Sidor som bilder
PDF
ePub

Men lekte än en jul de gängse jule-lekar,
Dem Astril honom lärt, och Venus ey förnekar;

Hvars egen bild alt mer nu syntes blifva blek,
Til siufalt fyrti dygn ha prisat samma lek.

Så sken den stiernan up, hos Sifs Amaja tänder,
Af ellen som gik ut af fredens rike länder.

Hvar på Orustu slog det liufve olje-blad
Ur Friggas lena hand och fik åt Aurman glad,

Som doch ey bindra kan des grenar evigt grönska,
Om de man artas som des stam, och alla önska.

Men den som dygden ey sin’aner bygger på,
När de bär bli som mäst, så ä de alt för få,

Emedan intet är, at stora slägter visa,
Der icke bvar och en des egna dygder prisa;

Ty farfars farfars far, och flera draga fram,
När man ey doger sielf, är mera en til skam.

Nog kan en namnet lätt af sina fäder ärfva,
Men hvar och en måst sielf des rätt med dygd förvärfva,

Ty eljest fruktar jag, at Irus med sin staf,
Han gör mång ädling fri til trälars träl och slaf.

Och kring ens fäders sköld, der tapre darter hänga,
Hvad hielper doch en an en bägn af odygd stänga?

Ty deras lof det blir, om alt än fölle kull,
Men det en lätting får, är bäst en tyster mull.

Ey får och nån beröm, om han än kunde tälja
Sin' leder in til Thor, der han doch måste sälja

Sin under-kläder bort, och sielf är icke kar
At visa något godt och göra som hans far.

Emedan ofta sker, at aldrabästa hieltar
Här födas utaf den som åkern kör och vältar.

En lycka härkomst är, den ingen sielf rår om
Och ingen sielf har giort, förn han til verden kom.

Ty fast jag tviflar ey, det många sig bemöda
At gifva lyckan skuld, som blinder skulle föda

En del af nedrig stam, som aldrig kommer op,
En an af bögre, som sig båller stāds i top:

Så ser man doch at dygd med vijshet giör det mästa,
När de sig vackert med den Högstes fruktan fästa.

Ty desse pålar tre, ehvem som bygger på,
Det vare hvad det vil, det måste stadigt stå.

Så skal och af din säd ey felas na här efter
En man oppå din stol, med krona och med scepter,

Om dina barn som du sig bålla väl och bra;
Det är det Gud ju sielf til David fordom sa.

Nu som vår konga ätt är np af dygden runnen,
Så lärer större ey i verden varda funnen;

Ty böra vi och den städs vörda som vår Gud,
Doch jordisk: det ey är mot bimle gudens bud.

Är icke dygden då de aner en bör vörda?
De andre vägge-prål och busen man en börda.

Men ba Gustaver och de Carlar i sin hof,
Och giöra som de giort: det är at viona lof.

Ibland gudinnor bör Ulrika ey det sämsta,
Som en gudinna här bland alla var den främsta,

Ja, väl et kort begrep af alt, hvad dygden dref,
Et grotglas, bvar nti al dygd än större blef.

[ocr errors]

En stierna straxt uti sin upgång, skön och fager,
Ocb ey de stiernor lik, som mot det blifver dager,

Och Osirs öga klart sig visar, taga af,
Ty denne tog alt til af liuset Osir gaf.

På det hon måtte få bos gamle Osir blifva,
Så hastad bon med son i Glisis-badi klifva.

Där hon tre gånger döpt då straxt förnyad blef
I vatnet af den ell, som bela verden dref.

[ocr errors]

Sen har den vena-bild sin ell" alt mera skirat,
Och så sit rum uti det höga fäste sirat,

At ingen stierna kring vår Atles bufvud ståt,
Som uti lyster bar mot denne kunna gåt.

Så at vår Baldur sielf, utaf des lof betagen,
Fast bögre längtat bar, än fogeln efter dagen,

At se de fagre lius uti sit land gå op:
Om bvilket til at nå ban giort sig länge hopp.

