2.

Döden hafver giordt en ända
Uppå världsens bitterhet,

Och på lyckans flychtighet;
Tråden är nu aff min slända,
Intet ondt jag rädes här,
Ty min vinning döden är.

3.

Har skiönt döden mig bortrifvit
Från min slächt och vänner kär,
Som en jordisk bugnat är,
Har han mig dock återgifvit
Guds och ängla sällskap bär,
Ty min vinning döden är.

4.

Har jag måst min ögon sluta,"
Att jag intet mera seer
Hvad som uti världen skier,
Medelst döden får jag niuta
Sielfva Guds åskådan här,
Ty min vinning döden är.

5.

Få min öron ey mehr höra
Någon jordisk glädie-sång,
Och den nedre världsens bång.

För mig evigt musicéra

Englars chor och himlens här,
Ty min vinning döden är

6.

Kan jag intet mebra röra

Tungan min på jordiskt vijs, Får jag dock Guds låf och prijs Med en himmelsk röst framföra, Trefalt helig siunga här, rod tad Ty min vinning döden är.

༦,,,$

7.

Skiönt jag eyi verldsens våning
Jord'ske rätter smaka kan,
Får jag dock i Canans land
Äta hoop med himlens konung,
Hvilken mig med sig sielff nähr,
Ty min vinning döden är.

8.

Skröplig var min kropp på jorden,
Hade men'skio-bräcklighet;
Men i lifzens härlighet,
Se'n jag ängla-lijker vorden,
Kroppen och förklaras lär,
Ty min vinning döden är,

12.

Far nu väl min slächt och vänner,
Far nu väl til tusend godt,
Önskar ehr hvad jag har fått;
Sörjen icke, men bekiänner,
Att jag varit Gudi kiär,
Ty min vinning döden är.

13.

Far ock väl, I men'skior alla,
Som än ä i dödsens land,
Ung och gammal, qvinna, man;
Lefven så at när Gud kallar,
Han och ehr den nåd beskiär,
Att ehr vinning döden är.

Epitaphium.

Om dygd, om skiönhets prijs, om höghet kunnat frija
Någt menskiobarn ifrån den hårda dödzens macht,
Så had hans grymma hand med allmän morde-lija,
Maria Fleming ey ibland de döde lagt;
Men sij, hon lägges ne'r All-helgon dag i jorden,
Förty på jorden hon ett Christi helgon var,
Hvars siäl är redan satt i himla-helgons orden,
Och evigt dygde-låf åt rychtet lembnat qvar.

VI.

Åminnelse skrifft

öfver

cammarskrifvarens, ehreborne och välbetrodde,
Herr Håkan Tillebergs

i lifztiden kiärelskelige makas,

Hustru Maria Nilsdotters

christelige jordefärd,

då hon den 30 Januarij 1694, tijllika med tvenne sine nyfödde barn, Niclas och Maria

uti sin graf och hvilokammar på S:t Catarinæ kyrckiogård

i Stockholm förvarades.

1 Timoth. II: 15. Men qvinnan varder lijkväl salig genom barnsbörden om hon blifver i trone och kiärlekenom och i helgelse med kyskhet.

Apoc. XIV: 13. Salige åro the döde, som i Herranom döö här effter, ja, anden säger, at the skola hvila sig ifrå sitt arbete, ty theras gerningar föllia them efter.

Eho på denne bår sin hug och ögon vänder,

Han nogsamt spörja lär den grymma dödzens macht, Som tagit bort en mor med tvenne barn i sänder, Och moder, dotter, sohn uti en kista lagt. Hvem kan förutan tåår ett sådant fall behiärta, Så framt han ey hoos sig ett tigers hiärta bär? Hvem undrar där uppå, at slijk tredubbel smärta

En mans och faders bröst i tusend stycken skiär? Så kan den grymma död på en gång all ens fägnad I jorden gömma ne'r; så kan des mordske band Sig jämväl trängia fran inom den liufste hägnad, Som Gud sielf häguat har förmedelst echta stand.

Han tar med grymhet bort vår enklings halfva hiärta,
Som förr hans ögnalust och största hugnad var;
Han är ey der med nögd: han giör än större smärta,
Des späde foster han ey heller lembnar qvar.
De foster, hvilka knapt en månad finge skåda

Det timlig lifzens lius, dem rycker han strax bort,
Han har ey nog af ett, men tar dem alla båda,
Giör deras lifztidztråd och fadrens glädie kort.
Hvad skall man säya här? Skal man med Herren träta,
Och spörja honom til, hvij han har detta giordt?
Hur han har kunnat sielf sitt egit ord förgiäta,
Som han dock hålla plär, och tyckes hålla bordt?
Ty ban ju lofvat har åt Adam och hans Eva,

At de skull' växa til och ökas mehr och mehr,
Och här får hvarken mor ell' sohn ell' dotter lefva,
Båd' stam och telningar läggs uti jorden ne'r.
Men ach, hur' villia barn sin Faders råd bestrida,
Som icke veta sielf, hvad godt och rådsamt är,
Men hålla det för ondt och räkna det för lijda,
Som offtast deras gagn och nytta med sig bär.
Den högste Guden ju lijk som en fader handlar

Med sine fromme barn på denne verldzens klot,
Han offtast deras frögd i sorg och gråt förvandlar,
Dock söker deras gagn ey mehr i med än mot.
Ehr christendom kan ehr alt sådant väl påminna,

Bedröfvad man och far, hvars bierta sorgen qväst: Fast skilnan synes svår, lär' I dock värcklig finna,

At hvad som Herren giör, det är och blifver bäst. Ehr maka och ehr barn, som nu haa lagts i kista Med sorglig pust och ach samt hiärteängzlan stor, Sku I til evig tijd ey sakna eller mista,

Men en gång finna 'gen i himlens glädie-chor. Där hon med desse ord för Lambet kan framträda: Sij, Herre, här är jag och barnen, tu mig giett*), Och sedan skal med dem ett trefalt heligt qväda

Uti en sådan frögd, som ingen hördt ell' sedt. Ty hämmer nu ebr sorg, och önsker henne lycka, Som med de tvenne små, så väl har sluppit frå Alt hvad som jordens folck i detta lijf kan trycka, Och önskom alle oss en sådan sällhet nåå!

*) Esa. VIII: 18.

XII: 26.