Lyckligt echtenskapz-kåhr,
landt-räntmästaren ehreborne och välbetrodde
Herr Lars Kåhre
ebreborne och dygdesamme jungfru,
Jungfru Maria Elisabet Torsell,
hvilke den 7 Februarii 1702 uti Örebro slöto ett ouplösligt echtenskapz-förbund.
Om vi någonsin besinne,
Att hvart hufvud har sitt sinne,
Så är det i ächta vahl,
Då den ena eftertrachtar
Hvad den andra föga achtar,
Och mång kåbrar sig sitt qval.
Kåhren giör ett lyckligt kåhr,
Och en hurtig maka får.
Några låta sig bedåra
Och till nöijet sitt utkåra
En stor stinner Attals pung.
Fåå de den och blifva rijka,
Giör det dem om makan lijka,
Om den gammal eller ung.
Kåhren giör ett lyckligt kåhr,
Och en dygdrijk maka får.
Andra villia högt upklifva,
Sig i högre stånd begifva,
Än der's vilkor med sig för.
Andra åter fåfängt mena,
Kropsens skönbeet var' allena,
Den för all ting sökias bör.
Kåbren giör ett lyckligt kåbr,
Och en vacker maka får.
Fåå ä', som när de sig giffta,
Endast effter dygden syffta,
Och den för sitt ögn'måhl haa.
Så giör Kåhren och hans kiära,
De där blått för dygd och äbra
Inbörds vänskap kårat haa:
Såleds giör de lyckligt kåhr,
Och hvar en sitt nöije når.
Billigt man då himlen beder,
Hvilcken allas hiärtan leder
Och dem vänder som en bäck,
At han en den maka gifver,
Som i stadighet förblifver
Utaf dygd och fromheet täck.
Sådan I, herr brudgum, får,
Ty I giordt ett lyckligt kåhr.
Vi, som budne ä', nu önska:
At vårt brudfolck städz må grönska
Uti all lycksaligheet,
Gud, som dem har fogat samman,
Låte dem stedz med hvarannan
See hans nådes ymnogbeet,
Och att vij snart skåda fåå
Lilla Kåhrens kåbrar små!
Hvad är, som med sin gång uthcirklar visse ställen,
Som tydlig vijsa uth båd' morgon, middag, qvällen,
Samt midnattztijden med, men är ett lijflöst ting, Dock ropar ibland högt, at det hörs långt omkring. Dess nampn blir mycket kort uhr bockstafs-listan skrifvit, Och är i förre rad fullkomblig utsatt blifvit.
Hoo icke gissa kan, hvad detta vara må,
Den tror jag näpplig lär nå'n găta hitta på.
Den bästa nyåhrs skiänck, som nånsin gifvas kan,
Uti en lycklig stund meddelte åt hvar ann
kongl. may:tz trotienare och secreterare i des cammar-collegio, välborne
Jungfru Charlotta Cron-ström,
då de den 4 Januarii 1703 slöto ett heligt
echtenskaps förbund.
Det har från hedenhös en gammal plägsed varit,
Den man ock sedan har hoos Christi folck förfarit,
Att när som ett nytt åhr sin början hafver sedt,
En vän den andra har nå'n skiänck och gåfva giedt.
At därmed lijka som betinga sig och städia
Den frijheet åhret kring, sig vidare fåå glädia
Utaf den vänskap man hoos någon funnit har,
Och gerna önskar att behålla längre qvar.
Då vanckar silfver, guld, juveler, ädle stenar,
Och hvad som angenähmt at vara man förmenar,
Om elliest gifvarn's pung har råd och ämbne till,
Att handen gifva kan, hvad hiärtat gifva vill,
Men huru dyrbar ock slijk gåfva vara kunne,
Och fast des värde till millioner tusend hunne,
Hon intet räknas bör, ey heller liknas kan,
(Mehr än ett enda korn moot hafvetz botnsand)
Emot den dyra skiänck och mehr än ädla gåfva,
Som tvenne hiärtan nu med hiärtligt ja utlofva
Och värckligt gie bvarann, sig sielfva, menar jag,
At blij af tvenne ett på denne glädie dag.
