Som palmträt bär god frukt, den dadlar kallat blifver,
Har sööt och liuflig smak, så och sin nytta gifver;

Så har ock denne Palm, som nu är slagen kull,
Aff ädel dygde-frucht i lijfztijd'n varit full.

En sann gudfruchtighet har han i värket vijsat,
Och högste himlens Gud med gudlig vandel prijsat;
Med trohet tiente han sin höga öfverhet,
Och giorde dess behag i underdånighet.

Sin Gudz uthskickade hölt han i högsta ähra,
Och hörde deras röst til siälens tröst och lära,

Sin makar älskad' han och hölt af biertat kiär,
Hvarom en enckia nu ett sorgfult vitne är.

Uprichtig var ban mot slächt, svågrar, fränder, vänner,
Ja hvem som honom kiändt, med sanning vist bekänner,
At han så redlig sig har vijst mot hvarje man,
At man ey an't än godt om honom säija kan.

Af detta tröster ehr, I sorgbebundne maka,
Fast än I Palmens skydd och skugga måst försaka,
Som varit ehrt försvar; så täncker doch där på,
At han eij uthdödd är, men evigt grönskas måå

I himlens paradijs, där ingen korsens tunga

Lär honom tryckia mehr; men han med frögd får siunga En helig segersång med palmer uthi hand. Missunnen honom eij et sådant glädie stand!

IV.

Verldsens fåfänglighet, i lijfztijden förachtad, i döden lembnad, i himlen förgäten af den

uti dödligheten ehreborne, gudfruchtige och dygderijke,

nu

i odödligheten evigt hos Gud salige matrona,

Hustru Elsa Gründel,

som effter en christ-loflig dygde-vandel på sitt
78:de ålders åhr,

försont med sin Gud, förlijkt med sin nästa, förnögð med sig sielf, uti Herranom saligen afsomnade den 6 Aprill 1693 och den 1 Maij der på fölliande uti sin sorg-beprydde hvilo-kammar i Stockholms stadz stor-kyrckia christ-hederligen infördes.

Säll den, ja mer än säll, som medan han hår lifver

På jorden, skiöter ey hvad jordiskt vara kan,
Men med sin tanckar städs från jordens flättia klifver,
Och fästar all sin håg på himlens frögde-land,
Där ingen vansklighet vår hugnad får förstöra,
Där ingen dödlighet til at befruchta är,
Där vij af ingen sorg, uöd eller jämmer höra,
Som elliest Christi folek på jorden ängzla plär.
Där vij för korssetz last, som här i verlden delas
Af Herrans faders-hand, sku evigt niuta fåå
Den liufva himla-lust, hvar uti intet felas,

Hvad glädie, frögd och ro, samt nöije kallas må.
Ja, säll och trefalt säll, then rättlig vet förachta
All fåfängia och flärd, som tijden med sig bär,
Och åter thär emot med alfvar eftertrachta

Then sälle evighet, samt henne hålla kiär,
Fast mer än alt dät guld, som man i jorden finner,
Fast mer än all den pracht, som verlden lyster see;
Alt sådant timligt är, som lätt och snart försvinner,
Men intet nöije kan åt ädle siälen gie;

Ty hon, odödlig sielf, och må allenast nyttia
Odödlighetens godz, som henne tiena kan,
Så at hon trachta bör från jordens dal at flyttia

Upp til Gudz helga berg och sanna Canans land.
Man vet, at vandringz-man plä intet mer åstunda,
Än blij sin resa qvitt och komma til sit hem;
Ey bör en christen siäl på jorden annorlunda

Sig ställa, utan som en lefvand: Christi lem,
Sin längtan hafva dijt, där Christus månd' regera,
Där är det rätta hem för alla Herrans barn,
Hvarmot de alt hvad som i verlden är, värdera

Som helge Pål har giordt, för skada, träck och skarn. Sij, detta viste väl den salige matrona,

Hvars kropp nu lagder är på dödsens svarta bår,
Men siälen redan krönt med härlighetens krona,
Se'n kroppen henne hyst i siutti åtta åhr.

Hon har i verden sig som en god christen visat,
Och intet achtat om nå'n färd ell' fåfänghet,
Men sörgt för siälens gagn, at hon kund' blifva lisat
Hos Gud sin skapare i alla evighet..

Och utaf denne rot, som var en sann gudzfruchtan,
Har alle dygders frucht ju längre och ju mer
Upväxt och tagit til. Hvad Herrans faders-tuchtan
I långligt änckie-stånd och månge sorger fler
Har henne skyndat till, har hon med võrdnat tagit
Som til ett kärleks-prof af Herrans hand emot,
Och sådant med ett godt och christligt tål'mod dragit,
Samt sökt til alt sitt korss förmedelst bönen bot.
Nu som den högste har med långt lijf låfvat löna
De sinas gudlighet, så har han henne giett
Ett signat ålders-mått, ty hon then nåd fådt röna,
At hon sin barn-barns-barn med glädie hafver sedt.
O härlig dygde-löhn! Men ännu större ähra,

Att hon nu satter är ibland de bel'gas tal,
Och med en helig sång får Gudi låf hembära,
För Lambetz guda-thron i himlens glädie-sal.
Den fåfängbet hon då på jorden intet achtat,
Den samma hon ock så nu platt förgätit har,
Men siälens salighet, som hon har efftertrachtat,
Den får hon nyttia i all evighetens dar.
Förthenskull sörjer ey, I sorgbebundne hiärtan,
At thenne salige från eder tagen är;

Ty hon i lycklig stund har utstådt dödsens smärta,
Den oss än återstår, som ännu lefva här.
Hon hafver lefvat väl och derför saligt somnat,
Förty en salig död är christligt lefnadz slut.
Säll den, som lefver så, at när hans lijf fullkomnat,
Han i så salig stund får gå uhr verlden uth!

Grifft-runa.

Tu, som på denne sten tin ögon kastar neder,
Tänck, at en dygde-sol upgången med stor heder,
Som siutti åtta åhr i verlden hafver lyst,
Blir i sin nedergång af detta mörcker byst;
Men på den dyre dag, då solen skal försvinna,
Som lyser jordens kretz, skall denne sol uprinna

Med större klarhetz skien än verlden nånsin sedt,
Och utan nedergång få lysa alt för ett.

Den i Christo saligen hädanskilde och i himlen
evigt triumpherande siälens

vinning i döden,

då

högvålborne jungfru,

Jungfru Maria Helena Fleming,

111

frijherre-dotter, jungfru till Hålbonäs och Hånö, etc. förmedelst en salig död sin ädla siäl himmelen, sitt siäla-huus jorden, sitt dygde-låf rychtet öfverantvardade,

och den 1 November 1693 vid hög- och förnähm församlings bivistan i sin sorgbeprydde hvilo-kammar uti S:t Jacobs kyrkia med välförtiänt heder infördes,

den sal. jungfruns högförnähme anförvanter

till ödmiuk tienst uti fölliande

fägne-sång

enfaldeligen förestäldt.

Lijk texten:

Phil. I: 21. Christus är mitt lijf och döden är min vinning.

1.

Döden är min vinning vorden,

Döden gier mig roo och tröst,
Döden bafver mig förlöst
Från all sorg och nöd på jorden,
Intet mig mehr plåga lär,
Ty min vinning döden är.