Sidor som bilder
PDF
ePub

Men ach, hvad är långt lijf, än länge plågad blifva,

Från vagga och til båår en daglig död at sij? Hvad kort lijf åter, än snart up till himlen klifva,

Och önskligt blifva från förvanskligheten fri.

Säll då, och mehr än säll är den dygdälskand siälen,

Som bar så snart och väl fulländat bär sitt lopp: Hon lyckligst sluppit bar den grymme verldsens fälen,

Som kastar vår lifzbååt snart opp, snart neer, snart opp.

Säll hon, och jemväl den, som från des moders bierta

Går denne fiäl förbij och straxt till himlens land, Där man i evighet ey veet af någon smärta,

Där ingen nöd ell' död har varit ell vara kan.

Lät då, herr Dahlström, eij er tårar strömlijkt rinna,

Sän eder vän är frälst från jordens tåre-dabl;
Men lät dess lembnad lof ehrt biertans sår förbinna,

Til dess I råkas fåå i bimlens glädie-saal,

Där sommar evigt fins förutan någon ända,

Där man eij hafver at befabra någon höst, Ebr ängslan bör derförnu billigt återvända,

Ty detta är och blijr den allerstörste tröst.

XXXII.

En Gabriel til namn och gagn
Uppå odödlighetens vagn
Från jorden far til sällhets hamn
Och lembnar ett odödligt namn.

Sannat


kongl. may:tz tro man och gouverneur öfver

hertigdömet Zweybrücken,

högvälborne herr grefve
Gabriel Oxenstierna Thureson,
grefve och frijherre til Fijholm, Hiulestad, Stenstad

och Båttna, blef med christhederlige ceremonier uti sin hvijlokammar införd nti

Jäders kyrckia den 29 October 1707.

Som fordom Gabriel, den store Gudz legaten,
För andra brukad blef bland bela engla-staten
De vichtigaste värf på jorden att beställa,
Som skull’i evig tijd till allas sällhet giälla.

Det vitnar Daniel, med den ban confererat
Uti de Persers hof och trolig informerat,
Hvad så i andlig' måhl som värdzlig skulle hända
Ifrån den tijd, då var, ocb in till verldens ända.

Zacb'rias vitnar ock, när ban gudztiensten skiötte
Och denne Abgesandt i templet honom mötte,
Hvad om tillkommand' ting ban bonom föresade,
Men till det blef bestält, en tystnad uppå lade.

I Nazaret man ock det vitsord vist kan finna,
Att han för den, som var den allersälste qviana
Bland alle Ewas barn, den hemlighet förklarat,
Som af naturens lius blef aldrig uppenbarat.

Altså på lijka sätt, dock uti visse delar,
(Förty at menpiskiom en engla förmån felar)
Kan man med största skiäl den salig grefven prijsa,
Att bao, sin namne lijkt, med råd och dåd kun’ vijsa,

Att han en Gabriel och en så hög minister
Från Sver'ge varit har, at han bör blij beprijster
Så väl som någon aon, som sine legationer
Uträttat väl och rätt för Sver'ges trenne croper.

Hans vijshet kunde det, som vichtigt var, uträtta,
Hvad stridigt förekom, kund bans rättvijsa slätta,
Försichtigheten kund' altsammans väl betämia,
All skade böija af, all nyttigbeet befrämia.

Hvargenom ban ock sig ett högre rum förvärfvat,
Där icke döden had' emedlertijd fördärfvat
Det skalet, hvilcket här den edle kiärnan hyste,
Hvaruti vett och nijt, förstånd och kärlek lyste,

[ocr errors]

Näst Gud, sin konung och vårt Sverge att betiena,
Och alt sitt villia och sitt kunna dem at läga.
Ty bör ock, Sver’ge, dig, om du vill tacksam vara,
Dess böga namn och lof i minnet ditt förvara,
Och om du af förtienst vill lofva någon gierna,
Då aldrig glömma bort gref Gabri'l Oxenstierna.

XXXVIII.

Sacræ regiæ majestatis magnæ fidei vir et Provinciæ Cuprimontanæ gubernator

eminentissimus, generosissimus nobilissimusque baro, Dn. Nicolaus Gripenhielm,

nunc in coelis æternum beatus.

Nomen

umen summum sancte colendo,
lustitiæ ductum presse sequendo,
Constantiam dictis factisque adhibendo,
Obedientiam regi devote præstando,
Lenitate severitatem temperando,
Alacritatein negotiis adjungendo,
Veritati et modestiæ enixe studendo,
Saluti publicæ inprimis consulendo,

Gravitatem muneris rite tuendo,
Reverenter fortunam babendo,
lugale foedus caste servando,
Provinciam commissam prudenter regendo,
Erga omnes se bonum et æquum præbendo,
Nobilitatem generis virtute illustrando,
Honores per labores præclare merendo,
lovidiæ ictus animose spernendo,
Eridi nunqvam, sed paci litando,
Laudes acqvisitas in dies augendo,
Memoriam sui reliqvit immortalem.

Mense Aprili a:0 MDCCVI.

XXXIX.

Grift-minne

öfver
ehreborne och välförnäme, nu evinnerligen salige

handels-mannen,

Herr Gerdt Specht,
som den 9 Julij 1707 i Stockholm christlofligen begrofs.

Sonnet.

S.

ist der wehrte Specht von uns binweg gegangen, Der Gott und Tugend vor sein höchsten Scbatz geschätzt,

An dem in Leben und im Tod er sich ergetzt, Und an der Eitelkeit sein Hertz niemabls gehangen. Drum ist auch nun erfült sein heiliges Verlangen,

Da er, der seinen Trost auf Gott hat fest gesetzt,

Und seinen Nechsten nie (trotz Neidersmund) verletzt, Vor Gott dem Höchsten thut in heil’gem Schmucke prangen. Er stirbt und lebet doch. Sein Gott-geliebter Wandel,

Dreyfältig ehlich Lieb, Aufrichtigkeit im Handel,

Mit leidend Hertz und Hülf vor alle die da leiden,
Einmüthig zeugen diss bey seinem sel'gen Scheiden:

Der lebet wol und stirbt gerecht,
Wer lebt und stirbt wie Gerhard Specht.

« FöregåendeFortsätt »