Sidor som bilder
PDF
ePub

Hur fåfängt är det då sin hjerna bär besvära
Med ting, som himmelsk ä och ha en himmelsk äbra,

Emedan vi med platz, hvad jordiskt är, förstå,
Det våra ögon se och fötter träda på?

Må vi ey qvida då, som gladdes så i våras
Åt jubel-festen vår, och tänkte ey at dåras

Utaf en sorgse gök, som sedan guckat ut
Och giort på al vår ro et svårt och sorglikt slut?

Ty acb, ach ve! bär hörs en sorg, en gråt, en jämmer,
Som går oss alla an och allas hiertan klemmer.

Ulrika är ey mer! Elnora är sin kos,
Den nordske konungs skat, al Sverjes lof och ros!

Så gå de dagar bort med sorg, med ve och qvida,
På hvilka man doch plär i skog och engar vida

Ha hiertans ro och lust, så af den darrand säf,
När vädret säfligt blås, som af vår lärkas näf.

Men nu! man märker ey de liufve nätter-galer
I skogar, lundar oeb de stora herrars saler.

Ey kutrar orren mer, ey ock den kiäder-top,
Ja, sielf Aurora går ey nu så härlig op.

Vår gula svenska hörs ey mer med siskan gröna,
Men vipan skrikit nog: du Typh, gif bijt min sköna.

Det mästa som man hör, är sorglikt måse-skrik;
Bland dem och svanen har stämt in til detta lik.

Ja, ufven klagar än, och uglan med sit huhu,
Samt flere sorge-diur, som sörja högt sit hufvu,

En kongens fogel skön, som sungit sit far-väl,
Och i sin bästa sång giet up bå lif och siäl.

Ey slår nån bofink an, ey tör nån taltrast tala,
Ey visar sig och mer den ädla sommar-svala:

I ty des prydna är al röfvad med en bast,
Et gyllend äple skönt, som sat vid kronan fast.

Det Herkol icke nu har varit kar at röfva,
Ehuru vidt han och kring jorden kunnat ströfva:

Ty det som saknas, var för androm alt för högt,
Och ingen bättre tiänt, än den som det hbr sökt;

Vår store Carl, som fåt hvad himmeln honom gifvit,
Et kåstbart smycke, som doch nu ur kronan skridit,

Och der et mörker, samt en märklig sakna giort,
I ty det var af vigt och värde mer än stort.

Det var en pärla, som ey kunde nog värderas,
Ey eller af nån an, än sådan konung bäras,

Som uti Norden väl sielf nordisk henne fåt,
Men doch i sken och glantz vidt öfver andra gåt.

I Österländren har man mången pärla funnit,
Men aldrig någon som til dennes glantz har bunnit,

Och med så mången färg har spelt så klar och häll,
At man des veder-sken sedt öfver alla fiäll.

En pärla, som i gull ey kunde längre sitta,
Men måtte högre up ur sielfra solen titta.

Stor saknad för vårt land! i ty bon nu gå ner,
Och efter denna dag få vi ey se den mer.

Är det ey orsak nog at inga foglar qvitra,
Och Sigar vågar ey at spela på sin citra,

Och at siörånen så förskräkte bryta af
Sin liufve sommar-sång och qvida i sit baf?

Ja, Merkur står ey til, at Juno mer vil komma,
Ey eller höres stort af Päon med sin blomma.

Det talar ingen om, hvad Venus mera gör,
Och om Cupido i sit pile-koger rör.

Hvad höres då? Et ve, et ve, som ey kan ändas,
Så länge jorden står, och jord til jord lär vändas.

Ty altid saknas "den som kongen var så tro,
De sipas högsta tröst, al Svia barnas ro.

Ty är alt tyst och dödt: alenast sorg och klagan,
Och svåre sorge-liud, de böras mer än slagan.

Hvem skal man skylla då, än dig, o Atropos!
Bland dina systrar värst, en grymmer döds bråfoss?

Hvad Clotbo lagt oppå och Lachesis har spunnit,
Var ey så vida än, at det til slan har hunnit:

De gåfvo sig väl tid och voro ey så brå;
Men du, du Atropos! var den som dref uppå.

För bittidt skar du af den trå, du ey lärt spinna,
Der du doch töfva bordt, och först den låtit tvinna,

Och så tilbaka gå och snos, så länge som
Den sielf har lupit af, och sländan blifvit tom.

Men sij, hon är ey balf; de norner ä doch borta,
Som varit ense om des balfva längd at korta.

