regementz-auditeuren
ehreborne och välbetrodde
Herr Jonas Kråka
ehreborne och dygderijke jungfru
Jungfru Catharina Sillnæa
begingo deras bröllops-dag i Stockholm den 4 Febr. 1706.
Emedan solen nu i vattumannen trafver,
Hvars vattukruka är af kiölden mycket steel, Fast mången dricker där den allersidste pehl, Så seer man dock, hvad puss Cupido för sig hafver; At han en Jonas, den han pröfvar kiäck och brafver, Vil kasta dijt, der han skall intet finna fehl,
Fast än han mister där en stor sin frijhets dehl, Och blijr af dygdens band giord til en kiärlekz slafver. Nu, Jonas, lycka til, Cupido menar väl,
Han kastar eder ey i sådan grymmer fiäl,
Där Jonas fordom af en fisk upsluken blef,
Men vil at den, härtils sig enslig plågat har,
Skal nu med vännen sin haa idel glädie da'r.
Gud lät det och så skie! Så önskar den det skref.
Vår far bär ingen ring, men vij, hans söner, bäre
Den ena en heel trind, den andra halfver ring,
Hvarmedelst vij ifrån hvar annan skilde äre,
Så at vij särskilt kä'ns af en så liten ting."
Vår fader bygger boo i stiärten på hvar kråka,
Den ena utaf oss mitt på hvar kråka står;
Men om man vill af oss den andra brodren råka,
Så finner man at han sitt vissa hemvist får
Tillijka med vår far i ändan på Sillnæa,
Där sohnen går föruth och fadren föllier på,
The giöra intet kruus, men bruka gambla gnea.
Den första bör gå först, den sidsta efterst gåå,
Skull fadren gåå föruth, så skulle man snart finna,
Att man Sillnæa ey Sillnæa kalla kan.
Ja, Kråka skulle och til Krakå strax försvinna,
Om far och son sitt rum skull byta med hvarann.
Fast Jonas man en gång vår fader kan framvijsa,
Måst' Catharina dock vår far tre gånger haa,
Ty en och annan gång kan ey förslåå ell' spijsa.
Nu är ju gåtan klar, att man kan derpå taa.
En välment præsent
Af alfvar och skiämt,
kongl. may:tz trotienare och inspector öfver landz-tullarne i Kopparbergz län samt häradsskrifvare därsammastädes ehreborne och välbetrodde
ehreborne och dygderijke jungfru,
Jungfru Anna Drake
uti ett liufligt echtenskap lyckeligen sammanfogades i Stockholm den 27 Martij 1706,
Fast dygden blifver tryckt, kan hon ey undertryckas,
Omsider måste dock den gode saken lyckas
Til blåa afvundz trotz och Momi egit qvahl,
Som dygdens rena mäld med ettertänder mahl.
Men stadigt sinne giör, at redligheten vinner
Sitt föresatte måhl och sin belöning finner,
Skiönt dygdens svåra stijg har mången stötesteen,
Som giör des älskare då ett, då annat meen.
De gåå dock vägen fram och låta sig ey irra,
Ell' afvund någon ting sin rätta koos förvirra.
De achta klaffars taal och hundeglafs för ett,
Och bry sig intet om, fast mången skelar snett.
Det är så långt ifrån, att de derför skull' stanna,
Som at de sielf deraf sig mehr och mehr upmanna
At i sin dygde-ijd använda mod och märg,
Til dess de nöijet nå på ährans fasta bärg.
At detta så är sant, det vitnar nu herr Skragge,
Som kännes af sin dygd, som båcken utaf ragge,
(Det skrifves så med skiämt, förty vår brudgums vett
Veet väl, hvad grund som ragg til Skraggenamnet giett).
Som han i all sin tijd på dygdens bahn så vandrat,
At ingen mera än som afvund derpå klandrat,
Han ock städz sannat har, hvad han sig sielf uthvalt
Til stadig minnes-skrtft: At dygden vinner alt*).
Och fast han förr en tijd med våta ögon bafver
Måst see, att man hans vän Cygnelia begrafver,
Då hiertat hans blef lijk som skurit mitt itu,
Så har dock åter Gud, som dygden kröner, nu
Välsignat honom med en högstförnöijlig make,
Som är vår täcka brud, dygdrijke jungfru Drake.
Så lönes dygd med dygd, så blijr en kiärlig famn
Ehr ächta lust och roo, ehrt nöijes säkra hamn.
Nu himlen ställe bud til döden om förskoning
För eder, at han ey i eder drake-boning
Må töras vijsa sig på femti goda åhr,
Och gif emedlertijd, at eder alt väl går.
Är det ick' en Hake
Som ta'r sig en Drake
Til ächtenskaps make?
Jag vil fast heller boo och vistas ibland drakar,
Än hos en qvinna som af onda slaget är,
Skref fordom Syrachs sohn. Och denne dagen lär,
At vår herr brudgum och det samma nu bejakar,
När han af kiärleks drift sin enslighet försakar,
Sän han til bästa vän en drake vunnit kiär,
Dock en, som drake-namn men engla-sinne bär,
Af den han ey förgift, men kiärleks sötma smakar.
Nu, brudgum, lycka til en så högstönsklig make.
Lätt see, I på vist sätt gå så åt eder drake,
Som Daniel fordomdags åth draken uti Babel
(Som af historien sees och ey af någon fabel);
Man tviflar ey derom, at nästa juhlefäst
Lär vinnas på slijk konst ett godt probatum est.
*) Brudgummen brukar i sitt sigill denne öfverskrift: Virtus animi superat omnia.
Jag har ett öga fått, jag finnes främst på en
Och ingenstädz på två, men efterst uppå tre,
Jag trifves ey i jord men uti berg och steen.
Förutan mig kan man väl skratta men ey lee.
När Elof bar mig främst och Skragge har mig bak,
Så hyser Drake mig i ändan på sin svantz.
Den som ey hittar på hvad jag är för en saak,
Skall ey på åhr och dag fåå gå i någon dantz
|