Men ach, hvad är långt lijf, än länge plågad blifva, Säll då, och mehr än säll är den dygdälskand siälen, Säll hon, och jem väl den, som från des moders bierta Går denne fäl förbij och straxt till himlens land, Där man i evighet ey veet af någon smärta, Där ingen nöd ell' död har var't ell' vara kan. Lät då, herr Dahlström, eij ehr tårar strömlijkt rinna, Där sommar evigt fins förutan någon ända, XXXII. En Gabriel til namn och gagn Från jorden far til sällhets hamn Sannat kongl. may:tz tro man och gouverneur öfver hertigdömet Zweybrücken, Gabriel Oxenstierna Thureson, grefve och frijherre til Fijholm, Hiulestad, Stenstad blef med christhederlige ceremonier uti sin hvijlokammar införd nti Jäders kyrckia den 29 October 1707. Dom fordom Gabriel, den store Gudz legaten, Det vitnar Daniel, med den han confererat Zach'rias vitnar ock, när han gudztiensten skiötte I Nazaret man ock det vitsord vist kan finna, Altså på lijka sätt, dock uti visse delar, Kan man med största skiäl den salig grefven prijsa, Att han en Gabriel och en så hög minister Hans vijshet kunde det, som vichtigt var, uträtta, Hvargenom han ock sig ett högre rum förvärfvat, Näst Gud, sin konung och vårt Sverge att betiena, XXXVIII. Sacræ regiæ majestatis magnæ fidei vir et Provinciæ Cuprimontanæ gubernator eminentissimus, Numen generosissimus nobilissimusque baro, Dn. Nicolaus Gripenhielm, nunc in coelis æternum beatus. umen summum sancte colendo, Iustitiæ ductum presse sequendo, Constantiam dictis factisque adhibendo, Obedientiam regi devote præstando, Lenitate severitatem temperando, Alacritatem negotiis adjungendo, Veritati et modestiæ enixe studendo, Saluti publicæ inprimis consulendo, Gravitatem muneris rite tuendo, Provinciam commissam prudenter regendo, Mense Aprili a:0 MDCCVI. XXXIX. Grift-minne ehreborne och välförnäme, nu evinnerligen salige handels-mannen, Herr Gerdt Specht, som den 9 Julij 1707 i Stockholm christlofligen begrofs. Sonnet. ist der wehrte Specht von uns hinweg gegangen, Der Gott und Tugend vor sein höchsten Schatz geschätzt, An dem in Leben und im Tod er sich ergetzt, Und an der Eitelkeit sein Hertz niemahls gehangen. Drum ist auch nun erfült sein heiliges Verlangen, Da er, der seinen Trost auf Gott hat fest gesetzt, Und seinen Nechsten nie (trotz Neidersmund) verletzt, Vor Gott dem Höchsten thut in heil'gem Schmucke prangen. Er stirbt und lebet doch. Sein Gott-geliebter Wandel, Dreyfältig ehlich Lieb', Aufrichtigkeit im Handel, Mit leidend Hertz und Hülf vor alle die da leiden, Einmüthig zeugen diss bey seinem sel'gen Scheiden: Der lebet wol und stirbt gerecht, Wer lebt und stirbt wie Gerhard Specht. |