Sidor som bilder
PDF
ePub

XXIII.

Lyckligt echtenskapz-kåbr,

träffat emellan
landt-räntmästaren ehreborne och välbetrodde

Herr Lars Kåhre

sampt
ebreborne och dygdesamme jungfru,

Jungfru Maria Elisabet Torsell, hvilke den 7 Februarii 1702 uti Örebro slöto ett opplösligt

echtenskapz-förbund.

Om vi någonsin besinne,
Att hvart hufvud har sitt sinne,

Så är det i ächta vabl,
Då den ena eftertracbtar
Hvad den andra föga achtar,

Och mång kåbrar sig sitt qval.
Kåhren giör ett lyckligt kåbr,
Och en hurtig maka får.

Några låta sig bedåra
Och till nöijet sitt utkåra

En stor stinner Attals pung.
Fåå de den och blifva rijka,
Gjör det dem om makan lijka,

Om den gammal eller ung.
Kåhren giör ett lyckligt kåhr,
Och en dygdrijk maka får.

Andra villia bögt upklifva,
Sig i bögre stånd begifva,

Än der's vilkor med sig för.

da målChi
Onominatilie bid 117

Andra åter fåfängt mena,
Kropsens skönbeet var allena,

Den för all ting sökias bör.
Kåbren giör ett lyckligt kålr,
Och en vacker maka får.
Fåå ä', som när de sig giffta,
Endast effter dygden syffta,

Och den för sitt ögn’måhl baa.
Så giör Kåbren och hans kiära,
De där blått för dygd och äbra

Inbörds vänskap kårat baa:
Såleds giör de lyckligt kåbr,
Och hvar en sitt nöije når.
Billigt man då himlen beder,
Hvilcken allas hiärtan leder

Och dem vänder som en bäck,
At ban en den maka gifver,
Som i stadigheet förblifver

Utaf dygd och fromheet täck.
Sådan I, herr brudgum, får,
Ty I giordt ett lyckligt kåhr. sc
Vi, som budne ä', nu

ä', nu önskar.net ! }

BIOS 110027
Uti all lycksaligheet,
Gud, som dem har fogat samman,
Låte dem stedz med hvarannan

**?"Ini 50
See hans nådes ymnogbeet,
Och att vij snart skåda fåă
Lilla Kährens kåbrar

Gåta.

Avle jela mo ??

Arturlig abil. 11 Hvad är, som med sin gång uthcirklar visse ställen, nel Som tydlig vijsa uth båd' morgon, middag, qvällen, doo

Samt midnattztijden med, men är ett lijflöst ting,

Dock ropar ibland högt, at det börs långt omkring. Dess nampn blir mycket kort ubr bockstafs-listan skrifvit, Och är i förre rad fullkomblig utsatt blifvit. 97: Hoe

Hoo icke gissa kan, hvad detta vara må, at 10
Den tror jag näpplig lär nå'n gåta hitta på.iid ta

XXIV.

Den bästa ngåbrs skiänck, som nånsin gifvas kan,

Uti en lycklig stund meddelte åt hvar ann kongl. may:tz trotienare och secreterare i des cammar-collegio,

välborne
Herr Hans Pahl

samt

välborne jungfru,
Jungfru Charlotta Cron-ström,
då de den 4 Januarii 1703 slöto ett heligt

echtenskaps förbund.

Det har från bedenbős en gammal plāgsed varit,
Den man ock sedan har boos Christi folck förfarit,

Att när som ett nytt åhr sin början hafver sedt,

En vän den andra har vå'n skiänck och gåfva giedt. At därmed lijka som betinga sig och städia Den frijheet åhret kring, sig vidare fåå glädia

Utaf den vänskap man hoos någon funnit bar,

Och gerna önskar att behålla längre qvar.
Då vanckar silfver, guld, juveler, ädle stenar,
Och hvad som angenähmt at vara man förmenar,

Om elliest gifvarn's pong bar råd och ämbne till,

Att handen gifva kan, hvad biärtat gifva vill, Men buru dyrbar ock slijk gåfva vara kunne, Och fast des värde till millioner tusend hunne,

Hop intet räknas bör, ey heller liknas kan,

(Mehr än ett enda korn moot hafvetz botosand) Emot den dyra skiänck och mehr än ädla gåfva, Som tvende hjärtan nu med hjärtligt ja utlofva

Och värckligt gie bvarann, sig sielfva, menar jag,
At blij af tvenne ett på denne glädie dag.

