och plågas af dess smärta, Är halft i ägar'ns bröst, men andra hälften är Hoos den, han til sin vän och läkedom begiär. Så kan ban tu til ett och ett til tvenne giöra, Hvar om man och nu prof i Masterland får höra, I det hans liung-eld har en vacker eek så svedt, At både Liung ock Eek nu skola blifva ett. Den eeken, hvilken förr af Anders hägnadt blifven, Hon är nu åter 'gen i Anders värjo gifven, Och Anders, som här til i ensamheten gått, Har nu vijd denne eek dess roo och hvijla fått. Sålunda hafver han nu lyckligt öfvervunnit Mång ledsam dag och stund, som han tilförne funnit, Och de förnimma mäst, som än med Hercull stå Tvehogsse, hvarest de sin' pålar skole slå, Hvars sinne medlertijd båd' af och till så vanckar, Lijk som ett skiepp i siön förutan styr' och anckar Af böllior bijt och dijt blijr kastat af och an, Att det är stundom när' och stundom långt från land. Ey annars går det til med dem, som vilja syffta Och kuxa sig i kring, hur de sku blifva giffta; De ståå i vankelmod hvem rådligst vara må, I äckta vännevahl at fästa hågen på. De villja, villja ey, de villja ey, de villja, Och ändra' bland sitt sinn' förr'n de gåå uth en tillia. Och både ja och ney haa där i lijka dehl. Som flyr alt mehr och mehr, ju närm're man vil gåå'n, Med danmans röda skål, danqvinnans lijka så, Af ostror, råcke-fisk och ann' krafftgifvand spijs, Vil' stilla torsten sin, men ey törs taga boot Och när han nyckter blijr, i skiären sig begie, Hvarföre vil jag mig til brude-paret vända, Gåta. Jag är en half mån lijk, och fins på alle croner, Man finner mig igen (hvar en står fritt at syna) Och hvarken cardinal ell' cuculurius blij. XX. Ho något vällja vil in under månans ring Och något nöije sij uti de jordisk' ting, Han vällje sig en vän, som honom håller kiār, Förty en ächta vän det bästa nöyet är. Då kongl. may:tz trotienare och tullförvaltare vid store siötullscammaren i Marstrand, ehreborne och välbetrodde Herr Emanuel Widegren med ehreborne och dygdbeprydde jungfru, Jungfru Cicilia Bagge ingick ett christlofligit echtenskapz förbund uti Marstrands stad den 25 Junij 1699, betrachtat och i följande från Stockholm öfversände bröllops-skrift kortel. föreställt. Hvad är en ächta vän? Jag menar den, som blifvit Af kiärlek öfvertalt, det var' sig möö ell' svän, At den sitt hierta har emot en annans gifvit, Och medelst ächta band har blitt en trogen vän. Hvad är en sådan vän? Så kan jag fuller fråga, Men finner för mig svårt at gifva der på svar. Beskrifva, hvad som han ey sielf förfarit har? Det lof en ächta văn plär haa aff rychtetz mund. Hvad är en achta vän? En engel uppå jorden, I tvenne såta bröst, en utvald läkdoms art, Upprichtighetens bild och dygdens skådemynt, All liuflighetz begrep, sin kiärstes andra lijff. Vår täcka jungfru-brud, på denne glädie-dag. Kan då, som vij i dag på heligt rum fått höra, Ett fåhr, som varit tapt och återfunnit är, En herdes hierta til en sådan glädie röra, At han förgäter alt i öknen hafft besvär, Och sine grannar til ett frögde-samqväm kallar, Och gläder sig med dem, at han ey fåfängt gått I skogens ödemarck och bergens brante ballar, Men effter önskan sin sitt fåhr har återfått. Af alt ehrt bierta glad, at I vijd Marstrands hamn, Et fåhr, som mättat blijr af eder egen beta, Ett fåhr, som fägnar ehr båd nätter, som ock daʼr, Ett fåhr, som hvijlar sig uti ehrt egit skiöte? Ach lycklig herde, som har fått ett sådant fåhr! Och ty bör eder nu vist stämma glädie-möte, Til tecken af den frögd, som edert hierta rår. I bar ock, jungfru brud, vist orsak ehr at frögda, At himblen eder bracht uti den herdens vård, |