Sidor som bilder
PDF
ePub

De höllo alle et: och tyktes dem väl vore,
Om hop fik lefva qvar hos Madur sin den store,
Som henne hölt så kiär, som Menelaos väl
Helena, den han mer har älskat än sin siäl.

Doch slogs det råd omkul utaf de norner snilla,
Som ville utaf alt, som sades, intet gilla,

Men stodo trägit på, at hon måt kallas opp,
Emedan hon doch var så siuklig til sin kropp.

Ty bådo de om lof at få hit neder sväva.
När de nu finge ja, begynte Päon bäva,

Som ståt dem hårt emot och giort sin högsta flit
At hindra Atropos, som kom så grymmer hit,

Och sade öfverliudt, bur Gefjon nu var rådder,
Och Juno länge sagt, fast hon ey blifvit trodder.
Då ifrads Jofur högt och svor, det skall och ske,
At hvad de intet trodt, det sku de ey få se.

Han ropar: Merkur flyg, var snar, far du dit neder, Och biud dem hasta sig, ty eljest blir jag vreder. Jag hör alredan at Diana när är död:

Var fort, tag henne hit, at hon ey lider nöd.

När Merkur kommer ned och talar med Diana,
Så skyndar han uppå, som är hans gamla vana.

Han frågar henne straxt, om hon och är til freds
At följa honom up, så är han hel til reds.

Hon svarar: Jag är nöjd med all min faders vilja, Fast jag har mäkta svårt mig från min Mannur skilja, Och från de guda-barn, som jag med honom bar; Doch ha de ingen nöd, de ha en mäktig far.

Då brusto alla ut i tårar, suck och qvida,
Och Mannur lad sig ned in till Dianas sida.

Hvad de då hviskads vid, lär han sielf veta bäst,
Samt och de englar små, som såto honom näst.

Doch hördes at hon sad: Ach, Mannur kiär och såta! Och torkade så af hans ögon röd och våta

-

Man måste vara nöjd med högste gudens bod,

Och hvad som hälst han giör, det räkna för en nåd.

Ett beder jag, min vän, det jag vil gierna mista:
Lägg intet konga-prål hos mig uti min kista.

Hvad du onödigt tänkt att kåsta på mitt lik,
Låt det en fattig få, han kan där af bli rik.

Och tackar hon där med sin herre konung mycket,
Som henne höra täktz och så i detta stycket,
Som och för liuflig ro och sammanvaro kiär,
Med gudlig önskan till en lång regering här.

Förgäter icke och vår enkie-drotning goder,
Som henne städse ju har varit som en moder;
Ja, beder och till Gud för hela Svia-land,
At han det hägna vill med sin al-mächtig hand.

Sen hölt hon och et tal af vigt och mycket värde,
Till Magnes son och sa: När du får bära svärde,

Tänk altid på din Gud, var nådig, from och mill,
Så lär hans rika hand dig gifva hvad du vill.

Din' systrar kom ihog, var du som deras fader,
Alt hvad dem kommer till, så gif dem god och glader.
Ty intet fägre är än syskon lefva väl,

Och ha, det sällan skier, ett sinne och en siäl.

För al ting lät och dig städs vårda om den arma,
Så skall den Högste och sig öfver dig förbarma;

Men låter du det hus, jag bygt har, rutna ned,
Får du i dina ben ey nånsin någon fred.

Alt hvad jag dig nu sagt, läg noga uppå minne.
I med och uti moot haf altid Gud i sinne,

Och hvad du öka kan på armas underhåld,
Tag aldrig der ifrån. Lät ingen lida våld.

Så skal och Elohim dit rikes skepträ kröna
Med ymnoghet af godt, at ovän det skal röna,
Och säja: Ach, hur väl går i det Svia-land!
Der sielfver Gud alt godt dem gifver af sin hand.

Sist vände hon sit tal til sina dötrar kiära,
Och sade: När och I en gång få konglig ära,
Så viser eder ey i later stålte så,

At I den ringa här förachten och försmå.

Hvad dygden lärer er, det låter eder säja;
Hvad henne är emot, I måsten noga väja.
Den helge andes ell lät i er hiertan gro,
Så få I alla dar ert nöje och er ro.

Och mädan hon ännu så talar med den lilla,
Begynna mer och mer de pärle-tårar trilla

Som rägn från himlen, när det faller dråppevis
Och solen tvingar starkt ur trän det klara glis.

Ty grep det Minur an, at han rät segnad neder
Och vart så blek som lärft, i det hans alla leder
De blefvo stela af en hiertans ångst och nöd,
At ingen annat såg, än han nu sielf var död.

Doch qviknar åter vid, i ty Diana talte,
Och med sit guda-tal straxt honom så hug-svalte,

At allom tyktes här, som han af hennes munn
Nu fick det lif, som hon sielf miste samma stun.

Ach ve, hvad hierte-qval! Han ville henne fatta,
Men hon försvan så snart utur hans ögon matta,

At när han mente bäst sig famna henne om,
Var skuggen man igen, och kroppen stel och tom.

Snart vart han åter lik det lik som låg der inne.
Då alla blefvo som de kommit från sit sinne,

Och vart så hastigt tyst; men straxt et fasligt skrik,
I det här syntes som af et bli tvenne lik.

Ty stäm, Musäus, in, och Orpheus, lät höra

Din konst, med hvilken du plär sten och ståckar röra!

Och har det nånsin skedt, at stenar ur sin rum
Ha gåt, så gråte nu och sielfva stenen stum.

Ja, gånge Isis hvit från denne tid til våren,
Och Ceres sörje svart och fälle ärlig håren,
Til des at Mundilfar gier oss igen vår sool,
Och samma tider bli, som Frode gullet mool.

När desse gråtit ut, så smälte Jo i tårar,
Och fylle Fröja up med gråt de diupa fårar,
Som Necken hafver plöjt och Tritan länge kiört,
Til des Ulrikas lof kring verden blifver fört.

Et år och något mer här felas, då hon hunnit
At se de himle-lius, med sneckan Loke spunnit,
Två gånger löpa om, och äntlig ur des kropp
Den lågen låckat, som til Locke-As for opp.

Och miste visen vår sin vän så god och vacker,
Det alla märka grant i sina almanacker.

När Thamurs hästar ha här tretton gånger gått
Ur samma spilta som de första gången stått.

En sorg, som snart kom opp, men kan ey snart försvinna,
Emedan Atin ey en sådan vän lär finna

I hela verden mer, om han än lefva fick
Til Auni Thiodans år, ja, än til Frö förgick!

Ty gret sielf Kongesir och kunde här ey bida,
För än han måtte ned i Orre-träsket vida,

Och två sin tårar af; men kom doch gråtig opp,
Fast han än gaf oss om sin syster vackert hopp.

Han sa: Alt bvad hon fått af Jofur, är där oppe,
Men hvad som Fröjas var, har stannat mitt i loppe.
Där blir det modren likt; men lär och komma opp,
När det sig sielft förtärt med all sin moders kropp.

Än mer! Dianas kropp är blifven nu er måna,
Det skiedde när som I sist mente henne dåna.

Så blek som hon då var, så klar är nu des hy,
Det I kun sielfve se på tunglet af des ny.

En timma förn jag gick uti min rosen-kammar,
Fick Venus åtta slag af Martis grymma hammar,

Att det i bergen gall, och då blef Nanna död,
Men steg och för mig up en stund på himmeln röd.

Det skiedde som han sa: Hon lät sig straxt där visa,
Ocb ville så vår sorg här nedre gierna lisa:

Ty sörja vi at här sku skiljas kropp och siäl;
Så må vi glädjas och, när bägge ä så väl.

Där sitter hon nu skön, och glimmar såsom solen,
Nu tar hon til, nu af, uti sit sken mot jolen,
Och visar med sin bogt alt huru natten går,
Och hvad det lida vill, och när man dager får.

Så är nu den planet til sina åter skriden,
Som där ey hafver syntz den hela långa tiden.
Ja, kommer man hit fram, I stierne-kloke män,
Så skolen I få se det liuset lysa än

Ibland de andra på chrystalle-hafvet klara,
Som där ey var i fiol, men vill nu städs där vara.
Ty må I komma hog, så ofta I det se,

At I den vördna, som I henne bören, gie.

En måna blef des kropp, hvars siäl en sool har vurit,
Ty hon och haft det namn som sielfva solen burit,

Et namn som tiente väl, och dygden länge sökt,
Men hon för alla fått, som sielfva dygden ökt.

Är hälios ey sool, som Graji det ut-tyda
Af helä, skien och glants, och lär på svenska lyda
En ell, som solen är; när rummet lägs der till,
Blir Elenora straxt den sool oss lysa vill.

« FöregåendeFortsätt »