O dyrbar nyåhrs skiänk, den ingen kan beskrifva
Tillfyllest som sig bör, ty hoo kan bättre gifva

Och skiänka åth sin vän än bjärtat i sitt bröst,

Hvaraf den hafva kan all kiärlek, lust och tröst.
Hög-ädelt dygde-par, I må väl selle kallas,
Som edert nöije see, till ebr och edre allas

Fullkomlig önskans mått befästas denne dag:

Att lefva till ebr död hvarannan till behag.
I baa, herr brudgum, vist med ängzlan måst försaka
En allerliufste vän i eder förre maka;

Men eder jungfru brud ersättia lär den brist,

Så att I aldrig mehr skal sakna, hvad I mist.
I fåå en Crono-ström, där dygdens perla vankar,
Där man på nõijetz grund kan kasta kiärlekz ankar,

En crona af sitt kön, till gagn så väl som nampn,

En ström, som förer ebr till önsklig sällhetz hambp. I kan ock visslig ebr, välborne jungfru, fägna, At himlen velat ebr till nyåbrs skiänck tillägna

En man af moget vett, en Pahl, där alskiöns dygd

Har varit, är och blijr på fasta påblar bygd.
En sådan ömse skiänck bör himlens nåd tillskrifvas,
Men ock en hjärtlig tack med skyldig vördnad gifvas

Åt den, I både två med skiäl kunn' kalla moor,

För bennes ömbeet om de sinas välståndz flor. En moor, en frommer moor, en svär- men ey svår-moder, Som sig i all ting vijst försichtig, huld och goder,

Och derför äfven i välsignat ålder får

See, att des yngste barn i värdig brudskrud går. Na, o tu store Gud, som öfver tijden 'råder, *** Med detta nya åhr förnya dina nåder har

Mot detta nya par, at lyckan detta åhr

Och månge, månge fler dem väl tillhanda går!
Gif dem ny frögd, ny lust“, ny hugnad och ny gamman,
Lät dem i liufig roo och kiärlek lefva samman.si

Ja, med ett ord, gif dem alt sielfbegärligt godt,
Lätt Hans och Lotta blij hvar annans bästa lott.

XXV.

I forna tijder har en Daniel kastat blifvit

I leyonkulan ned, men oskadd sluppit opp:
Nu har en Daniel sig uti en Ström begifvit
At släckia uth den eld, som brinner i dess kropp.

Hvilket sannades,


kongl. may.tz trotienare och land-räntmästare

uti Södermanland,
ebreborne och välbetrodde,
Herr Daniel Westerling

samt
ebreborne och dygderijke jungfru,

Jungfru Anna Brita Ström
slöto med hvarannan ett förnõijeligit echtenskaps förbund

uti Stockholm den 3 Aprill 1704.

Så måste det gåå fram, hvad him'len vill befrämia,

Så måste eder eld i strömmen finna boot,
Herr brudgum, ty Gud kan all’ menskiors sinnen tämia,

Hvad ban beslutit har, kan ingen ståå emot.
I veet, så väl som jag, hvad som ebr nampne lijdit,

Tå ban bland leyons hoop oskyldigt kastat blef.
Men buru har det väl i mångens hierta svijdit,

När ban heel oskadd opp ubr leyonkulan klef? Jag tror, at I ock bar som andre måst förfara

Uti ebr ensamhet, hvad som det kåster på,
Enär en sinnad är sig med en vän at para,

Den ena råder till, den andra råder frå.
Man måst då det ibland fåå spörja, see och böra,

Som mehra bijter in, än någon leyontand,
Ty den allenast må på kroppen skada giöra,

Som moot eens sinnes sår förliknas icke kan.

« FöregåendeFortsätt »