Sidor som bilder
PDF
ePub

402

Valete.
Far väl min biärtans vän, baf tack för hvar en dager,
Vij hafve lefvat hoop. Sörg ey, fast Gud babager

Na til at skillia 088 med suck och klagelåt,

Sku vij i evig frögd dock visslig mõtas åt.
Far väl, min' kiära barn, som uti späde åhren,
Måst see ebr far i sorg och mig, ehr mor, på båren

Samt två ebr syskon med. Gud vare ebr stedz när,

Som till morlöse barn ett moders hjärta bär.
Hans ande låte ehr tillväxa och tiltaga
I alt hvad honom kan, samt menniskior behaga,

Bevare eder från alt ondt till kropp och själ!
Gud höre önskan min: Min vän och barn, farväl!

Graf-skrifft.
Här hvilar sig en mor med två sin barn i famnen,

Dem hon til verlden bracht kort för sin lefnadz slut,
Men tog dem bort igen till rätta sällhetz hamnen,

När hon i salig stund gick utor verlden uth.
Så kunde hon i dö'n sin barn ey öfvergifva,

Men tog dem både två af kiärlek med sig bort,
Ey beller ville the, se'n modren dog, här blifva,

Ty undrar ingen på, at deras lijf var kort.

[ocr errors]

VII.

Välförtient abreminne

öfver
dygderijke matronan,
Hustru Barbara Leyell,

för detta
handelsmannens och brukz-patronens,

ehreborne och högachtad, salig Herr Jacob Leyells

effterlåtne enckia, hvars döde lekamen blef med skyldig heder uti sitt hvilorum

införd i Stockholms stadz store kyrckia

den 19 Augusti 1694.

Eho som gråta kan, han fäller billigt tårar,

När döden rycker bort en from och dygdig sial,

Som uti all sin dar på jorden lefvat väl,
Och ty med skillnad sin fast mångens bierta sårar.

De fromma gråta vist, at deras hoop, den ringa,

Den de så gärna see förökt, skal taga af,

Och med mång bitter tår nedsänkias uti graf,
Och at slätt ingen dygd kan dödzens hårdbet tvinga.

Med suckan sakpa de så månge dygd-exempel,

Som man så gärna fölgt och billigt följa bordt;

Man märcker den förlust jämväl uppå den ort, Där en slik christen siäl beprydde sin Gudz tempel.

Och om det mõijligt vor', at bänck och stol kun' gråta,

Så skulle visslig de och fälla mången tår,

När en from menniskia ur denne verlden går, Som med mång andachts-ström bar giordt them bet- och våta.

Du, du, o arge verld, bar största skiäl at klaga,

När en gudfruchtig dör; fast du så blinder är,

At du ey märckia kan, at det dig skada lär, När Gud vil sine barn från jorden till sig taga.

Men sij, de äro de, som med sin' böner hämma

Det straff, du med tin synd och ondsko bar förskyllt,

Då du Gudz vredes mått så öfverflödigt fyllt, Ach vore ingen Lotb, hur snart skull Sodom bränna!

Stor orsak har tu tå at mer än mycket gråta,

Och med mång hiärtans ach nedfälla tår på tår,

När den rättfärdige blijr lagder appå bår, Hvars bön och suckan tig ey ringa kunnat båta.

Bland desse cbristnas hop, hvars död man bögt beklagar,

Med rätta räknas bör den salige matron',

Som jorden lemnat har och andfått himlens cron', Den hon med nit och fit bar sökt i all sin dagar.

Dess hiärta visslig var den högste Gudens boning,

Där sann gudzfruchtans eld i helig låga brann

Lijk som på sitt altar, hvarföre man ock fann, At alt hvad dygdigt var, det hade där sin våning.

Sin ungdoms vår bar bon med dygde-blomster zirat,

Och echtenskapetz band med liflighet beprydt;

Vijst moot sin kiäre barn och barn-barn alt, som lydt Till trogen moders pris, bvar i hon aldrig firat.

Ey kunde medgångs vind dess hjärta så uphäfva,

At bon bar ödmiukbet tilbaka nånsin satt;

Ey beller enckie-stånd och mången sorge-natt Förmedelst motgångz storm dess tro och hopp förqväfva.

Dess gifmildbet lär nu mång arm och usel sakna,

Dem bon at giöra godt tyckt vara idel lust,

När hon så mången gång har lättat deras pust, Dem hungrigom giett maat och kläder åt de nakna.

Gråt therför, hvem som kan, och låte tårar falla,

I fromme, at I mist en ädel dygde-vāo,

I verldzens barn, at Gud har tagit den igen, Som med så kraftig suck kund' honom stedz åkalla!

Dock hvad behöfver jag förmana til at gråta?

Jag ser ju tårar nog nedfalla mycket tätt

Af alla, som haa del i den förnäme ätt, Som måst sin salige med hjärtans suck förlåta;

Ja ey allenast de; mång' andre redlig' biärtan

Beklaga denne död, och vittna där med nog,

Hur ondt det giorde dem, at den matronan dog, Hvars dygd och vänskap de ey sakna utan smärtan.

I bögt-bedröfvade, som denne sorg mäst rörer,

Lät Herrans hel’ga skick ebr tårar tårka af,

Och dem på denne stund tillika få sin graf, När man den salige i grafven nederförer.

Men hennes dygde-namn skal intet blij i griften,

Ty det är mera värdt, än läggias uti mull,

Och pry’r dess lägerstad fast mer än sölf och gull, Elvarpå sanningen sielf vist sätter denne skrifften:

Här hafver döden giömt en vacker dygde-spegel
Til gagnet, til sitt namn matronan Barbro Leyel,

En spegel, hvar uti man kunnat alla dar

Se dygdens klara bild, och hvad som täckligt var För Gud och menniskior. Den har nu döden tagit, Ocb, som dess vana är, förstört ocb sönderslagit,

At den nu intet mer kan gifva vågot skien,

Men måste multna bort jounder denne sten.
Dock skal det samma glas blij bärligt reparerat,
Af högste Gudens band, och såledz reformerat,

Att denne spegel skal i bimlens bärlighet
Ha större lius och skien, än någon säija vet.

[ocr errors]

Välförtjänter ähre-stod,
Uprest med ett sorgse mod

vid
kongl. may:tz tro tienares
och secreterares uti dess cammar-collegio,

edle och välborne herrens,
Herr Niclas Leyonflychts

sorg-beprydde graf
uti S:t Jacobs kyrckia, hvar uti dess andelöse lekamen

den 9 December 1694
med anständig heder infördes.

[ocr errors]

Jag skulle, men jag kan ey, som mig bör, beskrifva

Den edle berres låf, som ou sin ögon lyckt, Hvars gunst min välfärds stöd jag tänckte längre blifva;

Men ach, han är nu död, herr Niclas Leyonfly cht.

Min' tårar tillra ner, när jag det namnet nämner,

Min penne vil ey fort at skrifva något mer; Dock mig min skyldighet den frijhet icke lämner

At tystna där med af, men den befalning 'gier,

At, skiönt jag icke kau min plicht värckställig giöra,

Skal jag doch viljan min med sorgse fiäder te, Fást sorgen hindrar mig det låford rätt framföra,

Som aldrig någon tid sin dödligbet skal se.

Ty skrif, min penna, skrif til eftervärldzens minne,

Hvad ogement beröm den herren lemnat har: Hur' han den store Carl med underdånigst sinne

Och trohet bafver int all sin lefnadz da'r;

« FöregåendeFortsätt »