II. Parentalia öfver den stormägtigaste drotning, Drotning ULRIKA ELEONORA Sverjes, Göthes och Wendes drotning, stor-förstinna till Finland, hertiginna uti Skåne, Estland, Lifland, Carelen, Brehmen, Verden, Stettin-Pommern, Cassuben och Wenden, förstinna till Rügen, fru öfver Ingermanland och Wissmar, så och pfaltz-grefvinna vid Rhein i Beyern, till Jülich, Cleve och Bergen hertiginna, arf-princessinna till Danmark, Norje, Wendis och Gottis, hertiginna till Schleswig, Holsten, Stormarn och Ditmarschen, grefvinna till Oldenburg och Delmenhorst. Hennes högst-salige Majestet till evig åminnelse, dagen efter des prägtige begrafning, med diupaste vördnad i Stockholm uppå riddarhuset af Olf Rudbeck sonen. Upsala den 29 November åhr 1693. Den stormägtigaste konung och herre, Konung Carl den elfte, Sverjes, Göthes och Wendes konung, stor-förste till Finland, hertig uti Skåne, Estland, Lifland, Carelen, Brehmen, Verden, Stettin Pommern, Cassuben och Wenden, förste till Rügen, herre öfver Ingermanland och Wissmar; så och pfaltz-grefve vid Rhein i Beyern, till Jülich, Cleve och Bergen hertig, etc. 0 min aldranådigaste konung och herre. store envålds kong! min vördnads pligt mot eder, Den äskar väl af mig en större gåfva här, Än detta linne-blad, som sig på jorden breder För edra fötter ut och den i vägen är; Doch komma altid ey de ädlingar af Saba, Med kostlig myrrha fram, med rökelse och gull, Men och de Ambots-barn, som ropa: baba, baba, Tag nådigt af oss upp en hand af vatten full. Så skall Iduna vår på detta stampad linne, Som välment format är, förutan skryt och prål, Den siäl, som Typho stal sitt liufva gyllne mål, Eders kongl. mayestets underdanigaste och tropligtigaste Rudbeck sonen. Det höga konga-huus O, gode Jofur, var doch icke längre vreder! Gif Locke Laufaison ey mera hvad han beder, De kunde qväda nog, det jag ey finner på. Hvart hän? Glöm, Merkur, ey vår Mimurs råd, och flere Af drottar, lekmän och af fruer, som här äre. När Odens bästar ha två timmar i gallopp Gått upp ur Belgbun sin, så tänker man gå opp I stora riddar-saln, som öpnas straxt för mången, Så mången, ja, som där kunn rymmas denna gången. De andra vill jag be, som stanna utan för, Att de ey skylla mig, jag rår om ingen dör. Stockholm den 28 November 1693. Olf Rudbeck sonen. Hög Atleborne kong och yfverborne förste, I lekmän kloke, Ja alla, Sin Jarl Jag kommer nu hit fram, i mening at Minerva Min sorgse harpa lär ey genast doch förderfva, Mån jag då våga mig för Baldur den at röra, Ty hafver Orpheus, en mästare til spela, Ja, bar jag funnit på vår Kåstelia källa, Och mista så den nåd att ropa den tilbaka, Men sij, så snart jag vil om den gudinnan tala, Min by han bleknar bort, min ögon blifva som Så bielp, o Jofur god, at tungans band ey sviker, Ty hvad jag qväda vil, är alt för högt för mig, |