2. Döden hafver giordt en ända Och på lyckans flychtighet; 3. Har skiönt döden mig bortrifvit 4. Har jag måst min ögon sluta," 5. Få min öron ey mehr höra För mig evigt musicéra Englars chor och himlens här, 6. Kan jag intet mebra röra Tungan min på jordiskt vijs, Får jag dock Guds låf och prijs Med en himmelsk röst framföra, Trefalt helig siunga här, rod tad Ty min vinning döden är. ༦,,,$ 7. Skiönt jag eyi verldsens våning 8. Skröplig var min kropp på jorden, 12. Far nu väl min slächt och vänner, 13. Far ock väl, I men'skior alla, Epitaphium. Om dygd, om skiönhets prijs, om höghet kunnat frija VI. Åminnelse skrifft öfver cammarskrifvarens, ehreborne och välbetrodde, i lifztiden kiärelskelige makas, Hustru Maria Nilsdotters christelige jordefärd, då hon den 30 Januarij 1694, tijllika med tvenne sine nyfödde barn, Niclas och Maria uti sin graf och hvilokammar på S:t Catarinæ kyrckiogård i Stockholm förvarades. 1 Timoth. II: 15. Men qvinnan varder lijkväl salig genom barnsbörden om hon blifver i trone och kiärlekenom och i helgelse med kyskhet. Apoc. XIV: 13. Salige åro the döde, som i Herranom döö här effter, ja, anden säger, at the skola hvila sig ifrå sitt arbete, ty theras gerningar föllia them efter. Eho på denne bår sin hug och ögon vänder, Han nogsamt spörja lär den grymma dödzens macht, Som tagit bort en mor med tvenne barn i sänder, Och moder, dotter, sohn uti en kista lagt. Hvem kan förutan tåår ett sådant fall behiärta, Så framt han ey hoos sig ett tigers hiärta bär? Hvem undrar där uppå, at slijk tredubbel smärta En mans och faders bröst i tusend stycken skiär? Så kan den grymma död på en gång all ens fägnad I jorden gömma ne'r; så kan des mordske band Sig jämväl trängia fran inom den liufste hägnad, Som Gud sielf häguat har förmedelst echta stand. Han tar med grymhet bort vår enklings halfva hiärta, Det timlig lifzens lius, dem rycker han strax bort, At de skull' växa til och ökas mehr och mehr, Med sine fromme barn på denne verldzens klot, Bedröfvad man och far, hvars bierta sorgen qväst: Fast skilnan synes svår, lär' I dock värcklig finna, At hvad som Herren giör, det är och blifver bäst. Ehr maka och ehr barn, som nu haa lagts i kista Med sorglig pust och ach samt hiärteängzlan stor, Sku I til evig tijd ey sakna eller mista, Men en gång finna 'gen i himlens glädie-chor. Där hon med desse ord för Lambet kan framträda: Sij, Herre, här är jag och barnen, tu mig giett*), Och sedan skal med dem ett trefalt heligt qväda Uti en sådan frögd, som ingen hördt ell' sedt. Ty hämmer nu ebr sorg, och önsker henne lycka, Som med de tvenne små, så väl har sluppit frå Alt hvad som jordens folck i detta lijf kan trycka, Och önskom alle oss en sådan sällhet nåå! *) Esa. VIII: 18. XII: 26. |