Han har och ey behoof at Herculs klubba lähna,
Och sig til någons tvång der af til at betiäna,

Men brukar andre grep och är i alt subtil,

At förr'n man veet där af, så har han med sin pijl
Ens sinn' och hierta qväst, at man ey läkt kan blifva,
Förr'n man sig til hans träl och fånge måtte gifva,
At blifva bunden fast med kiärlekz fasta band,
Som ingen förr' än dö'n uplösligt giöra kan.
Så stor är Astrilds macht, så fijne hans practiquer,
Hvar med han öfver alt at stiffta kiärlek fijker.

Ja ingen liungand eld, som blixtand farer fram,
Man emot Astrilds krafft och värkan lijkna kan.
Exempel har man väl, att liung-eld hafver varit
Så penetrant, att den en skinsäck genom farit,

Och pen'gar smält i hop, som voro däruti,

Dock att man intet fehl på säcken kunnat sij. Man veet ock väl, att han de störst' och starcksta träna, Ja ofta eeken med, som diuren skydd plär läna,

Har klufvit ändalångz från topp til nederst root, Så at fast ingen ting hans mackt kan stå emot. Ja, många ä', som tro, en särdels vigge vara, Som uti liung-eld plär slå ne'r och genom fara Hvad som i vägen står och diupt i jorden gåå, Och sän i några åbr alt småningom upståå; Men vare hur' det vil, om det så är re vera Med viggen eller ey, så kan dock Astrild mera Uthrätta, när som han två hiertan smälter så I kiärleks-degelen, att ett blijr utaf två. Han klyfver ock i tu, så att dens halfva hiärta, Som brinner af hans eld och plågas af dess smärta, Är halft i ägar'ns bröst, men andra hälften är Hoos den, han til sin vän och läkedom begiär. Så kan ban tu til ett och ett til tvenne giöra, Hvar om man och nu prof i Masterland får höra, I det hans liung-eld har en vacker eek så svedt, At både Liung ock Eek nu skola blifva ett. Den eeken, hvilken förr af Anders hägnadt blifven, Hon är nu åter 'gen i Anders värjo gifven,

Och Anders, som här til i ensamheten gått, Har nu vijd denne eek dess roo och hvijla fått. Sålunda hafver han nu lyckligt öfvervunnit

Mång ledsam dag och stund, som han tilförne funnit,

Och de förnimma mäst, som än med Hercull stå Tvehogsse, hvarest de sin' pålar skole slå, Hvars sinne medlertijd båd' af och till så vanckar, Lijk som ett skiepp i siön förutan styr' och anckar Af böllior bijt och dijt blijr kastat af och an, Att det är stundom när' och stundom långt från land. Ey annars går det til med dem, som vilja syffta Och kuxa sig i kring, hur de sku blifva giffta; De ståå i vankelmod hvem rådligst vara må, I äckta vännevahl at fästa hågen på.

De villja, villja ey, de villja ey, de villja,

Och ändra' bland sitt sinn' förr'n de gåå uth en tillia.
De villja växel-vijs sin viljas vederspebl,

Och både ja och ney haa där i lijka dehl.
Ja Evæ döttrar kund', om ingen ville stickna,
Man understundom väl med lyckte-gubben lijkna,

Som flyr alt mehr och mehr, ju närm're man vil gåå'n,
Men följer foot på foot, när som man går ifrån.
Vår brudgum torde väl alt sådant haa förfarit,
När han med tanckar sin i Astrilds vagn kringfarit,
Men är i lycklig stund nu därför blefven frij,
Ty han på dygdens grund har bygdt sitt frijerij.
Hans der af fattad frögd, som billigt stor bör vara,
Skal nu upmuntra oss, at vij hvarannan svara

Med danmans röda skål, danqvinnans lijka så,
Och sedan tre på rad kring bordet låta gåå.
Dock, at man der til må bereda väl sin maga,
Så vil man smaka, hvad La Bans nu har tillaga'

Af ostror, råcke-fisk och ann' krafftgifvand spijs,
Til bröllops folcketz gagn tilredd uppå franskt vijs.
Skull' någon där upå, och sä'n han vackre klunckar
Har tagit sig til lijfz, at hufvud något runckar,

Vil' stilla torsten sin, men ey törs taga boot
Af samma drycke-slag, hvar af han fått sin soot,
Den kan uppå Carlsteen, om han så lyster, klifva,
Och låta sig en kopp utur dess kiälla gifva,

Och när han nyckter blijr, i skiären sig begie,
Där han med nöije får vid Pater noster see,
Hur som man cabliau, taskkräftor, vittling, långer,
Sampt hummer, kolljor, qveet slugt och behändigt fångar.
Om hvilket alt man väl kund' skrifva mången stund,
Men nu vil tijden det tillåta ingalund.

