Valete. Far väl min biärtans vän, haf tack för hvar en dager, Vij hafve lefvat hoop. Nu til at skillia oss Sörg ey, fast Gud bahager med suck och klagelåt, Sku vij i evig frögd dock visslig mötas åt. Far väl, min' kiära barn, som uti späde åhren, Måst see ehr far i sorg och mig, ehr mor, på båren Samt två ehr syskon med. Gud vare ehr stedz när, Som till morlöse barn ett moders hiärta bär. Hans ande låte ehr tillväxa och tiltaga I alt hvad honom kan, samt menniskior behaga, Bevare eder från alt ondt till kropp och siäl! Gud höre önskan min: Min vän och barn, Graf-skrifft. farväl! Här bvilar sig en mor med två sin barn i famnen, VII. Välförtient ähreminne öfver dygderijke matronan, Hustru Barbara Leyell, för detta handelsmannens och brukz-patronens, salig Herr Jacob Leyells effterlåtne enckia, hvars döde lekamen blef med skyldig heder uti sitt hvilorum införd i Stockholms stadz store kyrckia den 19 Augusti 1694. Eho som gråta kan, han fäller billigt tårar, När döden rycker bort en from och dygdig siäl, Och ty med skillnad sin fast mångens hierta sårar. De fromma gråta vist, at deras hoop, den ringa, Med suckan sakna de så månge dygd-exempel, Och om det möjligt vor', at bänck och stol kun' gråta, Så skulle visslig de och fälla mången tår, När en from menniskia ur denne verlden går, Som med mång andachts-ström har giordt them het- och våta. Du, du, o arge verld, har största skiäl at klaga, Men sij, de äro de, som med sin' böner hämma Stor orsak har tu tå at mer än mycket gråta, Och med mång hiärtans ach nedfälla tår på tår, Hvars bön och suckan tig ey ringa kunnat båta. Bland desse christnas hop, hvars död man högt beklagar, Med rätta räknas bör den salige matron', Som jorden lemnat har och undfått himlens cron', Den hon med nit och fit har sökt i all sin dagar. Dess hiärta visslig var den högste Gudens boning, Sin ungdoms vår har hon med dygde-blomster zirat, Ey kunde medgångs vind dess hiärta så uphäfva, Dess gifmildhet lär nu mång arm och usel sakna, Gråt therför, hvem som kan, och låte tårar falla, I fromme, at I mist en ädel dygde-vän, I verldzens barn, at Gud har tagit den igen, Som med så kraftig suck kund' honom stedz åkalla! Dock hvad behöfver jag förmana til at gråta? Ja ey allenast de; mång' andre redlig' hiärtan Beklaga denne död, och vittna där med nog, Hur' ondt det giorde dem, at den matronan dog, Hvars dygd och vänskap de ey sakna utan smärtan. I högt-bedröfvade, som denne sorg mäst rörer, Men hennes dygde-namn skal intet blij i griften, Här hafver döden giömt en vacker dygde-spegel Se dygdens klara bild, och hvad som täckligt var För Gud och menniskior. Den har nu döden tagit, Och, som dess vana är, förstört och sönderslagit, At den nu intet mer kan gifva något skien, Jag VIII. Välförtiänter ähre-stod, kongl. may:tz tro tienares och secreterares uti dess cammar-collegio, Herr Niclas Leyonflychts sorg-beprydde graf uti S:t Jacobs kyrckia, hvar uti dess andelöse lekamen med anständig heder infördes. ag skulle, men jag kan ey, som mig bör, beskrifva Den edle herres låf, som nu sin ögon lyckt, Hvars gunst min välfärds stöd jag tänckte längre blifva; Men ach, han är nu död, herr Niclas Leyonflycht. Min' tårar tillra ner, när jag det namnet nämner, At, skiönt jag icke kau min plicht värckställig giöra, Ty skrif, min penna, skrif til eftervärldzens minne, |