Hur' han uti sitt kall med ömbet har handterat
Sin konungs höga rätt, at intet där emot
På något sätt skull' skie; hur' väl han observerat,
Hvad som bepryda kan en redlig patriot;

Hur' han til kongens tienst båd' dag och natt tilsatte, Allenast at den ey det ringste studza skull', Hvarmed han fuller giordt sin kropp och leder matte, Men sanckat evigt låf uppå sin döde mull;

Hur' han all vördnat har sin höge förmän visat,
Och all den lydno tedt, som han har kunnat giordt,
Så at af dem nu blijr med heder nämd och prisat
Den goda conduit', man städz hos honom spordt;

Hur' han sin lefnad all så styrt och regulerat,
At ban ey skiötte om, hvad blåa afvund sad';
Hur' dygden sielfver har dess ädle mod jousterat,
At han i mot och med var lika nögd och glad';

Hur mången han har sökt med råd och dâd at hielpa,
Som offra på hans graf mång' dryge tårars mått,
Och klaga bitterlig, at döden skolat stielpa,

Den, som så mången ment och giordt af hiärtat gått;

Bland hvilkas hop jag mig med största skiäl insluter,
Och som jag lycklig mig kund' skatta af hans gunst,
Mitt bierta skyldigst nu mång suck och tår utgiuter,
At den så hastigt är försvunnen som en dunst.

Alt detta borde du, min penna, väl beskrifva,
Och ännu mycket mer på allerbästa sätt;

Men fast du är för svag, alt sådant så at drifva,
Som Leyonfly chts förtienst det fordrar med all rätt,

Skall det doch skrifvit blij i evighetens ceder,

Och ingen prick däraf af Momo strykas ut;

Men utaf Famæ mund herr Leyonfly cht til heder
Utspridas, til dess alt i verden ser sitt slut.

Lät då, välborne fru, aftorckas edra tårar
Utaf det vackre låf, ehr herre lemnat qvar;
Fast högste Gudens hand ehrt fromma hierta sårar,
Han likväl är och blijr ehr tröst och ehrt försvar.

Detsamma kan ock så försöta eder klagan,

I ädle telningar, som mist ehr fader kiär,
Den nåderijke Gud inunder sielfve agan
För edert bästa vist en faders omsorg bär.

Den sorg, som eder har, förnähme slächt, bedröfvat,
Lär jämväl här utaf sin egen lindring se,
Ebr gode bror och vän, den tiden ehr beröfvat,
Skal evigheten ehr med glädie återgie.

Därmed vil jag och sielf mitt egit sår förbinna,
Som Parca i mitt bröst så diupt inskurit har,
Samt himlens hel'ga skick med vördnat mig påminna,
Och sätter til ett slut på grafven desse ra'r:

En man, den himlen krönt med ädle sinsens gåfvor, Sin konung huld och kiär, och i des tiänst en träl,

Ifrån sin arbetz-tyngd sig hvilar här och såfver

Med denne öfverskrifft: Han hafver lefvat väl.

IX.

Åminnelse-skrifft

öfver

framledne handelsmannen uti Stockholm,

ehreborne och välachtad,

Herr Måns Nils-son,

hvilken efter ett christligit och välfördt lefverne uppå sitt

84 ålders åhr i Herranom afsomnade den 6 November 1694 och den 13 Januarii 1695 uti sitt hvilorum christ-hederligen befordrades.

Så vil den högste Gud, den honom ährar, ähra,

Att han välsignat blijr och lemnar ett godt namn,
Får åldrens silfver-skrud uppå sitt hufvud bära,
Och går af lefnad mätt till salighetens hamn.
Vij märkia detta nog vid denne döde-kista,

Som herr Måns Nielssons been uti sin giōmmo har,
Hvars vandels redlighet vij sakna nu och mista,
Men låfvet därutaf skal hos oss lefva qvar;

Ty han den högsta bar med sann gudzfruchtan prisat,
Och med uprichtighet sin nästa altid mött,

I all sin vandel sig som en rätt christen visat,

Förachtat världzens flärd, och intet därom skiött.
I ehrbarhet och dygd sin hela lifz-tijd vandrat,
Med äbra och beröm sin värld så genomgått,
At nu hans lefnad är i engla-lijf förandrat,

Sen han här niutit har ett signat ålders-mått
Af tre och ottij åhr. Ett mått, som desse tijder
Den store Gudens nåd åt ganska fåå plär gie,
Ett mått, som Mosis ord och facit öfverskrider.
O nåd, o härligt prof af Gudz välsignelse!
Sij såledz sannas thet, at the som Herren ähra,
Vil Herren ähra 'gen i tijd och evighet
Med långt, med evigt lijf. Hvad vil man mer begiära?
Vij önskom lycka til en sådan salighet!

X.

Graf-skrifft

öfver

den fordom ehrevyrdige och vällärde herren,
nu mera hos Gud evinnerligen salige

Herr Matthias Iccelius,

Gudz, ordz trogne tienare och vaksam kyrkoherde i Furingstad församling uti Östergötland, hvars döde lekamen med anständig heder christ-öfligen jordsattes i sochnekyrkian dersammastädes den 19 Junii anno 1695.

Hasteligen i penna fattat och från Stockholm öfversändt.

Seer, o I dödlige, vid denne sorge-båren

Den stora grymhets macht, som döden öfvat har, Hur som han hafver skildt en heerde ifrån fåren, En man från makan sin, från barnen deras far,

Från slächten en god vän, och ifrån hela jorden
En christen utan flärd, i det han slagit kull
Den Högstes tienare, som redligt skiötte hiorden,

Den honom var betrodd, men lägges nu i mull.

Matthias var hans namo, det heter en Gudz gåfva, Och var han vislig den, som Herren hafver skiänckt Til mångens siälagagn, de honom skyldigt låfva,

Men klaga, at han togs från dem så oförtänckt.

Han var och gifven vist sitt hus til mycken gamman,
Det som hans enckia nu med tårar vittna kan,
Med den han lefvat har i ächta kiärlek samman,
Som en uprichtig vänn och hiertans frommer man.

Små barnen öka och med deras modrens tårar,
Fast åldren hindrar dem at rätt sin sorg förstå,
Som deras späda bröst så ganska bittidt sårar,
När de behöfde bäst sin far at lita på;

Ty dödsens grymhet har en sådan gåfva röfvat,
Och i dess ställe giett ett ymnigt tåre-mått
Åt mor och barn ihop, som han så hårt bedröfvat,
At deras glädie syns en ända hafva fått.

Men dock hvad säger jag? Hur skal ehr glädie ändas,
När eder man och far den rätta glädien får?
Ehrt sinne bör från sorg til glädie billigt vändas
När I betäncken det, och at ey döden rår

At fälla hvem han vil, den högste Gudens villia
Är dödens efterfölgd, och fast än Herrans hand
Har täckts ebr man och far med sorg från eder skillia;
Sku I dock mötas åth i det förlofde land,

Där idel sällhet bor, och ingen sorg mer finnes,
Där glädie-solen ey skal nånsin nedergå.
Af detta tröster ehr och för' ehr det til minnes,
Til dess den sällhet I ock värcklig niuta få!

I medlertid vil jag, som, ochså sorgse saknar
I denne fromme man en redlighetens vän,
Tilönska honom ro, til's han med glädie vaknar
At utur dödsens säng odödlig upstå 'gen.

i

En man, som Herrans hiord med lifzens ord bespisat, Och med sitt lefverne på rätta vägen visat,

Blijr under denne sten på kropsens vägnar lisat,

Och skal för trogen tienst af Herrans mund blij prisat.