Sidor som bilder
PDF
ePub

II.

Parentalia

öfver den

stormägtigaste drotning,

Drotning

ULRIKA ELEONORA

Sverjes, Göthes och Wendes drotning, stor-förstinna till Finland, hertiginna uti Skåne, Estland, Lifland, Carelen, Brehmen, Verden, Stettin-Pommern, Cassuben och Wenden, förstinna till Rügen, fru öfver Ingermanland och Wissmar, så och pfaltz-grefvinna vid Rhein i Beyern, till Jülich, Cleve och Bergen hertiginna, arf-princessinna till Danmark, Norje, Wendis och Gottis, hertiginna till Schleswig, Holsten, Stormarn och Ditmarschen, grefvinna till Oldenburg och Delmenhorst.

Hennes högst-salige Majestet

till evig åminnelse,

dagen efter des prägtige begrafning, med diupaste vördnad
hållne

i Stockholm uppå riddarhuset

af

Olf Rudbeck sonen.

Upsala den 29 November åhr 1693.

Den

stormägtigaste konung och herre,

Konung Carl den elfte,

Sverjes, Göthes och Wendes konung, stor-förste till Finland, hertig uti Skåne, Estland, Lifland, Carelen, Brehmen, Verden, Stettin Pommern, Cassuben och Wenden, förste till Rügen, herre öfver Ingermanland och Wissmar; så och pfaltz-grefve vid Rhein i Beyern, till Jülich, Cleve och Bergen hertig, etc.

0

min

aldranådigaste konung och herre.

store envålds kong! min vördnads pligt mot eder, Den äskar väl af mig en större gåfva här, Än detta linne-blad, som sig på jorden breder För edra fötter ut och den i vägen är; Doch komma altid ey de ädlingar af Saba,

Med kostlig myrrha fram, med rökelse och gull, Men och de Ambots-barn, som ropa: baba, baba, Tag nådigt af oss upp en hand af vatten full. Så skall Iduna vår på detta stampad linne,

Som välment format är, förutan skryt och prål,
Här evig giöra och odödlig i ert minne

Den siäl, som Typho stal sitt liufva gyllne mål,
Det mål, som lifligt lär och edra dater måla,
De fler och större ä än Kols bedrifter tolf.
Nu giöme draken väl i berge-runor håla
Ulrikas värda lof, som ristat har en Olf.

Eders kongl. mayestets

underdanigaste och tropligtigaste
undersåte

Rudbeck sonen.

Det höga konga-huus
Och ridderskapet väna,
Att de, samt flere lius,
Mig gunstig öron läna.

O, gode Jofur, var doch icke längre vreder!

Gif Locke Laufaison ey mera hvad han beder,
Som varit här så arg, och legt en blinder kar
Att röfva Nanna bort, som nordens deja var.
Biud Merkur fara ned att benne ta tilbaka,
Och med sin snälla staf få Thor igen sin maka,
Som Modgudur ey mer vill släppa ifrån sig,
Förr än hon får en viss befalning utaf dig.
Om intet meer? Lätt mig nu honom få besvära,
Som vet hvad hiertans sorg vår kong och alla bära
För Styge systrar skuld, som giordt de läppar blek,
De under purpur sitt doch aldrig dolt nå svek.
Så flyg nu Merkurs-man till Atle, Nordens koning,
Bed, som du bäst har lärdt, han med sin frumor drotning,
Samt Ingve, maior och de nympher af sitt hof,
Täcktz hedra nu den act, i hvilken jag fått lof
Dens lefnad lalla fram, hvars dygd jag ey kan siunga:
Ty hvad som himmelskt är, vill ha en himmelsk tunga.
Ja, lefde Linus änn och Orpheus, de två

De kunde qväda nog, det jag ey finner på.
Vår Homer vore och där till fast bättre mogen
Än jag och andra fler, som tiena mer til plogen.
Ty fast jag ofta drömt i Aons blomster-vald,
Har doch Apollo städs mig nekat bli en skald.
Och hvad jag fikes änn ur Aganippe hösa,
Vill Pegasus doch ey med mig som andra slösa:
Ty när jag flyga vill, så går han fot för fot,
Och ber jag honom stå, så rasarn tvert emot.

Hvart hän? Glöm, Merkur, ey vår Mimurs råd, och flere Af drottar, lekmän och af fruer, som här äre.

När Odens bästar ha två timmar i gallopp

Gått upp ur Belgbun sin, så tänker man gå opp I stora riddar-saln, som öpnas straxt för mången, Så mången, ja, som där kunn rymmas denna gången. De andra vill jag be, som stanna utan för,

Att de ey skylla mig, jag rår om ingen dör.

Stockholm den 28 November 1693.

Olf Rudbeck sonen.

Hög Atleborne kong och yfverborne förste,
Som i den nordske verd ju är den aldrastörste.
Vår Thordons dotter mild och landets moder god,
Som burit oss en kong af tappre Ores blod.
Vår Atles son och Sigges starka fäste,
Som täflas lär med örnen om hans näste.
I vena-bilder och I englar små,
Som i er frumors fiät och fotspår gå.
I Heimdalurs klareste ögon
Och Hermoders skarpeste öron.
I Svia-rikes ädlingar
Och Gotha-landets däglingar.
Samt I, Ores hieltar, som
Hägna Atles gården om.
I andens klare lius,
Som lysen Jofurs hus.

I lekmän kloke,
Fine som Loke.
Samt I flere
Som här äre.

Ja alla,
Som kalla
Kong Carl

Sin Jarl

[ocr errors][merged small]

Jag kommer nu hit fram, i mening at Minerva

Min sorgse harpa lär ey genast doch förderfva,
Fast jag så liufligt ey har lärt den spela på,
Och kan så tyste slag som Linus icke slå.

Mån jag då våga mig för Baldur den at röra,
Som Mercurs luta fåt och öron til at höra?
Tör hända bättre är, i tid den lägga ned,
Än gripa ofta falskt, och ledas sielf der ved.

Ty hafver Orpheus, en mästare til spela,
Ey altid råkat på, men stundom kunnat fela:
Hur mycket mera den, som utaf Odens miöd
Ey annat fåt, än det en bönos honom böd.

Ja, bar jag funnit på vår Kåstelia källa,
Har då min åders svall fast högre kunnat välla,
Hvars drift iag ville dock för skulle blifva stel,
Än hvila i en sorg, som alla hafva del,

Och mista så den nåd att ropa den tilbaka,
Som uti dygd och vett bar aldrig haft sin maka.
Hvad jag ey hinner med, lär nogsamt fylla op
Af dygdens fulla måt Ulrikas lefnads lop.

Men sij, så snart jag vil om den gudinnan tala,
Så kommer jag från mig, och faller uti dvala;

Min by han bleknar bort, min ögon blifva som
Et moln förmörkte dem; min öron varda lom.

Så bielp, o Jofur god, at tungans band ey sviker,
Och giör mig oförtänkt den kloke Fiolner liker,

Ty hvad jag qväda vil, är alt för högt för mig,
Helt skilt från menskio-barn, och lefver nu hos dig.

« FöregåendeFortsätt »