Alt hvad min konung täcks befalla,
Hielp mig, о Gud, förrätta väl,

At jag hans undersåter alla,
Må råda med alt fog och skiâl:

At konungen sitt nöije får,

Och jag för tig, min Gud, består.

5.

Bevara mig, о Gud, för laster,
För girighet och öfvermod,

At vrede mig ei öfverrasker,
Men hörer alt med tolamod,

Så at then ringe hielpas må,

Och aldrig från mig tröstlös gå.

6.

Jag vet at tu, o Gud, högst råder,
Och at tu alla döma skal,

Ty gif tå mig tins andas nåder,
At jag förrättar så mitt kall,

Jag utaf nåde med tin son,

Må. råda i tins himmels thron!

0 store almachts Gud, som all ting ser och dömmer,
Gif mig tin nåd, at jag min ämbets plicht ei glömmer,
Som är att skafla rätt, och intet skiöta om
Ens ogunst eller gunst, men mehr en rättvis dom.

Gif mig förstånd och vett, at noga först ransaka,
Förr än jag fäller dom; och så min tienst bevaka,
At jag för mutor ei en klar sak drager ut,
Ei eller är för brå i mörcka sakers slut;

Gif at jag sielfklokhet i domen noga väijer,
Och billar mig ei in, hvad jag allena säijer
Skal vara såsom thet af himmlen vore sagt,
Thet mången ährlig man har om sin välfärd bragt.

6.

Doch. ûnneS skiäl och grund til hvad som hälst jag drifver, Så gif, o Gud, at jag ther vid så stadig blifver,

At jag ei går ifrån then mening som är god,

Och för en ringa vinst fördömer mehnlöst blod,

Men kan med Samuel uti mitt sidsta säga,

Om någon visar mig ens annars goda äga,
Ha tagit mutor och giort någon öfverväld,
Vil jag betala alt, skull jag ånn blifva såld.

Ab, huru plågas jag och måste stadigt qvida?

Min sveda är så stor, at jag then ei kan lida.
Är ingen hielp tå mehr? Min värck är alt för svår,
Jag i min stora nöd här ingen lisa får.

2.

Min lemmar tränas bort af sorg och mycken sveda,
At mina vänner ock the få til mig en leda.

Nu plågas jag af kiöld, nu heta ther uppå,

Ja ock mitt hierta mig i stycker brista må.

Mitt kiött har krymt i hop, min hud år sammandragen
Af många plågor, som mig qvälja hela dagen;
Jag täncker väl ibland, min säng skal trösta mig, _
Och at min jemmer doch en gång skal ända sig.

б. Här kommer ingen sömn, ty hiertat slår och dänger; Jag tvingas som en matk, jag kröker mig och slänger, Jag vändas i stor värck och ville gema gå Med hopen til Gudz hus och ther min lisa få,