Ty detta är den dag, då I, hvars hog var fäster
At kiärlekzkosan taa nordost ell' österuth
Ifrån de Göthers borg, har funnnit uti väster
En lustig vijk, som giör på denne resan sluth,
Där I ehrt anckar kan på önskligt rum få kasta,
Där I af kiärlek glad ehr hammar bruka får, Där I, när som 1 vill, får obehindrat lasta
Uti ehr laga hamn, höst, vinter, sommar, vår. I kunn' på heligt rum styckgiuterijet probera,
Om skottetz stark het mot calibern svarar jemt, I richtig proportion och jämlikhet, med mera,
Som lembnas alt a part som raillerie och skiämt. Men detta önskas nu til slut af redligt sinne:
At Majus, som ehr två til ett af tvenne giör,
Lätt ehr inom tre qvart utaf ett åhr kunn' hinna
I värcket vijsa ut hvad tecken, som han för.
Hoos brudgum finnes jag såväl som ock hoos bruden, På bägge frammanpå. I alla gästebod
Måst' jag, som siette karln, ha handen med i sod, I bröllop går jag främst; dit ingen blifver buden, Med mindre jag och näms, ty jag plär giöra hufvu' På barn och barnabarn. Mitt uti Göteborg Kan man mig finna 'gen, doch ey på något torg, På någon gata, gränd, ell' uti någon stufvu. I Westervijk har jag slätt intet til at giöra,
Fast hvar en borgare sitt ursprung af mig vann. Två städz i bibeln man mig tydlig skåda kan. Nu lät mig, hvad jag är, igenom gissning höra.
Achta may-lust,
pröfvad vid samma tillfälle.
Lät oss icke försumma may-blomstren.
Alt hvad af qvickhet rörs, med fägnad vist sig gläder, När jorden lägger af de hvijta sorgekläder,
Dem hon nu burit har, men åter på sig tager
En kiärlekzfärgad råck som är af blomster fager,
Rätt som hon vijsa vill, det hon nu är den bruden,
Som trotzar Sal'mons pracht med ächta fägrings skruden.
Nu är fördenskull tijd, mayblomster til at sanka
I liufvan eng och dahl, där som de pläga vanka.
Lätt oss då ingalund' de samma nu försumma,
Som oss vid denne tijd så härligt fägna kunna.
O välbetänckt är I, berr brudgum, som då leter
Nu ehr i västan lund ett blomster, hvilket heter
Af allom dygderijkt, och skall ehr liufligt fägna,
När I dess kiärlekz krafft med kiärlek ebr tilägna.
Nu bör ock vij med skiäl, så mycket som vij hinna,
Af fölliand' önsknings-ord maykrantzar sammanbinna:
Himmelens härlige Gud, all tings regerande Herre,
Anders och Anna nu gif till allskiöns önskelig trefnad
Nådenes rägn och dagg i arla stunder och särla,
Som dem i ächtenskaps boo ett dagligt mayregn må vara;
Drijf ock ifrån dem vidt, alt hvad som plåga kan kallas,
Och med ymnoghet fyll deras bodar, källar' och visthus;
Tänck uppå dem, så väl som deras kiärkomneste vänner
Till det bästa hvar dag, natt, morgon, middag och afton;
Elliest lät dem ock så för all ting hafva den hugnad,
Rullande skieppets gång åhr uth, åhr inn til at höra.
af landz-secreteraren uti Upland och justitiarien vid Waxholm, edel och högachtat
ehreborne och dygd-edle jungfru,
Jungfru Anna Catharina Robsahm,
korteligen betrachtat, när de förnöijligst sammanvigdes
i Stockholm Pålsdagen 1705.
Uppå landet och i städer
Man i dag predikas hör
Om de nycklar, hel'ge Päder
Fått til himmelrijketz dör.
Nu som I, herr brudgum, bäre
Nästan samma namn som han,
I det Häll och A-berg äre
Ey stort skilde från hvar ann;
Dy kan I ock nu med rätta
Äfven uppå denne dag
Genom nyckels bruk uträtta
Edert nöijes välbehag.
Ächta kiärlek är och blifver
Rätta nycklen til ett bröst,
Som sig åt en annan gifver
Til dess glädie, roo och tröst.
Den kan vist med skiäl få bära
Himmelrijketz nyckels namn,
Ty han tvenne kan beskiära
Himla lust i kiärlig famn.
Han är ock i himlen vorden
Smidder af Gudz egen hand,
Ock af honom bruks på jorden
At hoopläsa vijf och man.
Sij, nu har ock högsta Guden
Med en sådan nyckel läst
Ehr herr brudgum med den bruden,
Som sig åt ehr skickar bäst.
Låås och nyckel aldrig lära
Så väl passa åt hvar ann,
Som den enas dygd och ähra
Moot den andras svara kan,
Ty I hafve bägge hunnit
Fylla opp ehrt nöijes mått,
I hvarannans dygder funnit
En högstönsklig sällhetz lott;
Och som ring och pipa höra
Til en nyckel, som är heel,
Om han skal sin tienst rätt giöra,
Öpna, sluta, utau fehl.
Ey kan pipan vrid's åt väster,
Ringen öster på en gång,
En är vid den andra fäster,
Bägges väg är lijka lång;
Äfven så två hiertans vänner,
Välföreente vara sku,
Som man värkligt prof nu kiänner
På vår brudgum och vår bru'.
En är pipan, en är ringen,
Bägge nu en nyckel giör',
Som hoplödes, så at ingen
Dem skal skillia, förr'n en dör.
Gud, som bland sin nycklar äger
Jemväl den, som öpna plär
Qvedet, som oss skriften säger,
Bruke den ock åhrlig här.
Han ehr städz med hugnad frögde,
Och när som I somne af,
Hans grift-nyckel ehr förnögde
Slute hoop uti en graf.
Ächta kärleks roo och lust
Kan fördrifva sorg och pust,
på ömse sijdor
sannat af
kongl. may:tz trotienare och handels-commisarius,
edel och högachtat
Herr Hans Heldingh
edle och dygderijke jungfru,
Jungfru Agneta Croese
uppå deras högstsötnöylige bröllops-dag, som begicks
i Stockholm den 15 Augusti 1705.
Som sörja bar sin tijd, så bör och glädien hafva
Sin tijd och stund, som oss den vijse Sal'mon lär,
Det äfven väl i dag hoos eder sannat är,
I välföreente, som med sorg har måst begrafva
Ehr bägges fädrar; men som solen nu vil trafva
I liufva tecknet, som man jungfrun kalla plär,
Fåå see, hur eder frögd sig mehr förmehra lär,
Än man på detta rum tilfyllest kan utstafva,
Ty ömse kiärlek giör, at I bör sorgen glömma,
Som härtils eder hog och sinne ängzlat har.
Nu blijr ehr sorgetijd förbytt i glädie-da'r,
Nu sku I dag och natt fåå orsak at berömma
Den högste Gudens hand, som läker, hvad han sårar,
Och med förnöijelse aftorckar sorge-tårar.
|