Hvarföre vil jag mig til brude-paret vända,
Och önska dem, at de må medla väl och ända,
Hvad de haa väl begynt, och at man offta seer
Dem bugnas af den frucht, som äckta kiärlek gier.

Gåta.

Jag är en half mån lijk, och fins på alle croner,
Hoos fickor finnes jag, men intet hoos matroner,
Och jungfrur haa mig ey, ey heller nånsin haft,
Hvarföre de också mig icke kunnat tapt;

Man finner mig igen (hvar en står fritt at syna)
Två städs hoos Habacuc och framman på Cath'rina;
Förutan mig kan man ey hafva courtoisie,

Och hvarken cardinal ell' cuculurius blij.

XX.

Ho något vällja vil in under månans ring

Och något nöije sij uti de jordisk' ting,

Han vällje sig en vän, som honom håller kiār,

Förty en ächta vän det bästa nöyet är.

Då

kongl. may:tz trotienare och tullförvaltare vid store siötullscammaren i Marstrand,

ehreborne och välbetrodde

Herr Emanuel Widegren

med

ehreborne och dygdbeprydde jungfru,

Jungfru Cicilia Bagge

ingick ett christlofligit echtenskapz förbund uti Marstrands stad den 25 Junij 1699,

betrachtat och i följande från Stockholm öfversände bröllops-skrift kortel. föreställt.

Hvad är en ächta vän? Jag menar den, som blifvit

Af kiärlek öfvertalt, det var' sig möö ell' svän, At den sitt hierta har emot en annans gifvit,

Och medelst ächta band har blitt en trogen vän. Hvad är en sådan vän? Så kan jag fuller fråga,

Men finner för mig svårt at gifva der på svar.
Ty huru skulle den, som ogift är, sig våga

Beskrifva, hvad som han ey sielf förfarit har?
Dock giör jag mig det hopp, at jag ursächtat blifver,
At fast jag icke har förfarenheet til grund,
Jag likväl til ett svar med korta ord framgifver

Det lof en ächta văn plär haa aff rychtetz mund.

Hvad är en achta vän? En engel uppå jorden,
En ädel lifsens tröst, en ovärderlig skatt,
All hugnadz bästa dehl, som menniskian är vorden
Af timlig ting förundt, ett ljus i motgångs natt,
Förnöylighetens prijs, en själ, som sig fördelar

I tvenne såta bröst, en utvald läkdoms art,
Som enslighetens soot och krämpor önskligt heelar,
En trygger hamn emoot olyckans vågors fart,
Kiärlekens ögnasten, kyskheetens rena spegel,

Upprichtighetens bild och dygdens skådemynt,
Hvarpå hon sielfver satt sin egen skönhetz prägel,
Ett prof utaf den lust i Eden blef begynt,
En krafftig biert-magnet, en pant af himlens nåde,
En dag- ach natteroo, trohetens semperviv,
En tilförlitlig hielp i dåd så väl som råde,

All liuflighetz begrep, sin kiärstes andra lijff.
En sådan ächta vän, har I, herr brudgum, vunnit
Af lyckans blijda band och effter Gudz behag;
En sådan ächta vän har I och lyckligt funnit,

Vår täcka jungfru-brud, på denne glädie-dag. Kan då, som vij i dag på heligt rum fått höra, Ett fåhr, som varit tapt och återfunnit är, En herdes hierta til en sådan glädie röra,

At han förgäter alt i öknen hafft besvär, Och sine grannar til ett frögde-samqväm kallar,

Och gläder sig med dem, at han ey fåfängt gått I skogens ödemarck och bergens brante ballar,

Men effter önskan sin sitt fåhr har återfått.
Hvi skulle dock ey I fastmehr, herr brudgum, vara

Af alt ehrt bierta glad, at I vijd Marstrands hamn,
Där klippor, haf och berg sig med hvar annan para,
Har fått på denne dag en ächta vän i famn,
En vän, som är ett fåhr, fast hon månd' Bagge heta,
Ett fåhr, som dricker af ehrt egit dryckes-kar,

Et fåhr, som mättat blijr af eder egen beta,

Ett fåhr, som fägnar ehr båd nätter, som ock daʼr, Ett fåhr, som hvijlar sig uti ehrt egit skiöte?

Ach lycklig herde, som har fått ett sådant fåhr!

Och ty bör eder nu vist stämma glädie-möte,

Til tecken af den frögd, som edert hierta rår. I bar ock, jungfru brud, vist orsak ehr at frögda, At himblen eder bracht uti den herdens vård,