Ty gynte Jofur och den tapre nordske hielten
Med det han löste up de tvenne stora bälten,

Som den gudinnan in ha slutit i sin kretz,
Men släpte henne straxt at ställa Mars til freds,

Som har ändå ey väl sin vapen här lagt neder.
Och Ake-Thor, som sig nog länge visat vreder,

Har föga bållit up at dundra såsom förr,
Ja, Janus bar om sig knapt slutit någon dörr,

För än den vena-pilt med sine gyllend pilar
Skiöt til den bielten, som i Norden rår och hvilar,

At han en sveda fik ner vid sit vänstra bröst,
Den Venadis alt mer förökte mot sin tröst,

Til des ban sände ut til den Diana kyska,
Som då i Danmark var, och icke bos de tyska,

Med bön, hon ville doch sig visa nu den gunst,
Och komma öfver til en krank af älskogs brunst.

Nu fast den Dia-mö tänkt altid ogift blifva
Och bland den jungfru hoop sin tid med jagt fördrifva;

Doch som det och var svårt om vintern så at gå:
Ty föll det henne in hos Astril läger slå.

Och gick det vena-bod så henne straxt til bierta,
Att bon der öfver fik et lika sår och smärta,

Som bragte hende til at lägga bogan ner
Ocb ey så ensam i de parkar jaga mer.

XII: 4.

Ty svarar hon: Om jag skal bort til Helg-ön fara,
Måst Tritan med sin skiut och jungfrur stilla vara,

Ocb icke dundra mer uti de falden blå,
Hvars gay och böljor högt in under skynen gå.

Straxt blir det tyst och lungt; då och Diana stiger
På Neckens bästa häst til löpa, kiäck och viger,

Som förer henne bort, förbi en drake sno,
Til sina fäders land, de gamla Gudars ö.

Och lämnar hon då qvar uppå den danske stranden Gudinnor, gudar och de nympher af de landen,

Och seglar så alt fort til Herkols stabben vår, Der hon til möte straxt vår lands gudinna får,

Som med et följe stort uppå vår en vålds vägnar
Väl tager benne mot och öfver måttan fägnar,

Och beledsagar så in oppå Hallands grund,
Dit Herkol Hymen tog med sig i samma stund,

Och blef bel frisk igen af det han nu fik skåda
Sin Vena-mö: ty vart en siäl, et kjöt af båda,

En frögd för Svia män, som komma straxt ihop
Och önska bägge godt med sång- och glädje-rop.

Sen dröjde icke långt, för än en konglig krona
Diana gifven blef. En prächtig hufvud bona!

Den hon och prydde så, att alla tilstå måt,
Det vi i henne ha en guda-drotning fåt.

Då alla kunde se, det rykte litet vara,
Som lupit landet kring om bennes dygder klara,

Emot den nåd och dygd, som bär sit säte van:
Ja, hälften icke sagt af det man sielfver fan.

Och blef Diana så de yfver-bornas moder,
En härskarinna stor från Herkols helga stoder

Alt in til Thule näs och höga Atle fäll,
At hela verden har ju skattat henne säll.

Ja, alla gudar ha sig så der öfver fägnat,
At och den högste sielf alt sedan låti rägnat

Sit bimle nektar ner och skänkt oss sådan frid,
Som hela riket än sig biertligt gläder vid.

Men ach! när man en tid förnöt med frögd och sånger,
Och Juno väl bar bielpt Diana några gånger,

Stal grymma ödet sig in i des kammar fort
Och tog straxt fyra af des guda-söner bort.

Då öktes sorgen, som Latonas döde-minne
Så diupt bar plantat in uti sin dotters sinne.

Den Venadis doch bordt med sina sköna hår
Fast vida drifva ut med fråsse-pinan svår.

Ty vart et sorge-skri, et skri som väl kund höras
Så långt som man och vet at Merkurs bod plä föra s;

En sorg för alla dem, som Isis svurit tro,
Och appå Atles ö än bygga, bo och ro.

Ocb fik Diana då en sådan knyck i bierta,
At ey til bota stod des stora sorg och smärta.

Apollo, Päon och den vise Macbaon
Försökte väl al ting; men sågo föga mån.

De kunde henne er i förra ståndet bringa,
Ty skul bon ba nån ro, mått hon sig der til tvinga.

Mot alla var hon doch så nådig, from och god,
Som hon haft ingen sorg. Stort prof af gudo-blod!

Som alvijs Jofur doch, Dianas egen fader,
Väl märkte at hon ey nu mera var så glader,

Som hon för detta var, när hon de englar fåt
Ocb med sin Cephaler ibland at jaga gåt:

Så böd han Merkur nu de bote-gudar båda,
At böra utaf dem, hvad stode här til råda,

Om och Diana, som hans kjäre dotter var,
Väl måtte längre än där nedre lefva qvar.

« FöregåendeFortsätt »