Sidor som bilder
PDF
ePub

Valete.

Far väl min biärtans vän, haf tack för hvar en dager,

Vij hafve lefvat hoop.

Nu til at skillia oss

Sörg ey, fast Gud bahager

med suck och klagelåt,

Sku vij i evig frögd dock visslig mötas åt. Far väl, min' kiära barn, som uti späde åhren, Måst see ehr far i sorg och mig, ehr mor, på båren Samt två ehr syskon med. Gud vare ehr stedz när, Som till morlöse barn ett moders hiärta bär. Hans ande låte ehr tillväxa och tiltaga I alt hvad honom kan, samt menniskior behaga, Bevare eder från alt ondt till kropp och siäl! Gud höre önskan min: Min vän och barn,

Graf-skrifft.

farväl!

Här bvilar sig en mor med två sin barn i famnen,
Dem hon til verlden bracht kort för sin lefnadz slut,
Men tog dem bort igen till rätta sällhetz hamnen,
När hon i salig stund gick utur verlden uth.
Så kunde hon i dö'n sin barn ey öfvergifva,
Men tog dem både två af kiärlek med sig bort,
Ey heller ville the, se'n modren dog, här blifva,
Ty undrar ingen på, at deras lijf var kort.

VII.

Välförtient ähreminne

öfver

dygderijke matronan,

Hustru Barbara Leyell,

för detta

handelsmannens och brukz-patronens,
ehreborne och högachtad,

salig Herr Jacob Leyells

effterlåtne enckia,

hvars döde lekamen blef med skyldig heder uti sitt hvilorum införd i Stockholms stadz store kyrckia

den 19 Augusti 1694.

Eho som gråta kan, han fäller billigt tårar,

När döden rycker bort en from och dygdig siäl,
Som uti all sin dar på jorden lefvat väl,

Och ty med skillnad sin fast mångens hierta sårar.

De fromma gråta vist, at deras hoop, den ringa,
Den de så gärna see förökt, skal taga af,
Och med mång bitter tår nedsänkias uti graf,
Och at slätt ingen dygd kan dödzens hårdhet tvinga.

Med suckan sakna de så månge dygd-exempel,
Som man så gärna fölgt och billigt följa bordt;
Man märcker den förlust jämväl uppå den ort,
Där en slik christen siäl beprydde sin Gudz tempel.

Och om det möjligt vor', at bänck och stol kun' gråta, Så skulle visslig de och fälla mången tår,

När en from menniskia ur denne verlden går,

Som med mång andachts-ström har giordt them het- och våta.

Du, du, o arge verld, har största skiäl at klaga,
När en gudfruchtig dör; fast du så blinder är,
At du ey märckia kan, at det dig skada lär,
När Gud vil sine barn från jorden till sig taga.

Men sij, de äro de, som med sin' böner hämma
Det straff, du med tin synd och ondsko har förskyllt,
Då du Gudz vredes mått så öfverflödigt fyllt,
Ach vore ingen Loth, hur' snart skull Sodom bränna!

Stor orsak har tu tå at mer än mycket gråta,

Och med mång hiärtans ach nedfälla tår på tår,
När den rättfärdige blijr lagder uppå bår,

Hvars bön och suckan tig ey ringa kunnat båta.

Bland desse christnas hop, hvars död man högt beklagar, Med rätta räknas bör den salige matron',

Som jorden lemnat har och undfått himlens cron', Den hon med nit och fit har sökt i all sin dagar.

Dess hiärta visslig var den högste Gudens boning,
Där sann gudzfruchtans eld i helig låga brann
Lijk som på sitt altar, hvarföre man ock fann,
At alt hvad dygdigt var, det hade där sin våning.

Sin ungdoms vår har hon med dygde-blomster zirat,
Och echtenskapetz band med liuflighet beprydt;
Vijst moot sin kiäre barn och barn-barn alt, som lydt
Till trogen moders pris, hvar i hon aldrig firat.

Ey kunde medgångs vind dess hiärta så uphäfva,
At hon har ödmiukhet tilbaka nånsin satt;
Ey heller enckie-stånd och mången sorge-natt
Förmedelst motgångz storm dess tro och hopp förqväfva.

Dess gifmildhet lär nu mång arm och usel sakna,
Dem hon at giöra godt tyckt vara idel lust,
När hon så mången gång har lättat deras pust,
Dem hungrigom giett maat och kläder åt de nakna.

Gråt therför, hvem som kan, och låte tårar falla, I fromme, at I mist en ädel dygde-vän,

I verldzens barn, at Gud har tagit den igen, Som med så kraftig suck kund' honom stedz åkalla!

Dock hvad behöfver jag förmana til at gråta?
Jag ser ju tårar nog nedfalla mycket tätt
Af alla, som haa del i den förnäme ätt,
Som måst sin salige med hiärtans suck förlåta;

Ja ey allenast de; mång' andre redlig' hiärtan

Beklaga denne död, och vittna där med nog, Hur' ondt det giorde dem, at den matronan dog, Hvars dygd och vänskap de ey sakna utan smärtan.

I högt-bedröfvade, som denne sorg mäst rörer,
Lät Herrans hel'ga skick ehr tårar tårka af,
Och dem på denne stund tillika få sin graf,
När man den salige i grafven nederförer.

Men hennes dygde-namn skal intet blij i griften,
Ty det är mera värdt, än läggias uti mull,
Och pry'r dess lägerstad fast mer än sölf och gull,
Hvarpå sanningen sielf vist sätter denne skrifften:

Här hafver döden giömt en vacker dygde-spegel
Til gagnet, til sitt namn matronan Barbro Leyel,
En spegel, hvar uti man kunnat alla dar

Se dygdens klara bild, och hvad som täckligt var För Gud och menniskior. Den har nu döden tagit, Och, som dess vana är, förstört och sönderslagit,

At den nu intet mer kan gifva något skien,
Men måste multna bort inunder denne sten.
Dock skal det samma glas blij härligt reparerat,
Af högste Gudens hand, och såledz reformerat,
Att denne spegel skal i himlens härlighet
Ha större lius och skien, än någon säija vet.

Jag

VIII.

Välförtiänter ähre-stod,
Uprest med ett sorgse mod
vid

kongl. may:tz tro tienares

och secreterares uti dess cammar-collegio,
edle och välborne herrens,

Herr Niclas Leyonflychts

sorg-beprydde graf

uti S:t Jacobs kyrckia, hvar uti dess andelöse lekamen
den 9 December 1694

med anständig heder infördes.

ag skulle, men jag kan ey, som mig bör, beskrifva Den edle herres låf, som nu sin ögon lyckt,

Hvars gunst min välfärds stöd jag tänckte längre blifva; Men ach, han är nu död, herr Niclas Leyonflycht.

Min' tårar tillra ner, när jag det namnet nämner,
Min penne vil ey fort at skrifva något mer;
Dock mig min skyldighet den frijhet icke lämner
At tystna där med af, men den befalning gier,

At, skiönt jag icke kau min plicht värckställig giöra,
Skal jag doch viljan min med sorgse fiäder te,
Fast sorgen hindrar mig det låford rätt framföra,
Som aldrig någon tid sin dödlighet skal se.

Ty skrif, min penna, skrif til eftervärldzens minne,
Hvad ogement beröm den herren lemnat har:
Hur' han den store Carl med underdånigst sinne
Och trohet hafver tient i all sin lefnadz da'r;

« FöregåendeFortsätt »