Sidor som bilder
PDF
ePub

II.

Parentalia

öfver den
stormägtigaste drotning,

Drotning
ULRIKA ELEONORA

Sverjes, Göthes och Wendes drotning, stor-förstinna till Finland, hertiginna uti Skåne, Estland, Lifland, Carelen, Brehmen, Verden, Stettin-Pommern, Cassuben och Wenden, förstinna till Rügen, fru öfver Ingermanland och Wissmar, så och pfaltz-grefvinna vid Rhein

i Beyern, till Jülich, Cleve och Bergen hertiginna,
arf-princessinna till Danmark, Norje, Wendis och Gottis,

hertiginna till Schleswig, Holsten, Stormarn
och Ditmarschen, grefvinna till Oldenburg

och Delmenhorst.
Hennes bögst-salige Majestet

till evig åminnelse,
dagen efter des prägtige begrafning, med diupaste vördnad

hållne
i Stockholm uppå riddarhuset

af
Olf Rudbeck sonen.
Upsala den 29 November åhr 1693.

Den
stormägtigaste konung och berre,

Konung Carl den elfte, Sverjes, Göthes och Wendes konung, stor-förste till Finland, hertig uti Skåne, Estland, Lifland, Carelen, Brehmen, Verden, Stettin Pommern, Cassuben och Wenden, förste till Rügen, herre öfver Ingermanland och Wissmar; så och pfaltz-grefve vid Rhein i Beyern, till Jülich, Cleve och Bergen hertig, etc.

min
aldranådigaste konung och berre.

O stor

store en vålds kong! min vördnads pligt mot eder,

Den äskar väl af mig en större gåfva här, Än detta linne-blad, som sig på jorden breder

För edra fötter ut och den i vägen är; Doch komma altid ey de ädlingar af Saba,

Med kostlig myrrha fram, med rökelse och gull, Men och de Ambots-barn, som ropa: baba, baba,

Tag nådigt af oss upp en band af vatten full. Så skall Iduna vår på detta stampad linne,

Som välment format är, förutan skryt och prål, Här evig giöra och odödlig i ert minne

Den siäl, som Typho stal sitt liufva gyllne mål, Det mål, som lifligt lär och edra dater måla,

De fler och större ä än Kols bedrifter tolf. Nu giöme draken väl i berge-runor håla Ulrikas värda lof, som ristat har en Olf.

Eders kongl. mayestets

[merged small][merged small][ocr errors]

Det höga konga-huus
Och ridderskapet väna,
Att de, samt flere lius,
Mig gunstig öron läna.

0, gode Jofar, var doch icke längre vreder!

Gif Locke Laufaison ey mera hvad han beder,

Som varit här så arg, och legt en blinder kar

Att röfva Nanna bort, som nordens deja var.
Biud Merkur fara ned att benne ta tilbaka,
Och med sin snälla staf få Thor igen sin maka,

Som Modgudur ey mer vill släppa ifrån sig,

Förr än hon får en viss befalning utaf dig.
Om intet meer? Lätt mig nu honom få besvära,
Som vet hvad biertans sorg vår kong och alla bära

För Styge systrar skuld, som giordt de läppar blek,

De under purpur sitt doch aldrig dolt nå svek. Så flyg nu Merkurs-man till Atle, Nordens koning, Bed, som du bäst har lärdt, han med sin frumor drotning,

Samt Ingve, maior och de nympher af sitt hof,

Täcktz hedra nu den act, i bvilken jag fått lof Dens lefnad lalla fram, hvars dygd jag ey kan siunga: Ty hvad som himmelskt är, vill ha en bimmelsk tunga.

Ja, lefde Linus änn och Orpheus, de två

De kunde qväda nog, det jag ey finner på. Vår Homer vore och där till fast bättre mogen Än jag och andra fler, som tiena mer tiil plogen.

Ty fast jag ofta drömt i Aons blomster-vald,

Har doch Apollo städs mig nekat bli en skald.
Och hvad jag fikes änn ur Aganippe bösa,
Vill Pegasus doch ey med mig som andra slösa:

Ty när jag flyga vill, så går han fot för fot,
Och ber jag honom stå, så rasarn tvert emot.

Hvart bän? Glöm, Merkur, ey vår Mimurs råd, och Aere Af drottar, lekmän och af fruer, som bär äre.

När Odens bästar ha två timmar i gallopp

Gått upp ur Belgbun sin, så tänker man gå opp
I stora riddar-saln, som öppas straxt för mången,
Så mången, ja, som där kunn rymmas denna gången.

De andra vill jag be, som standa utan för,
Att de ey skylla mig, jag rår om ingen dör.
Stockholm den 28 November 1693.

of Rudbeck sonen.

Hög Atleborne kong och yfverborne förste,
Som i den nordske verd ju är den aldrastörste.
Vår Thordöns dotter mild och landets moder god,
Som burit oss en kong af tappre Ores blod.

Vår Atles son och Sigges starka fäste,
Som täfias lär med örnen om hans näste.

I vena-bilder och I englar små,
Som i er frumors fiät och fotspår gå.

I Heimdalurs klareste ögon
Och Hermoders skarpeste öron.

I Svia-rikes ädlingar
Och Gotha-landets däglingar.
Samt I, Ores bieltar, som
Hägna Atles gården om.

I andens klare lius,
Som lysen Jofurs bus.

I lekmän kloke,
Fine som Loke.
Samt I flere
Som är äre.

Ja alla,
Som kalla
Kong Carl
Sin Jarl

Jag

ag kommer nu bit fram, i mening at Minerva Min sorgse barpa lär ey genast doch förderfva,

Fast jag så liufligt ey har lärt den spela på,
Och kan så tyste slag soni Linus icke slå.

Mån jag då våga mig för Baldur den at röra,
Som Mercurs luta fåt och öron til at höra ?

Tör hända bättre är, i tid den lägga ned,
Än gripa ofta falskt, och ledas sielf der ved.

Ty bafver Orpbeus, en mästare til spela,
Ey altid råkat på, men stundom kunnat fela:

Hur mycket mera den, som utaf Odens miöd
Ey annat fåt, än det en bönos honom böd.

Ja, bar jag funnit på vår Kåstelia källa,
Har då min åders svall fast högre kunnat välla,

Hvars drift iag ville dock för skulle blifva stel,
Än hvila i en sorg, som alla hafva del,

Ocb mista så den nåd att ropa den tilbaka,
Som uti dygd och vett bar aldrig haft sin maka.

Hvad jag ey binner med, lär nogsamt fylla op
Af dygdens fulla måt Ulrikas lefnads lop.

Men sij, så snart jag vil om den gudinnan tala,
Så kommer jag från mig, och faller uti dvala;

Min by ban bleknar bort, min ögon blifva som
Et moln förmörkte dem; min öron varda lom.

Så bielp, o Jofur god, at tangans band ey sviker,
Och giör mig oförtänkt den kloke Fiolner liker,

Ty hvad jag qväda vil, är alt för högt för mig,
Helt skilt från menskio-barn, och lefver nu bos dig.

« FöregåendeFortsätt »