4. Alt hvad min konung täcks befalla, 5. Bevara mig, o Gud, för laster, At vrede mig ei öfverrasker, Så at then ringe hielpas må, 6. Jag vet at tu, o Gud, högst råder, Ty gif tå mig tins andas nåder, At jag förrättar så mitt kall, Jag utaf nåde med tin son, Må råda i tins himmels thron! 0 II. För en domare. (Svedbergs psalmb. n:o 382, 1695 års psalmb, n:o 324, 1819 års psalmb. n:o 309.) 1. O store almachts Gud, som all ting ser och dömmer, Gif mig tin nåd, at jag min ämbets plicht ei glömmer, Som är att skaffa rätt, och intet skiöta om Ens ogunst eller gunst, men mehr en rättvis dom. 2. Gif mig förstånd och vett, at noga först ransaka, 3. At jag en ringa ei försmår, en mächtig ährar, 4. Lät mig ens främlings rätt och änkios sak ei vända, 5. Gif at jag sielfklokhet i domen noga väijer, Skal vara såsom thet af himmlen vore sagt, 6. Doch, finnes skiäl och grund til hvad som hälst jag drifver, Så gif, o Gud, at jag ther vid så stadig blifver, 7. Men kan med Samuel uti mitt sidsta säga, Ha tagit mutor och giort någon öfvervåld, 8. Ty jag i sanning vet, at Gud ei fierran är, 9. Ty undervis mig, Gud, och lär mig tina rätter, Så at, när tu en gång mig döma, Herre, skal, III. En siuk menniskios klage psalm. (Svedbergs psalmb. n:o 391, 1695 års psalmb. n:o 332, 1819 års psalmb. n:o 364.) 1. Ab, huru plågas jag och måste stadigt qvida? Min sveda är så stor, at jag then ei kan lida. 2. Min lemmar trånas bort af sorg och mycken sveda, Nu plågas jag af kiöld, nu heta ther uppå, 3. Ei får jag någon ro för värck och vedermöda, 4. Mitt kiött har krymt i hop, min hud är sammandragen Jag täncker väl ibland, min säng skal trösta mig, 5. Här kommer ingen sömn, ty hiertat slår och dänger; Jag tvingas som en matk, jag kröker mig och slänger, Jag våndas i stor värck och ville gerna gå 6. Men finner ingen hielp; then ena plågan släpper, Min gråt han är min dryck, min suckan är min spis: 7. Ah, skåda tå, min Gud, uppå min stora jemmer, 8. En fader heter tu, tu har ett faders hierta, Titt barn thet ligger nu uti stor nöd och smärta: 9. O, herre Jesu Christ, til tig står all min tancka, Vår sveda och vår värck tu, Jesu, på tig bar: 10. Och lät mitt korta lif en lindrig ända vinna, 11. Så skal uti min munn titt lof ei återvända, Ty kom, o Jesu, kom, tu som äst A och O, 12. Jag vet ju, at jag skal med mina ögon båda Som nu förgiänglig är, men oförgiänglig sehn. |