Sidor som bilder
PDF

llur fåfängt är det då sin hjerna här besvara

Med ting, som himmelsk ä och ha en himmelsk ähra,
Emedan vi med platz, hvad jordiskt är, förstå,
Det våra ögon se och fötter träda på?

[ocr errors]

Ty ach, ach ve! bär hörs en sorg, en gråt. en jämmer,
Som går oss alla an och allas hiertan klemmer.
Ulrika är ey mer! Elnora är sin kos,
Den nordske konungs skat, al Sverjes lof och ros!

[ocr errors][ocr errors]

Vår gula svenska hörs ey mer med siskan gröna,
Men vipan skrikit nog: du Typh, gif hijt min sköna.
Det måsta som man hör, är sorglikt måse-skrik;
Bland dem och svanen har stämt in til detta lik.

[ocr errors][ocr errors]

- Det Herkolicke nu har varit kar at röfva,

Ehuru vidt han och kring jorden kunnat ströfva:
Ту det som saknas, var för androm alt för högt,
Och ingen bättre tiänt, än den som det hbr sökt;

Vår store Carl, som fåt hvad himmeln honom gifvit,

Et kåstbart smycke, som doch nu nr kronan skridit, Och der et mörker, samt en märklig sakna giort, I ty det var af vígt och värde mer än stort.

Det var en pärla, som ey kunde nog värderas,
Ey eller af nån an, än sådan konung bäras,
Som uti Norden väl sielf nordisk henne fåt,
Men doch i sken och glantz vidt öfver andra gåt.

I Österländren har man mången pärla funnit,

Men aldrig någon som til dennes glantz har hunnit, Och med så mången färg har spelt så klar och häll, At man des veder-sken sedt öfver alla fiäll.

En pärla, som i gull ey kunde längre sitta,

Men måtte högre up ur sielfva solen titta.
Stor saknad för vårt land! i ty hon nu gå ner,
Och efter denna dag få vi ey se den mer.

[ocr errors]

Ja, Merkur står ey til. at Juno mer vil komma,

Ey eller höres stort af Päon med sin blomma.
Det talar ingen om, hvad Venus mera gör,
Och om Cupido i sit pile-koger rör.

Hvad höres då? Et ve, et vc, som ey kan ändas,
Så länge jorden står., och jord til jord lär vändas.
Ty altid saknas 'den som kungen var så tro,

De sinas högsta tröst, al Svia barnas ro.

[ocr errors][ocr errors][ocr errors]

Men sij, hon är ey half; de norner â docb borta,

Som varit ense om des halfva längd at korta.
Hvad står til giöra då? Om man dem ropa vil
At knytan hop igen, ha de ey makt der til.

Ty hvad som slutit år med högsta Gudens minne,
Det måste för sig gå, så nte såsom inne.
Det ser man nog är skedt, ach ve! i Baldurs hus,
Der Odder blinde nu fåt giöma bort et lins,

[ocr errors]

Et lins, som för oss lyst i kyskhet, dygd och heder, I vijshet och förstånd, samt alla vackra seder;

Et lins, som nyligt har i Glisis-vall gåt ner,

Men stiger åter up at lysa dubbelt mer;

låt lins, som har tändt up sin mindre lius: af samma
A trenne än hos oss, men fyra hos sin mamma;
Der komma de ihop at giöra stiernor sin.,
I dygdens Carlevagn, som drifves af hans fru.

Om detta stora lius jag vil än något säja,
Alenast at de fel, som ingen väl kan väja,
Ey samlas alt för nätt och läggas på en vigt,
Som år så snäll, at den ey täl ens ögnesigt.

Ty har Melpomene min tunga tidigt tvungit,
Lär vâl Thalia ey så månge ord fått sungit.
Och skull Terpsichore med Erato ey så
Få friska up det qvad, som bör helt klagligt gå.

Min önskan vore väl med korthet alla vinna,

Emedan all min tid doch föga torde hinna,
Att här den ringste dygd, som dygdens drotning haft,
Til pricka föra ut, men måste gifva tapt.

[ocr errors]

Det höga stierne-hvalf sig under ändring kastar,

Och solens klara ell, ehuru den och hastar,
Måst ofta låta sig förmörkas af et moln,
Som Ogöthen kört up från sör til norre poln.

Ja, efter himle-lius har man och ofta letat

Uti de rum som de tilförnde lyst och setat,
Doch icke funnit mer; men nya ha sig tedt
Och lyst en liten tid: sen har dem ingen sedt.

När sådan ändring sker uti det höga vida,

Hvad tro då Fröja vår här nedre måste lida,
Som sielf orörlig har sin varma, lif och gång,
Sin rörelse och kraft af himla kroppars tvång?

Slikt timar alla ting, och hielper ey at klaga

För alvis Jofur, som doch städse lârer laga,
At alt hvad han har gîort så länge blifver fast,
Til des han sielf det rör, då faller alt med hast.

Hvar är du, Babel skön? hvar är din store koning,

Som su: jag har dig bygt til konungs hus och boning? Är du ey borta nu, som den som aldrig var, Försvunnen som en rök, den fort med vädret far?

Hvar är och så din pracht, Hierusalem, du störste

Bland Zions dötrar, som haft sielfva fridens förste?
Ehvem man fråga vil, så får en doch til svar:
Af al din stora ståt är rummet föga qvur.

О Rom, du år ey mer den du och för har varit,

Dit välde och din macht bar långt ifrån dig farit,
Och fast dig synes ån, at du är stor och står;
Är doch dit våsend likt den dag, som var i går.

Men si, här är fast mer: en dygdens drotning lämnat
Tre dygde-barn, som hon och har til spiran ämnat.
Sielf var hon föd utaf ur-gammal kunga ätt,
Som har sig grundat fast på víjshet, dygd och rätt.

Från Saxnrs Witikind och Danske Gormer gamla

Kan man des ätter och des aner riktigt samla.
Sen har et Vena-bund och i vårt Svia-Iand
Mång hielte af des stam giet scepter uti hand.

Den nämste elle-stad til detta klara liuset

Har varit, som man vet, det Danske kunga huset, @om Christianer med Fredrike konger giet At samma rike, som och dem har gierna sedt.

Et lius, som för en tid der börjat til at lysa,
När det Latona har ey längre kunnat hysa,
I ty det vuxit til i klarhet, glantz och sken,
At alla stiernor af des blixter lider men.

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »