Sverjes, Göthes och Wendes drotning, stor-förstinna till Finland, hertiginna uti Skäne, Estland, Lílland, Carelen, Brehmen, Verden, Stettin-Pommern, Cassuben och Wenden, förstínns. till Rügen, fru öfver Ingermanland och Wissmar, sâ och pfaltz-grefvinna vid Rhein i Beyern, till Jülich, Cleve och Bergen hertiginna, arf-princessinna till Danmark, Norje, Wendis och Gottìs, hertiginna till Schleswig, Holsten, Stormarn och Ditmarschen, grefvinna till Oldenburg och Delmenhorst.

till evig âminnelse,
dagen efter des prägtige begrafning, med diupaste vördnad
hällne

i Stockholm uppä riddarhuset
af
Olf Rudbeck sonen.
“рама den 29 November ähr 1693.

Den

stormågtigaste konung och herre,

Konung Carl den elfte,

Sverjes, Götbcs och Wendes konung, stor-förste till Finland, hertig uti Skåne, Estland, Lifland, Carelen, Brehmen, Verden, Stettin Pommern, Cassnben och Wenden, förste till Rügen, herre öfver Ingermanland och Wissmar; så och pfaltz-grefve vid Rhein i Beyern , till Jülich, Cleve och Bergen hertig, etc. min

Det höga konga-huus
Och ridderskapet väna,
Att de, samt flere lius,
Mig gunstig öron läna.

Û, gode Jofor, var doch icke längre vreder!

Gif Locke Laufaison ey mera hvad han beder,
Som varit här så arg, och legt en blinder kar
Att röfva Nanna bort, som nordens deja var.

Bind Merkur fara ned att henne ta tilbaka,

Och med sin snälla staf få Thor igen sin maka,
Som Modgudur ey mer vill släppa ifrån sig,
Förr än hon får en viss befalníng utaf dig.

Om intet meer? Lätt mig nu honom få besvära,

Som vet hvad hiertans sorg vår kong och alla bära För Styge systrar skuld, som giordt de läppar blek, De under purpur sitt doch aldrig dolt nå svek.

Så flyg nu Merkurs-man till Atle, Nordens koning,

Bed, som du bäst har lärdt, han med sin frumor drotning,
Samt Ingve, maior och de nympher af sitt hof,
Täcktz hedra nu den act, i hvilken jag fått lof

Dens lefnad lalla fram, hvars dygd jag ey kan siunga:

Ty hvad som himmelskt är, vill ha en himmelsk tunga.
Ja, lefde Linus änn och Orpheus, de två
De kunde qväda nog, det jag ey finner på.

Vår Homer vore och där till fast bättre mogen

Än jag och andra Her, som tiena mer tiil plogen.

Ty fast jag ofta drömt i Aons blomster-vald,
Har doch Apollo städs mig nekat bli en skald.

Och hvad jag fikes änn ur Aganippe hösa,

Vill Pegasus doch ey med mig som andra slösa:
Ty när jag flyga vill, så går han fot för fot,
Och ber jag honom stå, så rasarn tvert emot.

Hvart hån? Glöm, Merkur, ey vår Mimurs råd, och Here
Af drotlar, lekmän och af fruer. som här åre.
Når Odens hästar ha två timmar i gallopp
Gått upp ur Belgbun sin, så tänker man gå opp
I stora riddar-saln, snm öpnas etraxt för mången,
Så mången, ja, som där kann rymmas denna gången.
De andra vill jag be, som stanna utan för,
Att de ey skylla mig, jag rår om ingen dör.

Stockholm den 28 November 1693.
Olf Rudbeck sonen.

Hög Atleborne kong och yfverborne förste,
Som i den nordske verd ju âr den aldrnstôrste.
Vår Thordöns dotter mild och landets moder god,
Som burit oss en kong af tappre Ores blod.
Vår Atles son och Sigges starka fäste,
Som täflas lår med örneu om hans näste.
I vena-bilder och I englnr små,
Som i er frumors fiât och fotspår gå.
I Heimdalurs klareste ögon
Och Hermoders skarpeste öron.
I Svía-rikes ädlingar
Och Göthe-landets dâglingar.
Samt I, Ores hieltar, som
Hågna Atles gården nm.
I andens klare lius,
Som lysen Jofurs hus.
I lekmän kloke.
Fine som Loke.
Samt, I flere
Som här äre.
Ja alla,
Som kalla
Kong Carl
Sin Jarl

Jag kommer nu hit fram, i mening at Minerva

Min sorgse harpa lär ey genast doch förderfva,
Fast jag så liufligt ey har lärt den spela på,
Och kan så tyste slag som Linus icke slå.

Mån jag då våga mig för Baldur den at röra,

Som Mercurs luta fåt och öron til at höra?
Tör hända bättre år, i tid den lägga ned,
Än gripa ofta falskt, och ledas sielf der ved.

Ty hafver Orpheus, en mästare til spela,
Ey altid råkat på, men stundom kunnat fela:
Hur mycket mera den, som utaf Odens miöd

Ja, bar jag funnit på vår Kåstelia källa,

Har då min åders svall fast högre kunnat vålla,
Hvars drift iag ville dock för skulle blifva stel,
Än hvila i en sorg, som alla hafva del,

Och mista så den nåd att ropa den tilbaka,

Som uti dygd och vett har aldrig haft sin maka.
Hvad jag ey hinner med, lär nogsamt fylla op
Af dygdens fulla mât Ulrikas lefnads lop.

Men sij, så snart jag vil om den gudinnan tala,

Så kommer jag från mig, och faller uti dvala;
Miu hy han bleknar bort, min ögon blifva som
Et moln förmörkte dem; min öron varda lom.