Hvad står til gjöra då? Om man dem ropa vil
At knytan hop igen, ba de ey makt der til.

Ty bvad som slutit är med högsta Gudens minne,
Det måste för sig gå, så ute såsom inne.

Det ser man nog är skedt, ach ve! i Baldurs hus,
Der Odder blinde nu fåt giöma bort et lius,

Et lius, som Sverje lyst i tretou bela vintrar,
Ocb lär än lysa städs i bimmeln, der det glintrar;

Et lius, hvars like ey på Heligs-ön har ståt,
Från första tiden hon det helga namnet fåt;

Et lius, som för oss lyst i kyskhet, dygd och heder,
I vijshet och förstånd, samt alla vackra seder;

Et lius, som nyligt bar i Glisis-vall gåt ner,
Men stiger åter up at lysa dubbelt mer;

Et lius, som har tändt op siu mindre lius: af samma
Ä trenne än hos oss, men fyra hos sin mamma;

Der komma de ihop at giöra stiernor siu,
I dygdens Carlevago, som drifres af hans fru.

Om detta stora lius jag vil än något säja,
Alenast at de fel, som ingen väl kan väja,

Ey samlas alt för nätt och läggas på en vigt,
Som är så snäll, at den ey tål ens ögnesigt.

Ty har Melpomene min tunga tidigt tvungit,
Lär väl Thalia ey så månge ord fått sungit.

Och skull Terpsichore med Erato ey så
Få friska up det qvad, som bör belt klagligt gå.

Min önskan vore väl med korthet alla vinna,
Emedan all min tid doch föga torde binna,

Att bär den ringste dygd, som dygdens drotning haft,
Til pricka föra ut, men måste gifva tapt.

Doch skulle Thamur vår sin galt så häftigt drifva,
Att jag ey följa mått, men nödgas efter blifva:

Så lär nån Merkur väl för Thordön falla ned
Och bidja, at han ey på Päons son blir vred.

Det höga stierne-bvalf sig under ändring kastar,
Och solens klara ell, eburu den och bastar,

Måst ofta låta sig förmörkas af et moln,
Som Ogötben kört up från sör til norre poln.

Ja, efter himle-lius har man och ofta letat
Uti de rum som de tilförnde lyst och setat,

Doch icke funnit mer; men nya ba sig tedt
Och lyst en liten tid: sen har dem ingen sedt.

När sådan ändring sker uti det höga vida,
Hvad tro då Fröja vår här nedre måste lida,

Som sielf orörlig har sin varma, lif och gång,
Sin rörelse och kraft af himla kroppars tvång?

Slikt timar alla ting, och bielper ey at klaga
För alvis Jofur, som doch städse lärer laga,

At alt hvad han har giort så länge blifver fast,
Til des han sielf det rör, då faller alt med hast.

Hvar är du, Babel skön? hvar är din store koning, Som sa: jag bar dig bygt til konungs hus och boning?

Är du ey borta nu, som den som aldrig var, Försvunnen som en rök, den fort med vädret far?

Hvar är och så din pracht, Hierusalem, du störste
Bland Zions dötrar, som haft sielfva fridens förste?

Ehvem man fråga vil, så får en doch til svar:
Af al din stora ståt är rummet föga qvar.

O Rom, du är ey mer den du och för har varit,
Dit välde och din macht bar långt ifrån dig farit,

Och fast dig synes än, at du är stor och står;
Är doch dit väsend likt den dag, som var i går.

Men si, här är fast mer: en dygdens drotning lämnat
Tre dygde-barn, som hon och har til spiran ämnat.

Sielf var hon föd utaf ur-gammal kunga ätt,
Som har sig grundat fast på vijshet, dygd och rätt.

Från Saxars Witikind och Danske Gormer gamla
Kan man des ätter och des aner riktigt samla.

Sen har et Vena-bund och i vårt Svia-land
Mång hielte af des stam giet scepter uti hand.

Den nämste elle-stad til detta klara liuset
Har varit, som man vet, det Danske kunga huset,

Som Christianer med Fredrike konger giet
At samma rike, som och dem bar gierna sedt.

Et lius, som för en tid der börjat til at lysa,
När det Latona har eg längre kunnat hysa,

I ty det vuxit til i klarhet, glantz och sken,
At alla stiernor af des blixter lider men.

Ja, näst förn Ceres bar der lyktat til at prässa
De feta olje-bär, och Oor skull börja bvässa

Sin hårda aske-spiut för fredens-rike kong,
Den siste som ey då sedt Ores tält en gång.

« FöregåendeFortsätt »