O dyrbar nyåhrs skiänk, den ingen kan beskrifva
Tillfyllest som sig bör, ty hoo kan bättre gifva
Och skiänka åth sin vän än biärtat i sitt bröst,
Hvaraf den hafva kan all kiärlek, lust och tröst.
Hög-ädelt dygde-par, I må väl selle kallas,
Som edert nöije see, till ehr och edre allas
Fullkomlig önskans mått befästas denne dag.
Att lefva till ehr död hvarannan till behag.
I haa, herr brudgum, vist med ängzlan måst försaka
En allerliufste vän i eder förre maka;
Men eder jungfru brud ersättia lär den brist,
Så att I aldrig mehr skal sakna, hvad I mist.
I fåå en Crono-ström, där dygdens perla vankar,
Där man på nöijetz grund kan kasta kiärlekz ankar,
En crona af sitt kön, till gagn så väl som nampn,
En ström, som förer ehr till önsklig sällhetz hambo.
I kan ock visslig ehr, välborne jungfru, fägna,
At himlen velat ehr till nyåhrs skiänck tillägna
En man af moget vett, en Pahl, där alskiöns dygd
Har varit, är och blijr på fasta påhlar bygd.
En sådan ömse skiänck bör himlens nåd tillskrifvas,
Men ock en hiärtlig tack med skyldig vördnad gifvas
At den, I både två med skiäl kunn' kalla moor,
För hennes ömbeet om de sinas välståndz flor.
En moor, en frommer moor, en svär- men ey svår-moder,
Som sig i all ting vijst försichtig, huld och goder,
Och derför äfven i välsignat ålder får
See, att des yngste barn i värdig brudskrud går.
Nu, o tu store Gud, som öfver tijden råder,
Med detta nya åhr förnya dina nåder
Mot detta nya par, at lyckan detta åhr
Och månge, månge fler dem väl tillhanda går!
Gif dem ny frögd, ny lust', ny hugnad och ny gamman,
Lät dem i liuflig roo och kiärlek lefva samman.
Ja, med ett ord, gif dem alt sielfbegärligt godt,
Lätt Hans och Lotta blij hvar annans bästa lott.
I forna tijder har en Daniel kastat blifvit
I leyonkulan ned, men oskadd sluppit opp:
Nu har en Daniel sig uti en Ström begifvit
At släckia uth den eld, som brinner i dess kropp..
Hvilket sannades,
kongl. may:tz trotienare och land-räntmästare
uti Södermanland,
ehreborne och välbetrodde,
Herr Daniel Westerling
ehreborne och dygderijke jungfru,
Jungfru Anna Brita Ström
slöto med hvarannan ett förnöijeligit echtenskaps förbund uti Stockholm den 3 Aprill 1704.
Så måste det gåå fram, hvad him'len vill befrämia,
Så måste eder eld i strömmen finna boot,
Herr brudgum, ty Gud kan all' menskiors sinnen tämia,
Hvad ban beslutit har, kan ingen ståå emot.
I veet, så väl som jag, hvad som ehr nampne lijdit,
Tå han bland leyons hoop oskyldigt kastat blef.
Men huru har det väl i mångens hierta svijdit,
När han heel oskadd opp uhr leyonkulan klef?
Jag tror, at I ock har som andre måst förfara
Uti ebr ensamhet, hvad som det kåster på,
Enär en sinnad är sig med en vän at para,
Den ena råder till, den andra råder frå.
Man måst' då det ibland fåå spörja, see och höra,
Som mehra bijter in, än någon leyontand,
Ty den allenast må på kroppen skada giöra,
Som moot eens sinnes sår förliknas icke kan.
|