Men vare hur' det vill, den dagen måst infalla,
Som klarlig vijsar, att hvad Gud vill hafva fram,
Kan intet bindrat blij af en, af fler', af alla,

Hvad han begynt, det skal ock lycktas i hans nampn. Alt detta lär' ehr vän ehr kunna bäst påminna,

Ty när I hör dess nampn ell' ock med ögon see
En strömm med stadig fart sin väg ohindrat rinna,
Så lärer sådant ehr den tanckan kunna gie,
At lijk som ingen kan moot brusand' strömmen fara,
Men måste lembna den sitt föresatte lopp,

Så kan ey, hvad hoos Gud beslutit månde vara,
Af men'skiors ja ell' ney ensinnigt rifvas opp.

Dock sij! Hvar stannar jag, hvart vil mig strömmen drifva?
Det går vist vester uth, at see hur' Westerling
Sig nu på denne dag i strömmen vill begifva,

At kyla där, jag veet ey hvad för brinnand ting.
Men under, att den ström, hvari han nu vill släckia
Den brand han långan tijd har i sin kropp förspordt,
Lär hetan efter hand alt mehr och mehr opväckia,
At han i eld och ström måst lefva immerfort.
Och som reen kärlek är, den endast honom tvingar
I strömmen gifva sig, så lär han däremoot
Uhr Strömmen fiska opp mång' vackre Westerlingar.
Säll den för enslighet får så välsignad boot!

Gåta.

Min främsta dehl så ock min sidsta äro lijka,
Och tvenne mitt uti ä' lijka med hvarann;
Mitt namn är väl bekant hos fattiga och rijka.

Med ringa tillsatz man af mig snart giöra kan
Mång nyttig bohags ting, som kanna, vanna, panna,
Det kan ock lättelig en amma af mig blij,
När dubbel tillsatz månd' på medledehlen stanna,

Och trenne blij af två, som hvar och en kan sij.
Hvad som jag vara må, kan bruden bäst besanna,
Som mig på denna dag har burit siutton åhr.
Nu gissen, hyad I vill, så menar jag dock anna,
Ty anna skrifver jag, och anna jag förstår.

XII: 22.

XXVI.

Uppå

öfver-inspectorens öfver saltpettersiuderijet

i. Sverige,

edel och högachtat

Herr Petter von Lingens

samt

ehreborne och dygderijke jungfru,

Jungfru Margareta Tersmedens

högstförnöijelige bröllops-dag,

som begickz uppå Kålsvad bruk i Vessmanland den 24 Junii 1704

Sonnet.

Så flyg Mercurius kring, blåås uth på berglagztingen

At denne dagen skal ey höras suck ell' pust,

Och ingen brist blij spord på ööl, på vijn och must, Samt an' midsommars roo, förty at herr von Lingen Med sin Tersmeden vil nu byta kiärlekzringen, Och på den medelpunct begynna ächta lust,

Tär smeden Astrild står och eldar med sin puust, Som uti ömse bröst upväcker hiärtestingen. I, som nu budne ä' till denne glädie-dagen, Lät see, I dantzen så midsommars dygnet att Det icke lycktat blijr förn klåckan tolf är slagen Om dagen efteråth, och biuden då god natt Med önskan, at de två, som sig nu sammanpara, Åt åhret måtte tre ell' ock så fyra vara.

XXVII.

Uppå

kongl. may:tz vår allernådigste konungz trotienares och
öfver-inspectors öfver stora siötullarne

i Blekinge,

den edle och välborne herrens,

Herr Johan Lagerbielkes

samt

den edle och välborne jungfrus,

Jungfru Anna Maria Lagermarcks

högstförnöijelige bröllops-dag,

som fijrades i Stockholm den 30 Junii 1704.

Sonnet.

Två dygdens ädla barn, dem hon sin gröna lager

Til namn och prydnat skiänckt, med högsta nöije tee,
Att dem emellan skall en hiärt-förening skie

På denne glädie-dag, då himlen sielf behager
En man af vittert vett, en jungfru, som är fager.

Af skiönhet, dygd och frögd, så sammanbundne see,
Att de sin' hiärtan åth hvarannan önskligt gie,
Och hvad den ena gier, den andra kiärligt tager:
Så paras dygd med dygd, en lager med den andra,
Två hiärtan blifva ett, i lyckligt ächtastand,
Och knytes fast ihop med ouplösligt band,
På hvilket ingen kan, förutan döden, klandra.

Fördenskull bör man ock af troget hiärta önska,
Att Lagerbielken må i Lagermarken grönska.

XXVIII.

När herr Granatenflycht och jungfru Irfving månde
Inträda med hvarann i ächta kiärlekz stånde,

Och edel dygds magnet en hiärte dirck så drog,
At de at skillias åth sku aldrig hafva fog,
Blef denne skrift i hast, som tijden medgaf, skrefven
Af en som Väl Bekant, fast han ey nämbd är blefven.

De

Stockholm den 22 Novembr. 1704.

e gamble hafva väl November månad gifvit Uti Dianæ hägn och henne den tillskrifvit;

Så har och denne dag, som Tijsdag kallat är,

Af Mars ell' Tyr sitt nampn, som man af skrifter lär.

Dock kan Diana ey sin månad så försvara,
At Astrild ju ock så där i måst rådand' vara,
Ty han med bågan sin och vanligt skiutedohn
Fast större värckan giör, än såsom nånsin hon.

Hon har allena med ofgrymma bestar giöra
I vildan skog och marck, men han kan bogan föra,
Att dem naturen vett och snille velat gie,
Sig lell utaf hans skått måst öfvervundne see.

Och fast än jemväl Mars nu giör så stora dater
Med stycken, krut och lod, samt flygande granater,
Så lärer Astrild dock betyga denne dag,

Att han väl fram för Mars skall haa sitt ord i lag;

En flygande granat, i stället för sin båga,
Han brukar denne gång, at tända up en låga

Som sig utvidgat har så vida och så bredt,
Att och en fästning sig däraf har vunnen giett.

En fästning, hvarest dygd och skönhet sig beparat,
Och mot all odygds storm med stadighet försvarat,
Men gifver sig nu opp, ty Astrilds mod och macht
Har henne med accord til kiärlekzlydnan bracht,

Hvarmed ban nogsamt kan sin stora värckan vijsa, Att man ey mindre den, än Martis kraft bör prijsa, Ja billigt prijsa mehr, ty vore icke han,

Så förde aldrig Mars i fäldtet någon man,

Men nu så kunna ey af Mars så många ödas,
Att Astrild icke fler' å nyo låter födas,

Han recreuterar starckt båd' nått så väl som dag,
Och brukar sin method, naturens äldsta lag.

Hvar en som billigt nu sin krafter honom länar,
Ty krijget fordrar folck, som Gud och kongen tjänar,
Hvar til hvar redlig svänsk sitt pund använda bör,
Så vijda han förmår och det för pallen tör.

Och som, herr brudgum, I alt detta väl betäneker,
Så giör' I också rätt, att I ehrt sinne läncker

Till Astrilds liufva tienst och sluten denna stund
Med eder vundne vän ett evigt fredz-förbund,

En fred, som medelst strijd bör bäst forkofrat blifva, När ömse I bvarann trophéer skolen gifva,

Trophéer, hvilcka sku i alla evighet

Bevitna eder dygd samt man- och vänlighet,

Nu himlen, hvilcken ehr så lyckligt täckes para,
Han låte eder med hvarannan fåå förfara

Mehr frögd- och glädie-da'r, än såsom kärnar fins
Uti granate-frucht, och man at räkna mins.