At I kunn' med hvar ann få lefva helt förnögda, Och rädas ingen ulf innom ehr gräntz och gård. Den herden lärer städz med liufligheet ehr mätta, Och föra den i beet, som I sielf önska må. Dijt alt som qvickheet har af kiärlekzdrifften förs. Och vij, som budne ä', vij skole ey förglömma, At glädias jämte ehr, som nu hvar annan fått, Vij sku ehr bägges dygd och kiärlek högt berömma, Och önska ehr dertil alt sielfbegiärligt godt; I synnerheet skal det vår trogne önskan blifva, At ingen lyckans dehl hoos eder fattas må, Så länge man med bläck lär tull-journaler skrifva, Och grunden af Carlsteen lär på sitt ställe stå. En gåta, som sig sielf uthtyder. Jag har väl vingar fått, men kan mig sielf ey röra, Dock är jag rörlig nog, och låter mig omföra I öster, vester, sör och norr, men står dock qvar På samma ställe, der jag foten fästat har. Jag tar maatämbne moot förutan några händer, Och söndergnager det, men har dock inga tänder. Jag pekar, veet dock ey, hvart vädret vänder sig, Men den, som icke veet hvad jag är för en ting, som den 27 Octobr. 1701 uti Stockholm slöte med hvarannan ett christlofligit ächtenskapsförbund, Hvars nampn ho veta vill Han fråge echo till, Som gaf på talet svar Och nämbde detta par. Herr brudgummen. Ach enslighet, som mina sinnen fängzlar, Och med olust på tusend sätt städz ängzlar, Din boijor frij? Farväl, jag vill ey längre mig så qvällia, Echo: Anna. Hvad himblen täcks i vänne-vahl at sluta, Och mitt begiär; Ty önskar jag den dagen må sig skynda, Echo: Stina. Nu är jag nögd, nu fägnar sig mitt hierta, Du älskar mig. Min siäl, din siäl, en siäl sku blij tillsamman, Vår kiärlek skall ey lida något klander. Jungfru bruden. Som himlen har så nådig velat vara Så ästu min, Ty jag är din, Echo: Brander. Ditt hiärta mitt, din villia är min villia, Echo: Jahan. Så låtom oss nu kiärleks möte giöra; Skall vara it. Vår roo, vår frögd skal daglig sig förmera, Ty kiärlek är, som rår all ting. Echo: Spalding. Herren Gud Välsigne Brudfolket! XXII. Helt Godt Väl-Behageligt handelsmannen, ehreborne och välachtad Herr Hans Ström sampt ehreborne och dygderijke jungfru, Jungfru Catharina Regina Spalding, som förnöijligt sammanvigdes i Stockholm den 3 Nov. anno 1701. Nöijet, som är högsta fägnad, Serdel's inom ächta hägnad, Fägne städz ehr, såta två. Nöijet, som ehr fogat samman, 2. Nöijet eder städz upvachte, Nöijet duke edert bord. Nöijet ehr och edre mätte, 3. Nöijet drifve eder handel, Nöijet vare ebr cassör, Nöijet edert huus försvare, Nöijet bvardags gäster vare, Nöijet föllie hvad I giör'. |